Fröken Quick- Världens tuffaste mamma

Dagens dilemma:
Även kallat gigantiskt i-landproblem. Snart är det dags att döpa lilla Svesan och VAD SKA VI HA PÅ OSS? Som om det inte vore illa nog att veta vad man ska ta på sin egna sladdriga kropp, nu måste man hitta något fint till småsessorna också, dom klär ju i allt men älskar man barnkläder så gör man, och då vill man att det ska vara rätt! Mikael köpte en klänning till Mosan idag, hade aldrig valt den själv då den egentligen är lite för "latinouppklädd" för min smak, men den var helt underbar på! Och Moa älskade den, hon är nästan läskigt medveten om vad hon har på sig och står redan framför spegeln och åmar sig. Det kan ingen anklaga mig för att ha fått henne att göra i alla fall, jag åmar mig aldrig. Bara när jag är väldigt full, och det är jag ju aldrig numera.
Men vad ska Svea ha på sig? Någon som kan tipsa om fin klänning i storlek 68? Det finns ju bara julklänningar i affärerna just nu. Har tänkt köpa varsin vit, stickad bolero till dom i alla fall. Till bebisflickor tycker jag att det är finast med såna här modeller: http://www.lindex.com/se/Product/Product.aspx?id=10725462&styleid=10725460&path=3403475;3215210;3232580;3454164;111361;9210594 

Idag börjar vårt nyttiga liv (som så många andra måndagar, haha). Eftersom jag ammar är planen att inte dra ner på maten, jag behöver min mat- men lite mindre portioner kanske. Ingen läsk och inget snask på kvällarna. Det blir en utmaning. Har köpt en dosa Onico för att hålla min lilla mun upptagen, det är lite läskigt hur man kan bli så lurad av en liten portionspåse under läppen, som INTE ENS ÄR SNUS! Det är typ lite kryddor i en påse och sen tror kroppen att jag belönar den med ljuvligt nikotin och dessutom blir jag mindre hungrig. 
Nej, 10 kilo ska bort i alla fall. 15 kilo om jag vill ner till min-före-graviditeterna-kropp.

---

Moa var lite småkinkig idag för första gången när jag lämnade henne på dagis, det har aldrig hänt innan. Det gillar jag inte, även om hon garanterat glömde bort mig så fort jag gått. Hon fick premiäranvända vinteroverallen idag, satan vad kallt det var. Även Svea fick på sig en tjock vinteroverall. Vi letade ju land och rike runt efter en Didriksson Tignes för ett par veckor sedan och det var slut ÖVERALLT! Dessutom skulle det inte tas in fler, slut hos leverantören eller hur det nu var. På Rebel Kids i Frölunda fanns det en enda overall kvar i storlek 100 som vi skulle ha, en grön... Det tog emot lite men det fick bli den trots att jag helt ville ha den brunvita eller helfärgade lila. Har börjat bli fäst vid den gröna nu ändå, men härromdagen gick jag förbi Team Sportia och då TROR jag att där hängde ett helt gäng nyinkomna overaller, men jag vågade inte kolla. Jävla sätt.

Nu har jag däckat Svea med ett bad, hon somnar alltid som en sten varje gång hon mött badbaljan. Antar att det är något väldigt spännande för lilla bebissinnet det där. Hon gillar det skarpt, om hon inte råkar sprätta till med kroppen det vill säga. Ni vet hur man kollar reflexerna på ett nyfödd? Doktorn lyfter upp överkroppen lite på bebisen och släpper sedan plötsligt varpå bebisen ska uppleva det som om den faller, flänga ut med armarna åt sidorna för att sedan föra tillbaka dom mot kroppen. Mororeflexen kallas det och Svea är ett riktigt skolboksexempel än, trots att hon snart är 2,5 månad gammal. Hon avskyr att ligga avklädd och vill helt vara insvept i något hela tiden, och ni ska höra vilka avgrundsvrål hon släpper ut när hon inser att ingen omfamnar henne och hon flaxar helt hysteriskt som en liten fladdermus. Och då är det inte lika kul att bada, men så länge hon inte tror att hon faller så gillar hon det. 
Barnen är pigga och krya nu och bara lite lätt snoriga. Nu har istället dagisbacillen hoppat över till mig och jag är vrålförkyld och ser ut som sju svåra år. Borde passa på att slagga med Svea, för snart kommer Mosan hem igen och då blir det slut på lugnet, den saken är klar. 

Tack för era fina kommentarer! Jag ÄR superlycklig! Lite sliten, lite stressad, lite småfet men LYCKLIG! Jag njuter för fulla muggar, nästan hela tiden, hehe.

Tjock var ordet. Vad fan hände med den asgrymma fetförbränningen vid amning? Med Moa ammade jag inte i närheten så mycket, och jag hade slutat helt när hon var 7 veckor och ändå var jag jättesmal då. Och inte fasen rörde jag mer på mig då, när jag bara hade bebis att mysa med hela dagarna, mitt arsle var ju parkerat i soffan. Nu utför jag väl inga träningspass heller direkt men jag rullar i alla fall syskonvagn upp för dödens backe till dagis tre dar i veckan (den är BRUTAL!) och Moa får man ju jaga runt efter som en galen kvinna hela dagarna. Så varför är mina valkar på väg tillbaka?
Visst, det slinker ner en hel del onyttigt, men jag är ju så JÄVLA hungrig hela tiden! Jag är lika hungrig nu som när jag var gravid, om inte hungrigare. Har jag fått magsäcken att expandera nu under två täta graviditeter? Eller blir jag helt enkelt straffad efter ett liv av frosseri? Det kanske inte är mer än rätt. Men det är svårt att hinna bränna fläsk med två illbattingar i närheten. Ska det inte matas eller bytas blöjor (och nej, jag räknar inte tiden efter klockan 21, för då FÖRTJÄNAR jag fan att ligga i soffan när barnen äntligen sover) så är det väldigt lite tid över. Jag höll på med lite yogaövningar för ett tag sen, det var ett reportage i MAMA-tidningen. Tyvärr fick Moa någon fixidé att peta mig i magen med sin träclown i varenda ställning jag än stod i (JÄTTEKUL verkligen när man är skulderstående), förutom i min favorit "kungspingvinen" då hon trodde att vi lekte häst och glatt skuttade upp på ryggen.
Promenader med Svea kan man ju ta, men det regnar ju jämt. Och det blir liksom redan två asjobbiga promenader till ovan nämnda dagis och mer än så kan jag bara inte förmå mig att gå... Och jag har bara högklackade skor (bra anledning att shoppa skor visserligen). Jag hatar att träna, jag hatar att bli anfådd och svettig. Jag får ingen kick, den där kicken är bullshit. Det enda jag får är sjukt ont i halsen, håll i sidan och efteråt blir jag ännu hungrigare.
Den här veckan har jag i alla fall haft två ostbåge-och-cola-fria dagar. Och jag har slutat äta mina älskade Digestive chocklad-bars, mest för Sveas mages skull. Jag har ätit banan med kanel på istället, skitgott!

---

Igår åkte vi kommunalt till Frölunda för återbesök hos barnmorskan. Kan berätta att det är först en bussresa på 40 minuter, pendeltåg en halvtimme och sen spårvagn i 20 minuter. Det var ganska läskigt ska jag be att få tala om, men det gick relativt smidigt. Det blev lite svettigt på tåget när Svea vaknade som en ond ande i vagnen och satte igång och yla, samtidigt som Moa blir rädd för en tant och panikslagen över att sitta fastspänd och ve och fasa- bortvänd från lilla mamma. Det fanns bara en sittplats så jag fick hålla båda töserna i famnen och samtidigt hjälpa Moa att bläddra i en tidning och låta Svea suga på min tumme. Det var lite svettigt. 

Vi kom fram i alla fall och då är inte ens min barnmorska där, jag som ÄLSKAR henne! Som jag sa till mamma, man skulle nästan skaffa flera barn till enbart för att få umgås med henne igen, haha. Hon var dock i Columbia för att hämta hem två adoptivbarn, så hon är förlåten. Fick ialla fall pratat igenom förlossningen och information om p-medel av hennes vikarie. Jag kände mig inte så upplagd för att göra en gynundersökning när Moa löpte amok och sprutade handsprit över hela rummet och rev broshyrer i små, små bitar.

Frågan är nu, vad ska man välja? Eftersom jag ammar får jag bara välja på minipiller, kopparspiral och hormonspiral. Hormonspiralen kostar 1000 jävla spänn, men då slipper man med största sannolikhet blödningar helt, vilket man istället kan få mer av med kopparspiral. Mer mens och mensvärk är inget jag är intresserad av, och med minipiller kan den komma och gå som den vill mensen. Så det lutar åt hormonspiral, även om jag inte gillar tanken på att få något främmande föremål insatt i kroppen. Usch. Någon som har erfarenhet som kan hjälpa en undrande själ? Jag vill gärna ha ett gäng (eller mer relatistiskt, i alla fall EN) knoddar till, men INTE NU. Jag tänkte få sova lite i ett par år innan det är dags igen, haha.

Dom allra sötaste damerna i världen:

 

...efter ett långt uppehåll, igen! Finns det någon läsare kvar där ute så ber jag dig så mycket om ursäkt, men tiden tryter och det blir sällan en lugn stund över.

Moa har börjat på dagis! Det gick så himla bra med inskolningen att jag lämnade helt och satt i personalrummet direkt förra veckan och den här veckan hoppade hon på sitt 15-timmarsschema direkt (det är egentligen inskolning under två veckor). Det är sjukt imponerande att se hur självständig hon är, hon säger knappt hejdå utan springer bara in på morgonen. Det trodde jag ändå inte, även om hon är grymt social så är hon ju mammig och vi har ju knappt ens haft barnvakt någon gång så hon är ju van vid att ha mig där. Men hon är stor nu min tjej, och tuffare än vad jag trodde.
Mån, tis, ons ska hon vara där nu mellan 08.30-13.30 så att jag kan vara hemma och mysa med Svea. Det känns sjukt konstigt och lite tomt att hon inte är här, men jag ska inte sticka under stol med att det är skönt med lite lugn och ro. Och jag ÄLSKAR dagiset, vilka kanonfröknar! Jag känner mig totalt lugn med att lämna henne där (som tur är, annars hade jag aldrig gjort det). Helt underbara är dom, det är imponerande att man kan känna sån tillit till folk så fort. Det sitter en bild på Moa uppsatt på väggen där det står "HEJ, här är jag, Moa! Jag har precis inskolats här på Kringlan" och jag vill bara stortjuta när jag ser den. Det är så sött att hon har sitt lilla skåp och krok, och liten handduk och plats vid bordet. Igår hade hon ätit en jätteportion mat till lunch(!) och förbluffande nog sovit middag i nästan en timme med sin sköldpadda, jag var tvungen att väcka henne när jag kom dit. Och hon var så glad när vi kom hem! Hon babblade som aldrig förr, hoppade i sängen och sjöng någon ny sång på sitt tvååringsspråk och hade lärt sig att säga både "dinosaurie" och "monster" vilket var nytt.
Förstår mig inte på hennes vokabulär för övrigt, hon säger ord som "barbapapa" och "bumblebee" men kan inte säga simpla ord som fågel eller anka.

---

Lillasyster växer så att det knakar och är nu med i sexkilosklubben, herregud. Hon har för tillfället åkt på sin första förkylning men (PEPPAR, PEPPAR) så verkar hon inte lida så mycket av den än så länge, hon kan äta trots snorig näsa och sådär. 

Hon är ju bara helt fantastisk, jag vill frysa tiden så att hon kan vara bebis för alltid! Även om det är skitkul dom blir egna små personer så är det något så undebart med småbebisar som bara vill mysa och äta och tycker att man är det allra bästa i hela världen. Jag DÖÖÖR varje gång hon släpper bröstet och fyrar av sina jätteleenden och gör gurgelljud och ser så vansinnigt till freds ut. Snart kommer hon springa ifrån mig och börja på dagis hon också... Så nu njuter jag av varje sekund, även om det är jobbigt till och från såklart. Magen är inte helt bra än så det pruttas och skriks en del emellanåt, men det går framåt. Vid tre månader brukar dom flesta bebismagar ha stabiliserat sig, och det är ju snart.

Nu ska jag äta lite pasta med parmesanost innan fisen vaknar, hon sover inga jättelånga stunder nu med nästäppan. Får se om man hinner städa lite också, det ser ut som total krigszon här varje dag trots lama försök att ändra på det från min sida.

 

 

- För det är den här mammans födelsedag, hurra hurra hurra! Nu är jag 23 år gammal, herregud. Eftersom jag lider av en dödsångest utan like (jag har faktiskt övertygat mig själv om att jag inte kommer att dö, någonsin. Annars hade jag gråtit och skrikit hela dagarna) så är jag inte helt förtjust i det där med att bli äldre. Snart 30... Men om jag tänker att Mosan kommer vara nio år då, och Svea sju så känns det ganska avlägset ändå. Mina bebisar!

---

På torsdag börjar inskolningen på dagis, jag är så jävla taggad! Moa kommer att få det så kul! Vi fick hem ett jättegulligt brev igår där hon hälsas välkommen till avdelningen Kringlan för att träffa sina fröknar och nya kompisar. Vill bara gråta, så gulligt är det att hon ska få dagispolare och ta med sig pyssel hem och gå i luciatåg och allt vad man gör där borta. Hon är verkligen en liten flicka nu, en RIKTIG MÄNNISKA som jag och Mikael ständigt förbluffas över.
Och lillskiten växer hon med, hon smilar upp sig med hela ansiktet flera gånger om dagen och magontet har blivit lite bättre, inbillar jag mig i alla fall. Gud vad stor hon är! Storlek 62 sitter som en smäck nu, vilket ger mig lite ångest då vi köpt massa söta kläder som hon knappt kommer hinna använda.

Jag passar på att vräka i mig ostbågar och digestivechoklad när storfis och lillfis sover, det är inte allt för ofta Svea sover efter att Mosan nattats så man får passa på. Det stämmer faktiskt det där att det på ett sätt är MINDRE jobbigt med två barn istället för ett, för nu är man så van vid att aldrig ha någon tid för sig själv att man inte har förhoppningar och planer på vad man ska hitta på under kvällningen, för man hinner ändå ingenting. Blir det (som nu) några minuter till övers blir det istället en bonus, en oväntad karamell att suga på.

Andra saker jag insett:
- En JÄVLIGT bra fördel med att få barn såpass tätt är att man inte hinner vänja sig vid egentid igen. När Mosan var liten bebis kändes det betydligt mer jobbigt att aldrig hinna göra några vuxensysslor och att alltid ha en bebis på armen vad man än gjorde. Men nu är man liksom så van vid att pausa i hyrfilmer femtioelva gånger, att kunna kontrollera tarmfunktionen såpass att (ja, det är sant) jag aldrig behöver bajsa förrän tidigast klockan 20 på kvällen, när Moa sover och man räknar med att det inte direkt blir matro vid middagsbordet alla gånger. Det är inget man reflekterar över, det där att man har två små diktatorer i huset.
- Jag har en förbluffande benkontroll. Jag kan äta en middag och rulla barnvagnen fram och tillbaka i perfekt, rytmiskt tempo med foten med ren automatik, så skickligt att vi glömmer bort skrikmaskinen allihop och äter i lugn och ro varje dag. När vi bodde på fjärde våningen med Moa-bebisen sörjde jag alltid över att inte ha vagnen inomhus och det var en befogad sorg, för det är guld värt.
- Ju fler barn jag får, desto större blir min fåfänga och bekräftelsebehov av att inte se ut som en sunkig mamma. Innan jag hade barn smet jag ifrån att sminka mig så ofta jag kunde, och gick till affären i mysbyxor. Det skulle aldrig hända nu, trots att jag flyttat ut på landet igen- hell no.
- Det kroppsliga förfallet blev inte värre efter andra barnet (allt gick åt helvete vid första, haha). Nu är jag ju relativt smal i och med amningen, förmodligen kommer jag lägga på mig ett par kilon när jag slutar om jag inte ändra kosten drastiskt eller börjar hårdträna och det vet vi ju alla att det inte kommer att hända. Men annars är det inga drastiska försämringar bortsett från lite nya bristningar, MEN dom hade den goda smaken är sätta sig extremt långt ner på magen, så långt ner att trosorna faktiskt täcker dom. Det tackar vi för! Kärleksmärken my ass, det är nödvändigt ont som man får räkna med när man har en Uberstor mage, vackert är det INTE.
- Det absolut jobbigaste med två barn är sovarrangemangen. Moa kommer ju rännande till oss varje natt, och det funkar ju så länge vi är två vuxna i sängen så att hon kan ligga längst ut bredvid Mikael så att han bildar en skyddsvall när Svea piper i spjälsängen och vill komma över till resten av familjen. Men är jag ensam blir det svårt, för Moa gillar att ligga klistrad mot en som en sugfisk och Svea ÄR JU EN SUGFISK. Det är rent vedervärdigt hemskt för någon som föredrar att sova helt utan kroppskontakt att ha en tvååring som hänger fast på ryggen OCH en bebis som sitter fastsugen på ens bröst på ena sidan, man kan inte röra sig en millimeter och det blir som ni förstår rätt svettigt. Och när man inte kan ändra ställning gör det väldigt fort väldigt ont i varenda kroppsdel som ligger fastlåsta. Sist det hände var jag tvungen att lägga mig halvt PÅ Moa för att inte få panikångest, hon hade inga klagomål på detta men det kändes inte så jävla bussigt. Så går det när man inte har hjärta nog att knuffa bort sin största bebis, hon var ju faktiskt här först och när hon rymmer från sin sida och vill till mig så kan jag inte neka henne. Såna nätter är jag tacksam MYCKET över att Svea oftast inte vaknar förrän 04-05 för mat.

Idag har vi varit en sväng på IKEA, det tyckte inte Svea var någon höjdare men resten av familjen var nöjda i alla fall. Det är lustigt det där, att sätta Moabebisen i selen var det mest effektiva eller egentligen enda sättet att söva henne förutom i bilen, Svea är inget stort fan av att sitta där. Alls. Jag skulle tippa på att det beror på att hon är så hungrig jämt och i selen pressas ju hennes ansiktet mot mina tuttar där det luktar härlig bröstmjölk.
Hur som helst fick vi köpt en matta, gardiner och två hyllor med lådor till alla Mosans prylar, och lite kökstillbehör till oss. Just det, Svea fick ett fint babygym i trä också som hon fick ligga i kanske 40 sekunder innan storasyster kom och tog över showen och ville ligga där i stället.

Annars flyter det på bra, även om jag får medge att jag blev väldigt lättad över att vi fått besked om att inskolningen på dagis börjar 11 oktober, det känns skönt att inte vara helt strandsatt med två små barn när Mikael börjar jobba. Moa är helt klart smart nog att förstå att hon ska göra alla dumheter när jag är upptagen med Svea och inte kan stoppa henne direkt. För att inte tala om att hon sticker direkt till spjälsängen/vagnen/babysittern eller vart nu "BABISEN" befinner sig så fort man vänder ryggen till, hon har ju bara varit snäll hittills men NEJ, hon är INTE pålitlig.
Amningen funkar bra än förresten, och det känns så förbannat bra jämfört med när jag helammat och känt sån jävla press. Svea är däremot betydligt mer tuttkär än vad Moa var, som föredrog flaskan så fort hon fått smak på det. Svea äter oftast ersättningen med god aptit, men ibland vägrar hon trots att hon är hungrig och vill bara amma, och hon kan bli helt otröstlig om tutten dröjer. Så det kommer att dröja innan jag kan vara ifrån henne en längre tid, men det vill jag ju inte vara heller. Jag är så himla glad att jag äntligen kan se amningen som något mysigt, det trodde jag inte när jag satt och bölade i början.
ALLT har känt så mycket smidigare den här gången. Skulle tippa på att den snabba och enkla förlossningen bidrog till det, herregud jag hade inte ens ont efteråt! Jag insåg på kvällen samma dag som hon föddes att jag kissat en massa gånger och inte ens reagerat på att det gjorde ont att torka sig (sist gången fick jag sitta och dutta med pappret jätteförsiktigt). Blödde som en gris gjorde jag bara i en dag, och det har redan avtagit, förra gången blödde jag i åtta veckor och dagen efter det äntligen slutade blöda fick jag tillbaka mensen, haha.
Sen stannade jag ju i tre nätter på BB den här gången, trots att jag grät en skvätt varje kväll för att jag saknade min Moa här hemma. Men jag kände verkligen att jag behövde ta igen mig, och det fick jag chans att göra också. Svea vaknade inte ens på nätterna för mat utan jag fick väcka henne en gång, och jag njöt av att bara ligga i sängen och vila mellan amningarna. Har sagt det innan och säger det igen, Varbergs BB är underbara! ALLA barnmorskor och sköterskor som fick nöjet att passa upp på mig och hjälpa till vid otaliga amningar var helt underbara och jag har inte ett enda litet klagomål. Sen hade jag turen att få eget rum samtliga dagar, vilket ju är grymt lyxigt. Annars hade jag nog åkt hem rätt omgående, det kom ett par med sin lilla bebis sista timmarna innan jag åkte hem och det var inte alls kul att behöva gå förbi hennes säng varje gång jag skulle in och ut från min del av rummet- där sitter dom med sin färska nyföding som dom vill lära känna också springer jag förbi som ett jävla fån med min bebisbalja hela tiden eller sitter bakom ett tygdraperi och pratar i telefon. Nej tack.
Så jag blev så ompysslad och utvilad man kan önska, så det blev en bra start på bebislivet den här gången, och en bra start behöver man för sen blir det inte mycket vila av, haha. Det är komiskt ändå, på dagarna när Svea sover tycker man att det är hur simpelt som helst att bara ha Mosan och fokusera på, och när Moa nattats på kvällen känns det nästan som om man är barnledig, trots kolik och skrikfester.

Gud vilket babbel, dags att avrunda tror jag.

Haha, det har visst blivit glest med uppdateringar det sista, så nu ska jag passa på medan Mikael och Moa är iväg och lillstjärnan sover, fast det grymtas där inne i sovrummet så det blir nog inte långvarigt.

Sista veckan har den ovälkomna gästen kvällskolik kommit på besök. Känns som om jag använder begreppet kolik lite väl lättvindigt för det kunde vara betydligt värre men Svea har haft ont i magen och varit jätteledsen kvällstid. Jag tror att hennes problem, bortsett från att hon är pytteliten och har en omogen mage är att hon äter så vansinnigt fort och får en massa luft i magen som hon tolkar som hunger och sen äter vidare i helt galet tempo. Det är ju så JÄVLA svårt att inte mata henne när hon skriker hungerskrik och pickar med huvudet som en besatt, men det är rätt uppenbart att hon ätit för mycket när hon kräks upp ett rejält överskott och sen ändå vela ha mer mat direkt. Nappen tar hon inte än, tyvärr. Hon kan snutta sissidär 30 sekunder men sen inser hon att hon är lurad och spottar ut den.
Dom sista två dagarna har blivit betydligt bättre dock, tack vare minifomdroppar innan varje matning. Hon har kunnat bajsa och varit betydligt lugnare stackarn. Ser även till att hon sitter helt upprätt när hon får flaskan och hon får ligga på mage en del för att få ut lite mer gas. Tur att jag inte har lika svårt för bebisskrik som när Mosan var liten, det hade varit tufft. Skrek Moa var det för att hon var hungrig eller för att hon ville bli upplyft, svårare än så var det inte att lista ut vad som fattades henne (samtidigt var hon betydligt mer krävande ändå, klängapan). Så det här med magproblem är en ny upplevelse som jag hoppas att vi slipper se mer av...

Annars flyter det på fortsatt bra. Nattsömnen är helt okej, Mosan är fortfarande världens snällaste storasyster. Och hon har ju fyllt två år nu! Tänkte göra ett inlägg om bara hennes födelsedag när tiden finns och det funkar att lägga upp bilder igen, jag har gjort en massa försök.
Men det är fortfarande svårt det här med det dåliga samvetet. Det känns tufft att inte kunna ge 100% av sig själv till något av barnen och än så länge är ju deras behov så olika. Moa behöver massor av stimulans och vill ha full fart hela tiden, medan Svea behöver lugn och ro. Är vi bara hemma mår jag dåligt över att Moa har det tråkigt och är vi iväg så känns det jobbigt att lillfisen blir överstimulerad. Ett jävla gissel är vad det är. Dom där femton timmarna på dagis känns mer och mer nödvändiga för att inte Moa ska bli helt uttråkad, och vi kommer att få vänta ett tag innan inskolningen börjar, trots att jag begärt platsen från och med 1 okt. Dom har tydligen inte tid för ännu ett nytt barn just nu. Känns inte riktigt som mitt problem att dom inte kan planera ordentligt, men vad ska man säga då? "Du är väl ändå bara hemma?" låter det, och visst det är jag ju, men jag vill ju ha platsen av en anledning.
Men samtidigt som jag känner mig otillräcklig allt som oftast så vet jag ju att jag gör ett jävligt bra jobb. Jag gör allt jag kan för mina barn och oftast även med ett leende på läpparna. Och mina överjordiskt ljuvliga flickor är ju ett exempel på det. Moa kan omöjligtvis vara traumatiserad över att ha blivit storasyster, så som hon lyser att lycka och bus och inte minst kärlek till "babisen" som hon bombaderar med pussar hela dagarna. Jag och Mikael är helt dissade nu så fort Svea är med, hon springer bara förbi oss.
Jag är så väldigt, väldigt stolt!

---

BVC-siffror från i måndags för bägge töserna:
Moa: 91 cm, 11,5 kilo.
Svea: 57 cm, 4,8 kilo.

Sitter och väntar på att det ska pipas från sovrummet för nu har lillsnäckan sovit i nästan fyra timmar... Ja, eller pipa är väl fel ord för när hon väl vaknar och inser att hon är hungrig så kommer det alltid avgrundsvrål väldigt fort. Och då får man vara snabb!
Livet som tvåbarnsmor flyter på väldigt bra hittills, även om det blir lite svettigt emellanåt. Men då har jag ju inte varit själv med båda två heller, det kommer bli en utmaning. Moa är fortsatt supersnäll mot Svea och vill trösta och pussa och hämta filtar/blöjor/nappar och även bjuda på diverse aptitretare, som saft i nappflaska eller en bit smörgås eller så. Hon vill även gärna vara snäll och gunga bilbarnstolen och babysittern så att man får slänga sig fram och stoppa det hela med en stadig fot i vägen och ett nervöst leende. Men hon har ju goda avsikter det lilla livet, och hon verkar *peppar, peppar* ha klarat hela få-syskon-biten väldigt bra och förmodligen redan glömt att det inte alltid har varit en inkräktare här, det är ju fördelen med att ha det tätt mellan barnen. Fast hon tror nog att Svea bara är en docka än så länge, hon kommer nog att bli mer revirinriktad när det visar sig att lillasyster är ett potentiellt hot mot hennes grejer. Men den dagen den sorgen...

Svea sköter sig superbra, hon sover fortfarande massor och när hon väl är vaken så äter hon REJÄLT. Hon är bara 16 dagar men hon dricker redan 120 ml ersättning och sedan vill hon ändå amma minst en timme på båda sidorna en kort stund efter maten innan hon faller i dvala igen. Minns att Mosan åt typ 40 ml ersättning per gång och då var hon ändå större när vi började med den. Vi var på BVC i måndags och då vägde hon 4400 gram och var hela 57 centimeter redan! 5 cm på inte ens två hela veckor, det är ju helt galet! Undrar hur lång hon kommer bli... Storlek 62 passar redan, så jag får passa på att använda alla 56-kläder nu innan det är för sent, sparkbyxorna sitter verkligen på gränsen till för tight och jag fick flytta upp banden i babyskyddet ett snäpp idag. Tack för allt stöd när jag skrev om amningen förresten, måste säga att det funkar kanonbra som vi har det nu, ungefär 50/50 bröstmjölk och resten ersättning. Mättare bebis, tid att göra annat än att amma (exempelvis umgås med mitt andra barn...), Mikael kan mata och mysa på ett annat sätt och sen ska jag inte sticka under stol med att det är skönt att inte vara helthelt låst. Samtidigt är det förbannat skönt att bara placera Svea vid tutten mitt i natten och sova vidare, eller att slippa leta micro att värma vatten i när vi är ute och promenerar. Fortsätter det som det gör nu är det perfekt!
Köpte första matchande syskon-outfiten till fislisorna idag. Det är så sött att jag nästan smäller av!

Jag har ju helt glömt bort att berätta om nytillskottet, vår lilla Svecia-ost. Det blir oundvikligen så att man jämför henne med Mosan som nyfödd hela tiden och vi har kommit fram till följande:
* Hon sover JÄMT, så fort hon inte äter sover hon bortsett från kanske en timme eller två om dagen då hon ligger och kikar.
* Hon älskar att sitta upp, vågar bara ha henne i babysittern korta stunder än men där är hon som allra nöjdast. Hon tycker precis som Moa om att titta på lampor och fönster där solen lyser in. Men mest av allt älskar hon tutte (såklart) och ligger gärna med en i munnen hela långa natten.
* Hon hatar att byta blöja till skillnad från Moa, hon verkar ganska frusen av sig som sin mor och trivs bäst väldigt insvept i filtar.
* Hon ligger supersnällt i vagnen men gillar inte bilbarnstolen, så länge bilen är i rullning går det utmärkt men står vi still kommer ett avgrundsvrål ganska fort från baksätet- inte alls uppstressande...
* Hon tar hittills flaskan utan större protest OM det är Mikael som ger henne den, hon är som en liten blodhund som sniffar sig till den äkta varan i min famn. Napp har vi köpt tre olika sorter nu och hon är inte alls intresserad, men det kanske kommer framöver.

Ja, sådär vansinnigt mycket mer finns väl inte att säga i nuläget. Hon blir lätt lite gasig som de flesta bebisar men än så länge avhjälps det ganska lätt genom att böja hennes ben mot magen, då kommer en lång rad småfisar och om man har tur en rejäl senapsbajsladdning i slutet. Det är väldigt tillfredsställande!

Svea, vår ljuvliga lilla mullvadsflicka!

 

Och en bild på mig och lillMoset (ja, hon är fortfarande pyttig i mina ögon!

03.00
Vaknade för att gå upp och kissa i vanlig ordning, det var BF+6 och jobbiga förvärkar var det enda som hänt fram tills nu, även om jag hade en liten känsla kvällen innan att något kunde vara på gång och tog en tupplur medan Mikael och Mosan lagade middag.

Nu blev det så att (såklart) vaknade Moa när jag klev ur sängen och ville inte alls somna om när jag kom tillbaka, så jag låg i två timmar och försökte natta om henne och under tiden kom det väldigt regelbunda sammandragningar som gjorde lite ont så när hon somnade om till slut kunde inte jag somna om.

 

05.00

Jag hoppade in i duschen efter två panodil och stod där en timme eller så, det gjorde fortfarande inte särskilt ont under sammandragningarna men dom kändes rejält och jag tvivlade inte längre på att något var på gång, även om jag var väldigt skeptisk över att slemproppen inte visats sig än. Jag hade redan bestämt innan att jag skulle testa något som kallas dyktekniken under den här förlossningen, det går ut på att man istället för att flåsa profylaxandning under värkarna istället nästan slutar andas och slappnar av helt i axlar och i käken och det FUNGERADE faktiskt trots att jag bara trott att det var flummigt dravel innan.

Sen vaggande jag omkring i lägenheten en stund, laddade kameran och ringde hit mamma. Värkarna kom nu med ungefär 4 minuters mellanrum men var såpass lindriga att jag kunde raka benen och plocka ögonbrynen, haha.

08.00

Satt vi i bilen på väg in till förlossningen, mamma hade kommit och Moa hade fått sin morgonvälling samt hunnit titta på ett avsnitt Rorri med mig stånkande bredvid. Värkarna var fortfarande såpass svaga att det gick att genomlida dom utan några större klagorop. Vi lyssnade på frågesport på radion och pratade på precis som vanligt, så Mikael oroade sig att vi kanske skulle bli hemskickade.

Väl framme i varberg var det löjligt långt att gå för att komma till förlossningen, jag fick stanna på vägen och pusta precis bredvid en nervös målare. Hade inget minne av att vi gick den vägen sist, vilket säger en del om hur borta jag var då. Blev välkomnade av en jättesöt undersköterska och sen dök faktiskt samma barnmorska som var med på Moa-förlossningen upp- det var ju rätt suddigt då så jag kände inte igen henne först men hon var med under hela eländet sist utom sista timmen när hon kom ut.

09.00

CTG:et var taget och värkarna var fortfarande rätt uthärdliga, förutom när jag stod upp för då kom dom nästan konstant och kändes betydligt mer. Det var fortfarande 3-4 minuter mellan värkarna och när barnmorskan undersökte mig var jag öppen 3 centimeter och tappen var helt utplånad, precis som när vi kom in sist efter över ett dygns värkar hemma. Blev ändå lite besviken, hade hoppats på mer även om smärtan inte var så farlig.

Barnmorskan frågade hur vi ville gå vidare och istället för att föreslå ett mysigt bad som sist frågade hon om jag ville ha ett lavemang. Tänkte för att vad är det här för konstig människa, varför är hon besatt av lavemang? Sist gång propsade hon också på det men då hade jag i alla fall skrivit att jag ville ha ett i förlossningsbrevet. Nu var jag inte det minsta sugen på att få någonting uppkört någonstans. Men hon påstod att det kunde skynda på förloppet ibland så jag tackade ja ändå. 

Det var väl ingen angenäm upplevelse direkt, och värkarna kom supertätt under tiden så att jag fick vråla "pausa"! till sköterskan hela tiden. Hann säkert få en 6-7 värkar på några minuter bara medan hon höll på med det där lavemanget och sen sprang jag som en blixt till badrummet och satt där en bra stund. Mikael var utskickad i teverummet under tiden.

Sen hoppade jag in i duschen (välbehöveligt...) där det funkade riktigt bra med att spola en stenhård vattenståle mot magen under värkarna som nu kom riktigt rätt, jag ställde mig upp så ofta jag orkade, höll i ryggstödet på stödet och gungade framåtböjd tills benen vek sig i värkarna. Mikael kikade in och kollade läget och barnmorskan var inne två gånger och lyssnade på bebisens hjärta. Jag tyckte att jag hittat världens bästa ställe där inne och vägrade lämna duschen på en lång stund. Chockerande nog funkade det fortfarande ganska bra att låta kroppen bli helt lealös under värkarna tack vare värmen. Sen kom plötsligt en pangvärk och precis just då kom barnmorskan och meddelade att det var dags för ett nytt CTG, då var jag inte glad.

11.00
Barnmorskan undersökte mig innan CTG:et och då var jag öppen 6 centimeter, så det var ju helt okej framsteg på två timmar- även om den där djävulsvärken i duschen kändes kraftigare än sex ynka centimeter. Blev tillfrågad om jag ville ha lustgas men tackade hurtigt nej.
Sen kopplades CTG:en och barnmorskan gick igen. Det kom en värk som fick mig att gapa rätt ut och jag väste till Mikael att se nu för fan till att hon kommer hit med min ryggbedövning! Vi ringde på klockan och barnmorskan skyndade in och kände efter igen, och på en värk hade jag öppnat mig till 8 centimeter. Hon hade handen inne fortfarande när nästa värk kom och då öppnade jag mig två centimeter till och satan vad det pressade på! Huvudet på bebis stod fortfarande ganska högt så dom tog hål på hinnorna och direkt när huvudet sjönk sista biten kom det en krystvärk där halva huvudet åkte ut- och sen in igen. Barnmorskan stod redo med handskarna på sig och en till kom inspringande för att suga rent bebisens mun, det var mekonium i fostervattnet även denna gång.
Då stannade allt upp. Jag hade bett barnmorskan hjälpa till så att jag inte sprack nedåt igen, så där låg jag på rygg med ett ben i barnmorskans famn och det andra i sköterskans. Och så slutade bara värkarna komma. Jag blev vrålarg och undrade vad fasen som hände, jag visste väl att det var för bra för att vara sant att det gick så fort. Barnmorskan förklarade att när det går så fort som det gjort så kan kroppen pausa för att hinna med. Jag köpte inte riktigt det där utan svor och Mikael fick servera mig sockerslisksaft med sugrör, gud vad törstig jag var.
Fortfarande hände ingenting och jag bad barnmorskorna om ursäkt för att dom fick stå där och vänta som fån när min kropp strejkade sådär. Det kom en värk som jag ANDADES BORT (visste inte ens att det var möjligt...) och blev ännu surare. Då blev jag ombedd att lägga mig på sidan, väldigt skeptiskt gjorde jag det och då jäklar tryckte det på! Jag minns själva krystandet som den bästa delen av förlossningen med Moa, så där måste ryggbedövningen gjort lite nytta i alla fall, för NU kändes det rejält. Nackdelen med att vara helt klar i huvudet är ju att man känner precis allt, huden som nästan slets itu och en vansinnigt skum känsla av att tarmen vrängs ut och in.
Halva Sveas huvud var ute när barnmorskan skrek till mig att sluta krysta. Snacka om panikkänsla att ha ett huvud halvvägs ute mellan benen, folk som håller fast ens ben och inte få krysta under värken! Pustade allt jag kunde och lyckades hålla tillbaka några sekunder innan resten av bebisen flög ut. 

11.34
Hon var ute! Vi var helt paffa båda två att det gick så fort. Däremot kändes bebisen väldigt välbekant för hon såg PRECIS ut som Moa när hon var nyfödd. Det kändes nästan onödigt att kolla om det var en pojke eller flicka för det var bara så uppenbart. Hon skrek högt och fint och bajsade på mig det första hon gjorde, precis som Moa.
Oj vilket beröm jag fick av barnmorskorna över att jag klarat det helt utan smärtlindring! Och mallig det blev jag, äntligen fick jag känna mig som en urmoder istället för ett totalt våp som sist när jag skrek konstant i typ 10 timmar trots lustgas och EDA. 
Det tog lite tid innan moderkakan lossnade och när den väl gjorde det så började det blöda rätt rejält. Mikael hade sprungit ut till bilen för att förlänga parkeringstiden precis då och jag blev rätt rädd när barnmorskorna såg bekymrade ut och gav mig en spruta för att stoppa blödningen. Det lugnade ner sig ganska snabbt som tur var, men jag hann förlora nästan en liter blod. Två inre stygn fick sys, även om dom var såpass små att det förmodligen hade läkt sig själv ganska bra. 
Lilla Svea visade sig inte vara så liten, vi gissade på att hon inte vägde ett gram mer än Moa för hon kändes så liten men 4115 gram och 52 centimeter kunde hon stoltsera med! 
Jag var på benen direkt efter förlossningen och knappt medtagen, förutom en vansinnig värk i benen efter att ha spänt dom så under sista värkarna.
En GRYM förlossning helt enkelt, och även om det är läskigt när det blir intensivt så gör jag hellre om det tio gånger än den första förlossningen en gång till.     

En snabb update får det bli nu innan lill-mosan ska nattas. Svea har sovit sedan klockan 16(!) då hon hade en rekordlång vakentidsstund innan när BVC-sköterskan var här på besök. Hon hade glömt ta med sig vågen så i morgon ska vi dit istället och väga och mäta.
Jag och Moa har precis varit på kvällspromenad till affären och lämnat tillbaka hyrfilmer, det var vår första riktiga "kvalitetstid" på tu man hand sedan lillbebis kom. Hon har skött sig SÅ bra min stora tjej, än så länge vill hon bara pussa och klappa på lillasyster, hon ropar HEEEJ så fort hon öppnar ögonen och springer och hämtar hennes filtar. Ibland känns det totalt livsfarligt, som igår när Moa kom springande och skulle lägga sig bredvid Svea på lammfällen på golvet och gjorde ett galet ninjahopp mot fällen, så om inte Mikael hade suttit där och stuckit fram sin arm och parerat så hade det blivit bebismos... Gud, jag blir nervös av bara tanken.
Däremot märker man på Moa att något har hänt, för hon är inte riktigt sig själv. Vansinnigt känslig mot kritik och går något emot henne så vrålar hon som om världen var på väg att gå under, hon har ju alltid haft temperament men detta är något annat. Stackarn, det är det absolut svåraste med att ha fått andra barnet, detta jävla dåliga samvete som man brottas med. Mest för Moas del som blivit "bortvald" men även för Sveas del eftersom hon får ligga en hel del själv istället för att bli pysslad med dagarna i ända som Mosan blev.

Ska inte sticka under stol med att jag funderar på att lägga ned amningen redan nu. OJ vad många som kommer att titta snett på grund av detta men det skiter jag faktiskt i. Det funkar bättre än med Moa, men även Svea maratonammar en hel del. I söndags ammade hon sex timmar i ett streck och mina bröstvårtor såg ut som köttavfall...(jag har en bild som bevis för er som inte tror mig...). Hon sög så frenetisk att hon sög fram en extra bröstvårta av en körtel, haha. Jag var så kallsvettig och slut att jag inte märkte något.
Inatt ammade hon tre gånger, varav en gång i över 2 timmar. Herrejävlar vad trött jag är! Jag har två barn att ta hand om, och jag vet sedan sist att jag inte är någon amma-mamma. Så lite tillägg blir det nog, så att man kan pusta ut lite. Detta är kanske vårt sista barn och jag vill minnas nyföddtiden som MYSIG den här gången, inte stress och press.

Världens finaste lillasyster föddes 24 augusti klockan 11.35!
4115 gram, 52 centimeter och 36 cm i huvudomfång.

---

Uppdatering om förlossning (en SNABB förlossning!), första tiden hemma och givetvis vår nya lillstjärna får vänta på sig ett tag, nu är det amma järnet som gäller och stunderna där emellan går såklart till storasyrran. Kan i alla fall meddela att jag mår SÅ BRA för att vara nyförlöst, inga babyblues har visat sig den här gången och det är så ofantligt mycket lättare att bara njuta av bebis. Svårare på så sätt att man har en snart-tvååring som vill vara med hela tiden och håller oss sysselsatta såklart, men ändå så galet mycket häftigare nu när man vet hur underbart det är att vara mamma, och att det blir mysigare och mysigare för varje dag.
Måste bara skryta om 13 kilos viktnedgång sedan förlossningen, nu ligger jag -3 kilo sedan innan graviditeten. Grymt!

Här är hon, vår underbara lilla Svea!

Nepp, inget nytt att rapportera. Från och med i morgon tänkte jag stänga av mobilen och ignorera hemtelefonen så slipper jag alla nyfikna släktingar som trakasserar mig. Jag LOVAR att ingen kommer att lämnas ovetande när jag väl klämmer ut den här ungen. Jag LOVAR att jag kommer att rapportera om eventuella nyfödingar. Så var det sagt.

BF+2 idag och jag publicerar en gammal favorit. Satt och sjöng den här och grät med Moa i magen och det är inte långt ifrån nu heller.

... Den oändliga väntan med andra ord. För imorgon är det beräknad födsel och varje dag efter det går i snigeltakt och gör en mer och mer skogstokig. På övertiden med Moa kunde man ju i alla fall sova bort tiden eller hitta på precis vad man ville på dagarna för att timmarna skulle gå (inte för att jag gjorde det, jag satt mest och surade i soffan, men det vore trevligt att ha MÖJLIGHETEN). Nu kan jag inte sova när jag vill ens på nätterna för då kommer klängig tvååring allra oftast smygande och ska kramas hela natten, vilket visserligen är mysigt men JÄVLIGT svettigt och inte speciellt bekvämt heller. Och hitta på spännande saker att roa mig med kan jag inte göra heller, om det inte är barnanpassat och inte innehåller några som helst dödsfällor, och det utesluter i stort sett allt utom inhägnade lekplatser- som inte är så roliga att befinna sig på när det regnar HELA TIDEN.

ÄNTLIGEN är jag klar med mitt stora projekt "måla matbord och stolar". Vilket jävla jobb! Det är inte att rekommendera att sitta på golvet i timtal och måla petiga detaljer på stolsben (kom på först igår när stolarna var nästan klara att jag faktiskt kunde ha ställt dom på bordet och fått lite smidigare arbetshöjd). Det var i alla fall kämpigt och TRÖTTSAMT om inte annat att ropa på Mikael varje gång jag behövde ta mig upp från golvet och byta målarposition. Men snyggt det blev det! Imorgon när färgen torkat helt på bordsskivan ska jag fota och visa upp min skapelse, och jag förväntar mig inget annat än total dyrkan.