Det där med att ha två barn- igen.
Jag passar på att vräka i mig ostbågar och digestivechoklad när storfis och lillfis sover, det är inte allt för ofta Svea sover efter att Mosan nattats så man får passa på. Det stämmer faktiskt det där att det på ett sätt är MINDRE jobbigt med två barn istället för ett, för nu är man så van vid att aldrig ha någon tid för sig själv att man inte har förhoppningar och planer på vad man ska hitta på under kvällningen, för man hinner ändå ingenting. Blir det (som nu) några minuter till övers blir det istället en bonus, en oväntad karamell att suga på.
Andra saker jag insett:
- En JÄVLIGT bra fördel med att få barn såpass tätt är att man inte hinner vänja sig vid egentid igen. När Mosan var liten bebis kändes det betydligt mer jobbigt att aldrig hinna göra några vuxensysslor och att alltid ha en bebis på armen vad man än gjorde. Men nu är man liksom så van vid att pausa i hyrfilmer femtioelva gånger, att kunna kontrollera tarmfunktionen såpass att (ja, det är sant) jag aldrig behöver bajsa förrän tidigast klockan 20 på kvällen, när Moa sover och man räknar med att det inte direkt blir matro vid middagsbordet alla gånger. Det är inget man reflekterar över, det där att man har två små diktatorer i huset.
- Jag har en förbluffande benkontroll. Jag kan äta en middag och rulla barnvagnen fram och tillbaka i perfekt, rytmiskt tempo med foten med ren automatik, så skickligt att vi glömmer bort skrikmaskinen allihop och äter i lugn och ro varje dag. När vi bodde på fjärde våningen med Moa-bebisen sörjde jag alltid över att inte ha vagnen inomhus och det var en befogad sorg, för det är guld värt.
- Ju fler barn jag får, desto större blir min fåfänga och bekräftelsebehov av att inte se ut som en sunkig mamma. Innan jag hade barn smet jag ifrån att sminka mig så ofta jag kunde, och gick till affären i mysbyxor. Det skulle aldrig hända nu, trots att jag flyttat ut på landet igen- hell no.
- Det kroppsliga förfallet blev inte värre efter andra barnet (allt gick åt helvete vid första, haha). Nu är jag ju relativt smal i och med amningen, förmodligen kommer jag lägga på mig ett par kilon när jag slutar om jag inte ändra kosten drastiskt eller börjar hårdträna och det vet vi ju alla att det inte kommer att hända. Men annars är det inga drastiska försämringar bortsett från lite nya bristningar, MEN dom hade den goda smaken är sätta sig extremt långt ner på magen, så långt ner att trosorna faktiskt täcker dom. Det tackar vi för! Kärleksmärken my ass, det är nödvändigt ont som man får räkna med när man har en Uberstor mage, vackert är det INTE.
- Det absolut jobbigaste med två barn är sovarrangemangen. Moa kommer ju rännande till oss varje natt, och det funkar ju så länge vi är två vuxna i sängen så att hon kan ligga längst ut bredvid Mikael så att han bildar en skyddsvall när Svea piper i spjälsängen och vill komma över till resten av familjen. Men är jag ensam blir det svårt, för Moa gillar att ligga klistrad mot en som en sugfisk och Svea ÄR JU EN SUGFISK. Det är rent vedervärdigt hemskt för någon som föredrar att sova helt utan kroppskontakt att ha en tvååring som hänger fast på ryggen OCH en bebis som sitter fastsugen på ens bröst på ena sidan, man kan inte röra sig en millimeter och det blir som ni förstår rätt svettigt. Och när man inte kan ändra ställning gör det väldigt fort väldigt ont i varenda kroppsdel som ligger fastlåsta. Sist det hände var jag tvungen att lägga mig halvt PÅ Moa för att inte få panikångest, hon hade inga klagomål på detta men det kändes inte så jävla bussigt. Så går det när man inte har hjärta nog att knuffa bort sin största bebis, hon var ju faktiskt här först och när hon rymmer från sin sida och vill till mig så kan jag inte neka henne. Såna nätter är jag tacksam MYCKET över att Svea oftast inte vaknar förrän 04-05 för mat.
Andra saker jag insett:
- En JÄVLIGT bra fördel med att få barn såpass tätt är att man inte hinner vänja sig vid egentid igen. När Mosan var liten bebis kändes det betydligt mer jobbigt att aldrig hinna göra några vuxensysslor och att alltid ha en bebis på armen vad man än gjorde. Men nu är man liksom så van vid att pausa i hyrfilmer femtioelva gånger, att kunna kontrollera tarmfunktionen såpass att (ja, det är sant) jag aldrig behöver bajsa förrän tidigast klockan 20 på kvällen, när Moa sover och man räknar med att det inte direkt blir matro vid middagsbordet alla gånger. Det är inget man reflekterar över, det där att man har två små diktatorer i huset.
- Jag har en förbluffande benkontroll. Jag kan äta en middag och rulla barnvagnen fram och tillbaka i perfekt, rytmiskt tempo med foten med ren automatik, så skickligt att vi glömmer bort skrikmaskinen allihop och äter i lugn och ro varje dag. När vi bodde på fjärde våningen med Moa-bebisen sörjde jag alltid över att inte ha vagnen inomhus och det var en befogad sorg, för det är guld värt.
- Ju fler barn jag får, desto större blir min fåfänga och bekräftelsebehov av att inte se ut som en sunkig mamma. Innan jag hade barn smet jag ifrån att sminka mig så ofta jag kunde, och gick till affären i mysbyxor. Det skulle aldrig hända nu, trots att jag flyttat ut på landet igen- hell no.
- Det kroppsliga förfallet blev inte värre efter andra barnet (allt gick åt helvete vid första, haha). Nu är jag ju relativt smal i och med amningen, förmodligen kommer jag lägga på mig ett par kilon när jag slutar om jag inte ändra kosten drastiskt eller börjar hårdträna och det vet vi ju alla att det inte kommer att hända. Men annars är det inga drastiska försämringar bortsett från lite nya bristningar, MEN dom hade den goda smaken är sätta sig extremt långt ner på magen, så långt ner att trosorna faktiskt täcker dom. Det tackar vi för! Kärleksmärken my ass, det är nödvändigt ont som man får räkna med när man har en Uberstor mage, vackert är det INTE.
- Det absolut jobbigaste med två barn är sovarrangemangen. Moa kommer ju rännande till oss varje natt, och det funkar ju så länge vi är två vuxna i sängen så att hon kan ligga längst ut bredvid Mikael så att han bildar en skyddsvall när Svea piper i spjälsängen och vill komma över till resten av familjen. Men är jag ensam blir det svårt, för Moa gillar att ligga klistrad mot en som en sugfisk och Svea ÄR JU EN SUGFISK. Det är rent vedervärdigt hemskt för någon som föredrar att sova helt utan kroppskontakt att ha en tvååring som hänger fast på ryggen OCH en bebis som sitter fastsugen på ens bröst på ena sidan, man kan inte röra sig en millimeter och det blir som ni förstår rätt svettigt. Och när man inte kan ändra ställning gör det väldigt fort väldigt ont i varenda kroppsdel som ligger fastlåsta. Sist det hände var jag tvungen att lägga mig halvt PÅ Moa för att inte få panikångest, hon hade inga klagomål på detta men det kändes inte så jävla bussigt. Så går det när man inte har hjärta nog att knuffa bort sin största bebis, hon var ju faktiskt här först och när hon rymmer från sin sida och vill till mig så kan jag inte neka henne. Såna nätter är jag tacksam MYCKET över att Svea oftast inte vaknar förrän 04-05 för mat.
Kommentarer
Postat av: Camilla
haha :)
Trackback
