Flyttat!
Jag har flyttat!
http://tobiq.blogspot.com/
http://tobiq.blogspot.com/
30 bilder om mitt liv. Del 1
En bild på dig själv
(Detta är några dagar efter senaste förlossningen och ungefär sådär pigg har jag sett ut sedan dess, hehe).
Någon du umgås väldigt mycket med.
(Min Mikael, snyggast av alla).
En bild på någon i din familj.
(Min mamma och Mosan i Varberg i somras).
En bild på en konstig tid i ditt liv.
(Väldigt, väldigt berusad på Gamleport för länge, länge sedan. Det var en period i mitt liv då jag drack kopiösa mängder sprit. En vanlig fredagsfylla skulle antagligen kunna knocka en buffel rent alkoholmässigt).
En gammal bild på dig själv.
(Grekland 2007).
En bild på dig och en vän du inte varit med på länge.
(Emelie, jag saknar dig!).
En bild som du aldrig lagt upp.
(Gissa varför jag inte lagt upp den? För att jag är så JÄVLA tjock! Detta är några dagar innan Svea föddes och jag kan ju inte klandra min hud på magen för att den är aningen sladdrig nu).
En person som du saknar.
(Världens finaste Ve).
Någon i din släkt.
(Min farmor Ketty).
Någon du tycker är väldigt snäll.
(Memme, min kära vän).
Gud, jag får forsätta imorgon. På tok för sent som för en sleten mor det här.
Torsdag
Idag är det torsdag och inget dagis, och eftersom lillfisen sovit i nästan TRE TIMMAR så har jag och Mosan lekt järnet och läst säkert tjugo böcker så att jag blivit alldeles hes. Till min stora lycka så älskar Moa verkligen att läsa, vi har blivit stammisar på biblioteket och snart har vi väl lånat hem hela barnbok-utbudet. Tanken på alla böcker som ligger utspridda över lägenheten ger mig ont i magen, måste köra en rejäl genomsökning snart.
Top 3 just nu är:
1. Mera Monster, Alfons.
2. Äntligen Bajs!
3. Snurran äter Ketchup.
Vi har äntligen börjat ta tag i det här med potträningen, och köpt hem en bra barnsits till toaletten också, det börjar verkligen bli dags nu. Hon vill inte ha blöja på sig, det är tydligt. Så fort hon kan tar hon av sig den i smyg och drar upp byxorna igen utan att vi märker det (jättekul...) och ännu oftare vill hon "hjälpa till" och tar av sig BAJSBLÖJAN och kommer springande med den, bajset kan man hitta på varierande platser (ännu roligare).
Men hon vägrar sitta på pottan och helt ärligt så har jag inte tid att torka bajs och kiss hela dagarna och samtidigt ta hand om Svea, Moa kan liksom kissa 5-6 gånger på en halvtimme utan blöja och sen slår hon nästan ihjäl sig när hon springer och halkar i pölarna. Men på toaletten och nya sitsen så sitter hon still och läser en bra stund och har kissat barje gång och bajsat en klutt en gång. Duktiga tjejen!
Nu tjoar bebisen att det är lunchdags. Återkommer!
Top 3 just nu är:
1. Mera Monster, Alfons.
2. Äntligen Bajs!
3. Snurran äter Ketchup.
Vi har äntligen börjat ta tag i det här med potträningen, och köpt hem en bra barnsits till toaletten också, det börjar verkligen bli dags nu. Hon vill inte ha blöja på sig, det är tydligt. Så fort hon kan tar hon av sig den i smyg och drar upp byxorna igen utan att vi märker det (jättekul...) och ännu oftare vill hon "hjälpa till" och tar av sig BAJSBLÖJAN och kommer springande med den, bajset kan man hitta på varierande platser (ännu roligare).
Men hon vägrar sitta på pottan och helt ärligt så har jag inte tid att torka bajs och kiss hela dagarna och samtidigt ta hand om Svea, Moa kan liksom kissa 5-6 gånger på en halvtimme utan blöja och sen slår hon nästan ihjäl sig när hon springer och halkar i pölarna. Men på toaletten och nya sitsen så sitter hon still och läser en bra stund och har kissat barje gång och bajsat en klutt en gång. Duktiga tjejen!
Nu tjoar bebisen att det är lunchdags. Återkommer!
Total tristess
Jag är så JÄVLA less på att bo här! Jag vantrivs utav helvete! Dagiset är underbart, BVC är mysigt och människorna är trevliga, men jag trivs ändå inte. Ska man bo på landet ska man ha hus och trädgård, eller havet i närheten (jag ÄÄÄLSKAR havet) och framförallt så kan det vara roligt att ha folk att umgås med om man som jag inte har körkort och är helt jävla strandsatt här hela veckorna när Mikael jobbar.
Det finns för fan inte ens mysiga promenadstigar! Jag trodde inte att det var möjligt med avsaknad av promenadstigar när man är långt ute i ingenstans men jodå, det är det. Det finns BILVÄGAR varav de flesta är ganska tungt trafikerade och bönderna kör ju som galningar= ingen bra kombo när man har en tvååring som inte får speciellt fint i vägkanten. Sen är det bara en massa jävla åkrar. Vi var faktiskt och letade efter något trevligt ställe där Moa kunde få gå till och med, utan resultat. Det finns en sjö man kan gå runt där det är jättefint, men för att komma dit får man gå i alla fall 30 minuter och vid det laget är alla barn antagligen uttråkade och skriker sannolikt väldigt argt.
Jag känner ett allt mer trängade behov av att få komma hemifrån och bara för några jävla timmar bara få ta det lugnt och fokusera på något annat än barn. Den enda "egentiden" jag haft sedan Svea föddes för snart ett halvår sen var föräldramötet på dagis. Wow. När Moa var liten hade jag faktiskt inget större behov av tid för mig själv, men nu börjar det fan kännas att jag inte gjort något annat än att ta hand om barn i flera år.
Jag börjar bli vansinnigt provocerad av folk som inte har barn, är bitter och vill vråla "DU ÄR FAN INTE TRÖTT! KAN DU KOMMA HEM EFTER JOBBET OCH LIGGA I SOFFAN RESTEN AV DAGEN OM DU VILL UTAN ATT RÖRA PÅ ARSLET ELLER HOPPA I SÄNG KL 16 OCH SOVA TILL NÄSTA MORGON UTAN ATT NÅGON STÖR DIG SÅ SKA DU FAN INTE KOMMA OCH SÄGA ATT DU ÄR TRÖTT!" när någon beklagar sig. Då är det illa.
Grejen är att jag min egen fiende skulle man kunna säga, det finns absolut ingen som hindrar mig från att gå och roa mig. Det är många som gladeligen skulle ta barnen och jag tror inte att någon missunnar mig lite egentid, men jag kan bara inte lämna ifrån mig min bebis, speciellt inte när jag ammar. Jag mår fysiskt dåligt av bara tanken. Det pågår ett litet krig inom mig, ena halvan vill inget hellre än att få vara bara JAG för en kväll och andra halvan blir gråtfärdig av bara tanken. Men jag tror att jag måste tvinga mig själv att släppa taget snart.
Det är en annan nackdel med att bo som vi bor, jag kan inte "kila iväg och äta middag" med något ett par timmar på kvällskvisten, det skulle krävas många timmar att sy ihop det och någon skulle få vara chaufför för sista bussen går väl kl 20...
Ta mig härifrån!
Gnäll, gnäll och åter gnäll. Har i alla fall fått hem superfina Villervalla-kläder till tjejerna idag, och Moa har börjat gå omkring och säga "Akta dig för rävar". Det gör mig glad.
Det finns för fan inte ens mysiga promenadstigar! Jag trodde inte att det var möjligt med avsaknad av promenadstigar när man är långt ute i ingenstans men jodå, det är det. Det finns BILVÄGAR varav de flesta är ganska tungt trafikerade och bönderna kör ju som galningar= ingen bra kombo när man har en tvååring som inte får speciellt fint i vägkanten. Sen är det bara en massa jävla åkrar. Vi var faktiskt och letade efter något trevligt ställe där Moa kunde få gå till och med, utan resultat. Det finns en sjö man kan gå runt där det är jättefint, men för att komma dit får man gå i alla fall 30 minuter och vid det laget är alla barn antagligen uttråkade och skriker sannolikt väldigt argt.
Jag känner ett allt mer trängade behov av att få komma hemifrån och bara för några jävla timmar bara få ta det lugnt och fokusera på något annat än barn. Den enda "egentiden" jag haft sedan Svea föddes för snart ett halvår sen var föräldramötet på dagis. Wow. När Moa var liten hade jag faktiskt inget större behov av tid för mig själv, men nu börjar det fan kännas att jag inte gjort något annat än att ta hand om barn i flera år.
Jag börjar bli vansinnigt provocerad av folk som inte har barn, är bitter och vill vråla "DU ÄR FAN INTE TRÖTT! KAN DU KOMMA HEM EFTER JOBBET OCH LIGGA I SOFFAN RESTEN AV DAGEN OM DU VILL UTAN ATT RÖRA PÅ ARSLET ELLER HOPPA I SÄNG KL 16 OCH SOVA TILL NÄSTA MORGON UTAN ATT NÅGON STÖR DIG SÅ SKA DU FAN INTE KOMMA OCH SÄGA ATT DU ÄR TRÖTT!" när någon beklagar sig. Då är det illa.
Grejen är att jag min egen fiende skulle man kunna säga, det finns absolut ingen som hindrar mig från att gå och roa mig. Det är många som gladeligen skulle ta barnen och jag tror inte att någon missunnar mig lite egentid, men jag kan bara inte lämna ifrån mig min bebis, speciellt inte när jag ammar. Jag mår fysiskt dåligt av bara tanken. Det pågår ett litet krig inom mig, ena halvan vill inget hellre än att få vara bara JAG för en kväll och andra halvan blir gråtfärdig av bara tanken. Men jag tror att jag måste tvinga mig själv att släppa taget snart.
Det är en annan nackdel med att bo som vi bor, jag kan inte "kila iväg och äta middag" med något ett par timmar på kvällskvisten, det skulle krävas många timmar att sy ihop det och någon skulle få vara chaufför för sista bussen går väl kl 20...
Ta mig härifrån!
Gnäll, gnäll och åter gnäll. Har i alla fall fått hem superfina Villervalla-kläder till tjejerna idag, och Moa har börjat gå omkring och säga "Akta dig för rävar". Det gör mig glad.
Sittande bebis
(Idag överväger jag att byta tillbaka till liggdelen för det snöar och vi har fortfarande inte köpt något dubbel-regnskydd till vagnen).
Svea sitter i alla fall som en liten prinsessa där bak i Phil & Ted-vagnen, igår sov hon som en sten hela promenaden så det var svårt att avgöra vad hon tyckte men idag på väg till och från dagis var hon vaken i alla fall och nöjd. Men jag tycker att det ser kallt ut med blåsten rätt på sådär, idiotiskt att det inte finns någon suflett, ska nog köpa till en sån. Undrar vad dom tänkte där? Nu tjänar dom ju extrapengar på det, men innan har det ju inte ens funnits någon suflett att köpa till. Det blåser inte där bak i vagnen eller vadå?
Även i bilen har hon ju fått sitta upp nu, här kommer en bild!
Svea 5 månader
Bvc-siffror från idag:
8230 gram
69 cm
44 cm huvudomkrets.
(Moas motsvarande siffror från hennes 5-månaders dag var 8020 gram, 69 cm och 43,5 i hattmått, så det är VÄLDIGT jämnt just nu, fast Svea var ju större vid förlossningen. Jag är ändå förvånad över att Svea fortsätter öka så fint i vikt trots att hon bara fått tuttmjölk och inte dricker såna kopiösa ersättningsmängder som Moa gjorde).
Sprutorna gick KANONBRA! Den första (MPR-vaccinet) verkade hon inte ens märka av utan fortsatte gnaga på sin skallra och den andra sprutan fick henne att vråla till och hulka några gånger, sen avledde jag uppmärksamheten med en pingelskallra (Svea ÄLSKAR pingelskallror...).
Jag håller på att bli förkyld igen, trodde faktiskt att jag skulle stryka med på riktigt i dödens uppförsbacke på väg till dagis i morse, gud vad det högg i halsen! På dagis stod det med röd penna och många uppropstecken att nu har den fruktade magsjukan kommit till huset, dessvärre såg jag inte detta innan jag redan släppt in Mosan som glatt studsat in i lekhallen. Så hon fick vara där idag men imorgon får hon stanna hemma, kära gode gud gör så att hon inte redan åkt på det!
Helgen har varit trevlig, i lördags var vid på treårskalas och igår var vi i stan och inhandlade en ny bilstol till bebisen, gud vad jag har väntat! Förhoppningsvis slutar hon kanske hata bilen nu, men man vet ju aldrig. Vi hade besök av en informatör från NTF (trafik-tjosan) på mammagruppen och hon lovade att Svea var mer än redo för en riktig stol, vi har varit lite osäkra i och med att hon inte sitter själv än.
Det blev i alla fall en Be Safe Izi Kids-stol. Vi valde först en Britax-stol men stödbenet räckte inte ner i golvet, insåg vi när vi redan betalat för den. Jävla skit-Barnens hus kunde ju absolut inte hjälpa till och demonstrera hur man installerar stolarna så vi fick ju göra det på måfå på egen hand. Så vi blev lite rädda när vi upptäckte det där med stödbenet, för det är inget byte eller öppet köp på bilstolar eftersom dom inte vet om man tappat stolen i backen eller så. Som tur var efter mycket om och men så fick vi bytt den och är kanonnöjda! Be Safe har ju bäst betyg i alla krocktester och Svea satt som en liten gudinna i den, nackdelen med stolen är ju att den bara är godkänt upp till 18 kilo men vi föder ju inte upp några tungviktare direkt, skulle Svea fortsätta öka i vikt som hon gör nu får hon väl byta stol med Mosan, för Moa lär inte väga 18 kilo på MÅNGA år. Herregud, hon är ju snart 2,5 år nu och väger inte ens 12 kilo. En riktig liten speta.
Antingen eller
Stal en lista av min söta syster.
Bada - Duscha
Plugga - Jobba
Choklad - Vanilj
Lyx - Budget
Bada - Sola
Pool - Havet
Skidsemester - Solsemester
Singel - Förhållande
Planering - Spontanitet
Glass - Godis
Stökigt - Organiserat
Passion - Trygghet
Bio - Teater
Julafton - Midsommarafton
Inga barn - Tio barn
Skånska - Göteborgska
Silikonbröst - Fettsugning (Rescue them!)
Landet - Storstan
Känd för skönhet - Känd för intelligens
Desperate Housewives - Sex and the city
Dubbelhaka - Hängröv
Romantisk - Dirty
Kaffe - Te (Men helst ingenting, kaffe smakar skit och te? Som att dricka parfym!)
Porrfilm - Naturprogram
Hamburgare resten av livet - Pizza resten av livet
Spy - Ha diarré
Spara - Slösa
Shoppa på nätet - Shoppa i butik
Fota - Bli fotad
Ramlösa - Loka
Förfest - Efterfest
Tidning - Bok
Kurvig - Slank
Ge - Få
String - Hotpants
Förrätt - Efterrätt
Kyckling - Fisk
Blind - Stum
Kramas - Pussas
Rakhyvel - Vax
Mjölk - Vatten
Älskad - Framgångsrik
Raka av allt hår på huvudet - Sluta raka resten av kroppen
Skräckfilm - Romantisk komedi
MacDonalds - Max
Popcorn - Chips
Öppet sinne - Monogam
Sliskiga drinkar - Öl
Grabbkväll - Tjejkväll
Frukt - Grönsaker
Hund - Katt
Brun utan sol - Solarie
Kjol - Shorts
Mössa - Keps
Vitt vin - Rött vin
Familj - Vänner
Bada - Duscha
Plugga - Jobba
Choklad - Vanilj
Lyx - Budget
Bada - Sola
Pool - Havet
Skidsemester - Solsemester
Singel - Förhållande
Planering - Spontanitet
Glass - Godis
Stökigt - Organiserat
Passion - Trygghet
Bio - Teater
Julafton - Midsommarafton
Inga barn - Tio barn
Skånska - Göteborgska
Silikonbröst - Fettsugning (Rescue them!)
Landet - Storstan
Känd för skönhet - Känd för intelligens
Desperate Housewives - Sex and the city
Dubbelhaka - Hängröv
Romantisk - Dirty
Kaffe - Te (Men helst ingenting, kaffe smakar skit och te? Som att dricka parfym!)
Porrfilm - Naturprogram
Hamburgare resten av livet - Pizza resten av livet
Spy - Ha diarré
Spara - Slösa
Shoppa på nätet - Shoppa i butik
Fota - Bli fotad
Ramlösa - Loka
Förfest - Efterfest
Tidning - Bok
Kurvig - Slank
Ge - Få
String - Hotpants
Förrätt - Efterrätt
Kyckling - Fisk
Blind - Stum
Kramas - Pussas
Rakhyvel - Vax
Mjölk - Vatten
Älskad - Framgångsrik
Raka av allt hår på huvudet - Sluta raka resten av kroppen
Skräckfilm - Romantisk komedi
MacDonalds - Max
Popcorn - Chips
Öppet sinne - Monogam
Sliskiga drinkar - Öl
Grabbkväll - Tjejkväll
Frukt - Grönsaker
Hund - Katt
Brun utan sol - Solarie
Kjol - Shorts
Mössa - Keps
Vitt vin - Rött vin
Familj - Vänner
Söta Moa
Idag vaknade båda barnen 04.45 så att vi fick gå upp, det är rekordtidigt sedan lillfisen föddes, så jag ville skrika och gnaga av mig armen en stund men sen lugnade jag ner mig. Svea är (surprise!) vrålförkyld och väldigt gnällig på dagarna så nu har jag tvångsnattat henne i vagnen ocg gungar den lite maniskt medan jag skriver.
Mosan var febrig och jätteslö hela förra veckan men nu har hon äntligen kommit iväg till dagis efter det långa juluppehållet, hon hann gå dit förra måndagen men sen var det kört igen. Hon är så vrålsöt när vi kommer dit och hon ska skynda sig in vid entrén, sen finns det en bild i den långa korridoren på en snorkråka som vi brukar stanna och hälsa på och sen trippar hon in på avdelningen och har knappt tid att vinka hejdå innan hon ska in och leka.
Hon är inne i en vansinnigt rolig ålder just nu. Trotsig javisst, men oftast är hon bara jätteglad och babblar för fullt. Än så länge är det rätt svårt att förstå vad hon säger såklart, men det kommer i alla fall hyfsat begripliga kortare meningar nu. Det är kul att se hur mycket hon ändå snappat upp, herregud vad jag har sjungit alla dessa fåniga barnvisor utan att hon visat minsta intresse innan, NU däremot! Hon kan ju för fasen nästan varenda vers! Hon har lyssnat ändå, haha! Och hon förstår liksom innebörden också, medan hon sjunger "10 små apor" så hämtar hon sin Nicke nyfiken-docka och hoppar med honom i sängen, och när man kommer till "slog sitt lilla huvud" så får stackars Nicke dyka i golvet.
Hon vet när folk är dumma, hon blev vansinnigt upprörd och skakade i hela kroppen av ilska härromdagen när en hund blev biten av en sork i nosen i en bok, och hon säger "aajja!" till alla som inte sköter sig (oftast Svea, haha). Därmot har hon missuppfattat hela grejen med ajjandet lite. Låt oss säga att hon har knyckt min mobil eller så, och jag springer efter henne och tar tillbaka den (för orden NEJ eller INTE verkar inte ha gått in än...), då blir hon arg och ajjar mig, "Dum mamma, ajja! Oas fån!". Men det är rätt roligt också, får jag väl erkänna. Härromdagen gick vi förbi en dam som tappade soppåsen hon hade i handen och då skrek Moa "Ajja påsen!". Haha.
Hon är så himla omtänksam ändå, så fort Svea skriker så löper hon dit och klappar på huvudet och säger "Såja Ea, såja. Såja gomman!" (gumman säger hon för övrigt till Mikael också, vilket jag tycker är grymt kul). Och det pussas och kramas hej vilt med lillasyster fortfarande och än så länge (peppar, peppar!) så har hon forfarande inte gjort något elakt mot henne, hon kastade en potatis på henne en gång men den var menad att träffa mig, hehe. Hon hämtar leksaker till henne, springer ärenden åt mig och har såna där små egenheter för sig som bara små barn har, som att rada upp sina bondgårdsdjur i skafferiet och sånt. Hon är helt enkelt ett BARN nu, även om vi fortfarande tycker att hon är vår bebis. En stor tjej.
Just det, jag har blivit nyttig nu också, i hela åtta dagar. Det har ju inte hänt vrålmycket på vågen direkt, men jag känner mig lite mindre dallrig. Jag inbillar mig att jag är värsta fitnessbruden nu bara för att jag inte dricker Coca cola och står och spanar in stjärten i hallspegeln och sådär.
Vi får väl se hur länge min duktighet håller i sig, men jag känner mig rätt motiverad den här gången och förhoppningsvis kanske jag kan komma med i 60-kilosklubben igen. Det lär nog ta ett tag dock...
Mosan var febrig och jätteslö hela förra veckan men nu har hon äntligen kommit iväg till dagis efter det långa juluppehållet, hon hann gå dit förra måndagen men sen var det kört igen. Hon är så vrålsöt när vi kommer dit och hon ska skynda sig in vid entrén, sen finns det en bild i den långa korridoren på en snorkråka som vi brukar stanna och hälsa på och sen trippar hon in på avdelningen och har knappt tid att vinka hejdå innan hon ska in och leka.
Hon är inne i en vansinnigt rolig ålder just nu. Trotsig javisst, men oftast är hon bara jätteglad och babblar för fullt. Än så länge är det rätt svårt att förstå vad hon säger såklart, men det kommer i alla fall hyfsat begripliga kortare meningar nu. Det är kul att se hur mycket hon ändå snappat upp, herregud vad jag har sjungit alla dessa fåniga barnvisor utan att hon visat minsta intresse innan, NU däremot! Hon kan ju för fasen nästan varenda vers! Hon har lyssnat ändå, haha! Och hon förstår liksom innebörden också, medan hon sjunger "10 små apor" så hämtar hon sin Nicke nyfiken-docka och hoppar med honom i sängen, och när man kommer till "slog sitt lilla huvud" så får stackars Nicke dyka i golvet.
Hon vet när folk är dumma, hon blev vansinnigt upprörd och skakade i hela kroppen av ilska härromdagen när en hund blev biten av en sork i nosen i en bok, och hon säger "aajja!" till alla som inte sköter sig (oftast Svea, haha). Därmot har hon missuppfattat hela grejen med ajjandet lite. Låt oss säga att hon har knyckt min mobil eller så, och jag springer efter henne och tar tillbaka den (för orden NEJ eller INTE verkar inte ha gått in än...), då blir hon arg och ajjar mig, "Dum mamma, ajja! Oas fån!". Men det är rätt roligt också, får jag väl erkänna. Härromdagen gick vi förbi en dam som tappade soppåsen hon hade i handen och då skrek Moa "Ajja påsen!". Haha.
Hon är så himla omtänksam ändå, så fort Svea skriker så löper hon dit och klappar på huvudet och säger "Såja Ea, såja. Såja gomman!" (gumman säger hon för övrigt till Mikael också, vilket jag tycker är grymt kul). Och det pussas och kramas hej vilt med lillasyster fortfarande och än så länge (peppar, peppar!) så har hon forfarande inte gjort något elakt mot henne, hon kastade en potatis på henne en gång men den var menad att träffa mig, hehe. Hon hämtar leksaker till henne, springer ärenden åt mig och har såna där små egenheter för sig som bara små barn har, som att rada upp sina bondgårdsdjur i skafferiet och sånt. Hon är helt enkelt ett BARN nu, även om vi fortfarande tycker att hon är vår bebis. En stor tjej.
Just det, jag har blivit nyttig nu också, i hela åtta dagar. Det har ju inte hänt vrålmycket på vågen direkt, men jag känner mig lite mindre dallrig. Jag inbillar mig att jag är värsta fitnessbruden nu bara för att jag inte dricker Coca cola och står och spanar in stjärten i hallspegeln och sådär.
Vi får väl se hur länge min duktighet håller i sig, men jag känner mig rätt motiverad den här gången och förhoppningsvis kanske jag kan komma med i 60-kilosklubben igen. Det lär nog ta ett tag dock...
High need-kids
Det är ett fenomen jag läste om idag, bebisar och barn som kräver extremt mycket närhet, stimulans och bekräftelse. Inget av mina barn passar in där helt eftersom Moa alltid varit nöjd när man tillfredställt hennes behov (även om dom varit många!) och Svea passar inte in alls eftersom hon oftast är väldigt lätt att ha att göra med, äter bra och jämfört med Moa är löjligt lättsövd, hon kan däremot vara svårare att handskas med ibland eftersom hon helst inte bara vill sitta still i knäet som Moa gärna gjorde och inte heller vill ligga själv, men hon är långt ifrån ett krävande barn.
Moa däremot var ju lite småkämpig som bebis, hon hade ett enormt närhetsbehov. Hon var (och är) extremt svårsövd och matvägrar i perioder och när hon var bebis så gick det inte att lägga ifrån sig henne överhuvudtaget oavsett om hon sov eller var vaken. Hon låg aldrig själv i något bebisgym eller satt i babysittern och filosoferade eller så, och några vagntupplurer har hon absolut inte tagit. Jag blir än idag förbluffad över hur nöjda en del barn är med att ligga själva och greja med leksaker. Svea kan sitta eller ligga själv en stund, men då måste hon vara på ett replängs avstånd så att man kan prata med henne, det funkar absolut inte att låta henne ligga på en filt i vardagsrummet till exempel när och springa iväg och greja med något i köket, ens för någon minut (om hon inte har en EXTREMT spännande leksak då!).
Allt var ju en stort projekt med Moa. Visst att jag förstorade upp en del grejer, jag var ju trots allt nybörjade och väldigt känslig för bebisens vrede. Men det är faktiskt så att en del barn är känsligare än andra. Det var väldigt svårt att vara spontan med Moa-bebisen, det var viktigt att hon hann sova middag hemma innan vi åkte iväg på något för till skillnad från andra barn (detta var väldigt svårt för en del att förstå) så somnade inte hon när hon blev trött och hon inte hade lugn och ro omkring sig, hon höll sig vaken timme efter timme tills hon var helt förstörd av övertrötthet och DET, mina vänner, det var inte roligt. Hon hade väldigt svårt att äta om man var iväg någonstans också, var det för mycket spännande att titta på åt hon inte trots att hon var hungrig, och NEJ, hon åt inte ikapp det senare under dagen utan det kunde istället visa sig på natten att hon sov skitdåligt. Med andra ord var bäst att göra saker som Moa ville ha dom gjorda, då var hon världens nöjdaste och gladaste unge.
Sen tror jag också att man kan VÄNJA barn vid saker, hon kanske inte hade haft sina fixideér om vi inte pjåskat så med henne, men jag tror inte att en liten bebis kan vara beräknande utan att hon lyssnar på sina behov, och i Moas fall- var tydlig med hur hon ville ha saker gjorda. Och jag svarar på mina barns behov, vill dom inte ligga själva så behöver dom inte ligga själva. Vill dom ha en till flaska (Moa) eller tutte i munnen (Svea) så ska dom få det. Skriker dom så kommer jag till undsättning i den mån jag kan, Svea råkar tokhata att åka bil men i såna lägen får vi bita ihop och tänka på något trevligt allihop, för att få vardagen att fungera.
Jag kommer aldrig låta mina barn gråta sig till sömns, det är inte naturligt för mig. Folk får tycka att man är hur fjantig som helst som inte vill lämna bort bebisar till barnvakt, men det känns inte bra för mig och jag går inte emot mina instinkter.
Förresten är jag övertygad om att jag gjorde helt rätt när jag daltade med Mosan. För när man ser vilket underbar, supersocial och självsäker liten människa hon är nu så finns det liksom ingen tvekan om saken. Jaja, jag kanske bar omkring på henne 24 timmar om dygnet hennes första halvår och låg och sov som en mumie med henne på bröstet nätterna igenom, men idag var hon det enda barnet som inte var ledset vid lämningen efter det långa juluppehållet på dagis. Det kanske tog 13 månader innan vi var redo att ha barnvakt första gången, men å andra sidan sett så har hon ALDRIG varit det minsta ledsen när hon varit ifrån oss än så länge (även om det i sanningens namn fortfarande händer extremt sällan).
Kontentan är väl att man inte ska bry sig om hur andra tycker att man ska uppfostra sina barn, och framförallt sina bebisar. En bebis kan aldrig, aldrig få för mycket kärlek!
Moa däremot var ju lite småkämpig som bebis, hon hade ett enormt närhetsbehov. Hon var (och är) extremt svårsövd och matvägrar i perioder och när hon var bebis så gick det inte att lägga ifrån sig henne överhuvudtaget oavsett om hon sov eller var vaken. Hon låg aldrig själv i något bebisgym eller satt i babysittern och filosoferade eller så, och några vagntupplurer har hon absolut inte tagit. Jag blir än idag förbluffad över hur nöjda en del barn är med att ligga själva och greja med leksaker. Svea kan sitta eller ligga själv en stund, men då måste hon vara på ett replängs avstånd så att man kan prata med henne, det funkar absolut inte att låta henne ligga på en filt i vardagsrummet till exempel när och springa iväg och greja med något i köket, ens för någon minut (om hon inte har en EXTREMT spännande leksak då!).
Allt var ju en stort projekt med Moa. Visst att jag förstorade upp en del grejer, jag var ju trots allt nybörjade och väldigt känslig för bebisens vrede. Men det är faktiskt så att en del barn är känsligare än andra. Det var väldigt svårt att vara spontan med Moa-bebisen, det var viktigt att hon hann sova middag hemma innan vi åkte iväg på något för till skillnad från andra barn (detta var väldigt svårt för en del att förstå) så somnade inte hon när hon blev trött och hon inte hade lugn och ro omkring sig, hon höll sig vaken timme efter timme tills hon var helt förstörd av övertrötthet och DET, mina vänner, det var inte roligt. Hon hade väldigt svårt att äta om man var iväg någonstans också, var det för mycket spännande att titta på åt hon inte trots att hon var hungrig, och NEJ, hon åt inte ikapp det senare under dagen utan det kunde istället visa sig på natten att hon sov skitdåligt. Med andra ord var bäst att göra saker som Moa ville ha dom gjorda, då var hon världens nöjdaste och gladaste unge.
Sen tror jag också att man kan VÄNJA barn vid saker, hon kanske inte hade haft sina fixideér om vi inte pjåskat så med henne, men jag tror inte att en liten bebis kan vara beräknande utan att hon lyssnar på sina behov, och i Moas fall- var tydlig med hur hon ville ha saker gjorda. Och jag svarar på mina barns behov, vill dom inte ligga själva så behöver dom inte ligga själva. Vill dom ha en till flaska (Moa) eller tutte i munnen (Svea) så ska dom få det. Skriker dom så kommer jag till undsättning i den mån jag kan, Svea råkar tokhata att åka bil men i såna lägen får vi bita ihop och tänka på något trevligt allihop, för att få vardagen att fungera.
Jag kommer aldrig låta mina barn gråta sig till sömns, det är inte naturligt för mig. Folk får tycka att man är hur fjantig som helst som inte vill lämna bort bebisar till barnvakt, men det känns inte bra för mig och jag går inte emot mina instinkter.
Förresten är jag övertygad om att jag gjorde helt rätt när jag daltade med Mosan. För när man ser vilket underbar, supersocial och självsäker liten människa hon är nu så finns det liksom ingen tvekan om saken. Jaja, jag kanske bar omkring på henne 24 timmar om dygnet hennes första halvår och låg och sov som en mumie med henne på bröstet nätterna igenom, men idag var hon det enda barnet som inte var ledset vid lämningen efter det långa juluppehållet på dagis. Det kanske tog 13 månader innan vi var redo att ha barnvakt första gången, men å andra sidan sett så har hon ALDRIG varit det minsta ledsen när hon varit ifrån oss än så länge (även om det i sanningens namn fortfarande händer extremt sällan).
Kontentan är väl att man inte ska bry sig om hur andra tycker att man ska uppfostra sina barn, och framförallt sina bebisar. En bebis kan aldrig, aldrig få för mycket kärlek!
Lillälskling!
Usch, jag är lite orolig för lillbebis. Minns inte om jag skrivit det innan men hon har precis avslut sin tredje pencillindos mot öroninflammation nu. Första gången var hon bara 2,5 månad och kom inte till ro under dagen så jag tog tempen och upptäckte att hon hade feber så vi fick åka till barnakuten på kvällen. Andra gången, tre veckor senare skrek hon som en besatt hela natten och jag var ganska säker på att det var öronen som spökade när vi gick till vårdcentralen morgonen efter. Och nu, ungefär tre veckor senare igen dagen innan nyår var hon kladdig i örat, torkade ur det men det kom nytt kladd ganska omgående och morgonen efter så hade det runnit ut ur örat också så vi åkte in- och ja, det var inflammation igen och sprucken trumhinna.
Det är INTE bra att äta så mycket antibiotika när man är så liten, magen blir jättedålig varje gång och hennes egna immunförsvar halkar efter. Men samtidigt måste man behandla såna här småttingar så att det inte sprider sig och utvecklas till hjärnhinneinflammation och annat hemskt. Det är helt sjukt egentligen, hon är inte ens fem månader och har ätit pencillin tre gånger, Moa har ALDRIG varit såhär sjuk eller behövt behandla en enda åkomma i hela sitt liv. Jag var öronbarn själv så jag visste väl att det var för bra för att vara sant att båda barnen skulle slippa skiten.
Dessutom fick Svea en allergisk reaktion mot senaste pencillinsorten (Amimox) och blev helprickig igår, som tur var så var det sista dagen på kuren. Hon verkar inte bry sig om prickarna i alla fall, som tur är. Usch, jag får så ont i hjärtat. Många får ju rör i öronen som hjälper men det är lång tid kvar tills dess, tror inte att det brukas sättas innan åtminstone 1,5 års ålder.
Är det någon som vet hur man kan förebygga skiten? Rökiga miljöer är inte bra för öronbarn och det utsätts hon ALDRIG för. Mössan är på jämt, jag ser till att hon inte får vatten i öronen och vi har alltid höjd huvudände på sängen.
Bröstmjölk ska hjälpa till att förebygga örininflammationer också, det måste Svea ha snappat upp för herregud vad hon äter! Hon åt ju nästan 50% ersättningen ett tag men nu är det i stort sett bara tutte som gäller, det trodde jag aldrig, att jag skulle helamma när hon var såhär stor när jag satt och grät med mina blödande bröstvårtor i början! Jag älskar det, trots en otäck mjölkstockning förra veckan. Hon käkar minst 5 gånger per natt i vanliga fall och chockade oss alla genom att sova till 05 på morgonen utan mat! Det kändes som att vara med i en skräckfilm att vakna upp och titta ner på jättejättetutten som höll på att spräcka sömmarna i behån, och sen tog det nästan tre dagar av intensivamning innan den blev sig själv igen.
Jag vill att hon ska få vara frisk! Min underbara lilla bebisflicka! Maken till tapperhet har jag inte skådat, först 2,5 månad kolik och magont och sen dess har hon haft ont i öronen hela tiden. Ändå är hon så go och glad!
Det är INTE bra att äta så mycket antibiotika när man är så liten, magen blir jättedålig varje gång och hennes egna immunförsvar halkar efter. Men samtidigt måste man behandla såna här småttingar så att det inte sprider sig och utvecklas till hjärnhinneinflammation och annat hemskt. Det är helt sjukt egentligen, hon är inte ens fem månader och har ätit pencillin tre gånger, Moa har ALDRIG varit såhär sjuk eller behövt behandla en enda åkomma i hela sitt liv. Jag var öronbarn själv så jag visste väl att det var för bra för att vara sant att båda barnen skulle slippa skiten.
Dessutom fick Svea en allergisk reaktion mot senaste pencillinsorten (Amimox) och blev helprickig igår, som tur var så var det sista dagen på kuren. Hon verkar inte bry sig om prickarna i alla fall, som tur är. Usch, jag får så ont i hjärtat. Många får ju rör i öronen som hjälper men det är lång tid kvar tills dess, tror inte att det brukas sättas innan åtminstone 1,5 års ålder.
Är det någon som vet hur man kan förebygga skiten? Rökiga miljöer är inte bra för öronbarn och det utsätts hon ALDRIG för. Mössan är på jämt, jag ser till att hon inte får vatten i öronen och vi har alltid höjd huvudände på sängen.
Bröstmjölk ska hjälpa till att förebygga örininflammationer också, det måste Svea ha snappat upp för herregud vad hon äter! Hon åt ju nästan 50% ersättningen ett tag men nu är det i stort sett bara tutte som gäller, det trodde jag aldrig, att jag skulle helamma när hon var såhär stor när jag satt och grät med mina blödande bröstvårtor i början! Jag älskar det, trots en otäck mjölkstockning förra veckan. Hon käkar minst 5 gånger per natt i vanliga fall och chockade oss alla genom att sova till 05 på morgonen utan mat! Det kändes som att vara med i en skräckfilm att vakna upp och titta ner på jättejättetutten som höll på att spräcka sömmarna i behån, och sen tog det nästan tre dagar av intensivamning innan den blev sig själv igen.
Jag vill att hon ska få vara frisk! Min underbara lilla bebisflicka! Maken till tapperhet har jag inte skådat, först 2,5 månad kolik och magont och sen dess har hon haft ont i öronen hela tiden. Ändå är hon så go och glad!
Torsdag
Ska börja med att svara på kommentarer angående lillskitens namn! Det var ett jäkla dilemma att bestämma namn den här gången, vid förlossningen hade vi tre möjliga namn, det var Kajsa, Alice och Ella. Maja var också ett förslag men det kändes fel direkt. Men ingenting kändes riktigt bra, jag gjorde mitt bästa för att få igenom Thea, Elsa och Stina över telefon när vi låg på BB men det passade inte herrn. Sen fick hon heta My i några timmar, men det funkade inte heller. Jag hade lite lätt panik innan vi kom på något namn, med Moa bestämdes det direkt. När hon var tre dar gammal och det var dags för hemgång stod valet mellan Svea och Kajsa, och det tog ett bra tag innan det kändes HELT RÄTT med Svea (nu är det helt självklart!). Vi gillar ju namnet Kajsa, det har legat på topplistan under båda graviditeterna. Så blir det triss i damer någon gång så är det ju ett hett alternativ.
Ella heter hon eftersom det är ett så sjukt vackert namn men det kändes för "snällt" för att passa henne och Johanna är från mig, jag heter Sofia Johanna. Eftersom Moa har tre namn (Moa Emelie Veronika, efter mina barndomsvänner) så behövde vi något att fylla ut med och Johanna passade finfint!
Jag är väldigt förtjust i äldre namn, eller namn som passar in i kategorin "bondtös". Många äldre blir helt förfärade när dom hör att Svea heter Svea, och mumlar förskrämt om elaka mostrar. Jag tycker att Svea har grymt mycket attityd, skitcoolt!
Nu är det nytt år igen, 2010 var ett grymt år! Förutom att min andra dotter kommit till världen så har vi sålt lägenheten och flyttat till landet (herregud, vad jag längtar tillbaka emellanåt!) och Moa har växt och utvecklats något enormt! Herregud, i januari förra året var hon ju bara en liten bebis som nyss hade lärt sig att gå! För att inte tala om lilla Svea, som var ett foster på några centimeter, det är svårt att tro när hon ligger där och äter på sin fot och nästan spräcker sömmarna på storlek 68-kläderna nu.
Så jag är grymt förväntansfull för vad 2011 bär i sitt sköte så att säga! Ett körtkort skulle vara trevligt, det känns som om det börjar bli dags när man är 23 år och tvåbarnsmor och dessutom bosatt sig vid världens ände. Sen tänkte jag bli smal igen (börjar på måndag, ha!) och sen ska jag bara njuta av mina barn, det är oslagbart. Jag har verkligen blivit en sån där fjant som facebook-uppdaterar om mys och hjärtan hela dagarna. And I love it!
Ella heter hon eftersom det är ett så sjukt vackert namn men det kändes för "snällt" för att passa henne och Johanna är från mig, jag heter Sofia Johanna. Eftersom Moa har tre namn (Moa Emelie Veronika, efter mina barndomsvänner) så behövde vi något att fylla ut med och Johanna passade finfint!
Jag är väldigt förtjust i äldre namn, eller namn som passar in i kategorin "bondtös". Många äldre blir helt förfärade när dom hör att Svea heter Svea, och mumlar förskrämt om elaka mostrar. Jag tycker att Svea har grymt mycket attityd, skitcoolt!
Nu är det nytt år igen, 2010 var ett grymt år! Förutom att min andra dotter kommit till världen så har vi sålt lägenheten och flyttat till landet (herregud, vad jag längtar tillbaka emellanåt!) och Moa har växt och utvecklats något enormt! Herregud, i januari förra året var hon ju bara en liten bebis som nyss hade lärt sig att gå! För att inte tala om lilla Svea, som var ett foster på några centimeter, det är svårt att tro när hon ligger där och äter på sin fot och nästan spräcker sömmarna på storlek 68-kläderna nu.
Så jag är grymt förväntansfull för vad 2011 bär i sitt sköte så att säga! Ett körtkort skulle vara trevligt, det känns som om det börjar bli dags när man är 23 år och tvåbarnsmor och dessutom bosatt sig vid världens ände. Sen tänkte jag bli smal igen (börjar på måndag, ha!) och sen ska jag bara njuta av mina barn, det är oslagbart. Jag har verkligen blivit en sån där fjant som facebook-uppdaterar om mys och hjärtan hela dagarna. And I love it!
Mitt barn- En lista
Den här listan har jag redan fyllt i en gång när jag bara hade Mosetsson, så nu är det dags att göra det igen fast för nytillskottet!
När fick du/ni reda på att du va gravid? - 13 dec 2009.
Vad blev reaktionen? - Jag blev helt ställd, även om vi hade planerat en kotte till och jag hade slutat med p-piller. Efter pillerstoppet var mensen skitkonstig och inte alls regelbunden, så det var omöjligt att säga när ägglossningen var och det hände inget på flera månader. Jag hade precis börjat jobba och vi tänkte lägga barnagörandet på is ett tag, men då hade Svea redan flyttat in!
Var barnet planerat? - Ja.
Hur var dina "40" veckor? - Kanon! Inga direkta krämpor att tala om förutom foglossningen, men den höll sig i schack tills allra sista veckorna trots alla lyft och allt bärande som det blir när man är gravid och har ett litet barn redan. Jag kände mig pigg och stark hela tiden, och behövde inte ens springa på toaletten stup i kvarten, jag har älskat båda mina graviditeter.
Fick du bristningar? - Jag fick inga nya på magen alls (yes!) men däremot kom det ett gäng lååångt ner nästan vid blygdbenet som var ilsket röda och kliade förbannat, men dom syns in i bikini eller så, så jag är tacksam.
Hur många veckor och dagar gick du? - 40+5.
Hur mycket gick du upp i vikt? - 10 kilo.
Vilken tid startade dina värkar? - Ca kl 03 på natten kände jag regelbunda sammandragningar, men dom gjorde inte ont.
Gick ditt vatten? - Nej, hinnorna togs på förlossningen när jag redan var öppen 10 cm och huvudet flög ut halvvägs med vattnet.
Vem hade du med dig på förlossningen? - Mikael.
Hur var din förlossning? - Perfekt! Rena barnleken jämfört med första förlossningen.
Hur lång tid tog din förlossning? - Vi kom in till sjukhuset vid 09 och hon är född 2,5 timme senare.
Hur mycket gick du ner i vikt efter förlossningen? - 3 dagar efter förlossningen när vi kom hem hade jag gått ner 11 kilo, sen gick jag ner ytterligare några kilon dagarna efter det. Sen gick jag upp igen...
Ditt barn
När var barnet planerat att komma? 18 augusti 2010.
Vad trodde du det var för kön? - En pojk! Var ganska säker faktiskt, men tji fick jag.
Blev det en tjej eller kille? - Världens finaste tjeja!
När kom han/hon? - 24 augusti 2010.
Hur mycket vägde han/hon? - 4115 gram.
hur lång va han/hon?? - 52 cm.
Vad fick barnet för namn? - Svea Ella Johanna.
Vad har ditt barn för storlek på kläder nu? - För tillfället 68, men inte i många dagar till.
Sovtider? - Hon brukar vakna runt 07 och sover oftast tre lurar under dagen på kanske 2,5 timme sammanlagt. Sover för natten runt 20.
Hur mycket väger ditt barn nu? - För en vecka sedan vägde hon 7580 gram.
Det senaste utveckligen ditt barn gjort? - Hon har småskrattat innan men idag kom det ett riktigt rejält gapskratt när Moa svingade sin gosekrokodil framför henne, så galet charmigt! Sen har hon lärt sig rulla nyligen och leker med sina fötter.
Kläder och saker:
Vart köper du dina barnkläder? - Helt klart mest på Lindex, men jag tycker att deras utbud blir sämre och sämre. Klickar hem en del från internet.
En baby/barnbutik du gillar? - Finns det någon jag INTE gillar?
Nått märke du föredrar? - Hade man kunnat ignorera prislappen hade jag köpt mängder av kläder från Småfolk, Molo, Villervalla och alla andra märken med ljuvliga färger och mönster.
Vad är favoritplagget ditt barn har? - Hon har fått en underbar röd overall/sparkdräkt från Kik Kid av sina kusiner som jag längtar tills hon växer i!
Vad är det dyraste ditt barn har? - Ingen aning, hon har inte hunnit samla på sig så hemskt mycket ägodelar än, haha.
Senaste du inhandlade? - Ett gäng nya mössor.
Bästa leksaken ditt barn har? - Träskallran från Brio.
Någon sak du VERKLIGEN ska spara? - Bebisleksakerna får nog kasseras efter två barn, men alla ljuvliga klädesplagg blir svårt att skiljas ifrån...
Om du fick välja:
Nytt eller begagnat - Alla vill väl ha nytt om man får välja? Men jag älskar att plocka fram Moas gamla plagg och klä Svea i samma, nostalgi på hög nivå!
Ligg eller sittdel - Liggdel, praktiskt, varmt och bra...
Napp eller snutte - Snutte, hon vill gärna ha något över ansiktet när hon sover. Ingenting mina nerver gillar.
Du som förälder:
Trivs du med föräldrarollen? - Ja, jag älskar att vara mamma. Det finns inget bättre. Inget jobbigare hellre förmodligen, men den här kärlek är HELT OSLAGBAR.
Är du stolt över ditt barn? - Jag kan inte beskriva med ord hur stolt jag är!
Hur ser dina matvanor ut? - Dåliga, jag äter inte regelbundet utan går och tassar i skåpen. Det syns på midjemåttet.
Stressar du mycket? - Ja, jag är inte direkt stresstålig om man säger så.
Hur ser dina sovtider ut? - Jag lägger mig för sent och blir för tillfället väckt av hungrig bebis OFTA, så jag skulle tippa på att jag får 5-6 timmar väldigt osammanhängande sömn varje natt.
Vad gör du helst en fredag? - Äter god mat och busar med söta och ibland lydiga små barn.
På vilket sett har du förändras? - Jag har blivit tuffare, betydligt mer effektiv, blödigare och betydligt mer harmonisk sen jag blev mamma. Och ännu räddare för döden.
Vad är det första du tänker på när du vaknar? - Jag är zombifierad och tänker inte.
Umgås du mycket med andra föräldrar? - Nja, inte lika mycket sedan vi flyttade från stan och min älskade ÖF.
Vad är bäst med att fått barn? - Man får tillgång till en helt annat värld, det är så häftigt att se världen ur ett oförstört barns perspektiv. Man förstår vad som är viktigt och vad som verkligen betyder något, och man får uppleva en hel ny sorts kärlek.
Och slutligen.. hinner du med "egen tid"? - Det är lite sissådär med det. Några timmar på kvällen innan läggdags brukar jag i alla fall sitta utan barn i famnen, men oftast har jag min lilla sugfisk där!
När fick du/ni reda på att du va gravid? - 13 dec 2009.
Vad blev reaktionen? - Jag blev helt ställd, även om vi hade planerat en kotte till och jag hade slutat med p-piller. Efter pillerstoppet var mensen skitkonstig och inte alls regelbunden, så det var omöjligt att säga när ägglossningen var och det hände inget på flera månader. Jag hade precis börjat jobba och vi tänkte lägga barnagörandet på is ett tag, men då hade Svea redan flyttat in!
Var barnet planerat? - Ja.
Hur var dina "40" veckor? - Kanon! Inga direkta krämpor att tala om förutom foglossningen, men den höll sig i schack tills allra sista veckorna trots alla lyft och allt bärande som det blir när man är gravid och har ett litet barn redan. Jag kände mig pigg och stark hela tiden, och behövde inte ens springa på toaletten stup i kvarten, jag har älskat båda mina graviditeter.
Fick du bristningar? - Jag fick inga nya på magen alls (yes!) men däremot kom det ett gäng lååångt ner nästan vid blygdbenet som var ilsket röda och kliade förbannat, men dom syns in i bikini eller så, så jag är tacksam.
Hur många veckor och dagar gick du? - 40+5.
Hur mycket gick du upp i vikt? - 10 kilo.
Vilken tid startade dina värkar? - Ca kl 03 på natten kände jag regelbunda sammandragningar, men dom gjorde inte ont.
Gick ditt vatten? - Nej, hinnorna togs på förlossningen när jag redan var öppen 10 cm och huvudet flög ut halvvägs med vattnet.
Vem hade du med dig på förlossningen? - Mikael.
Hur var din förlossning? - Perfekt! Rena barnleken jämfört med första förlossningen.
Hur lång tid tog din förlossning? - Vi kom in till sjukhuset vid 09 och hon är född 2,5 timme senare.
Hur mycket gick du ner i vikt efter förlossningen? - 3 dagar efter förlossningen när vi kom hem hade jag gått ner 11 kilo, sen gick jag ner ytterligare några kilon dagarna efter det. Sen gick jag upp igen...
Ditt barn
När var barnet planerat att komma? 18 augusti 2010.
Vad trodde du det var för kön? - En pojk! Var ganska säker faktiskt, men tji fick jag.
Blev det en tjej eller kille? - Världens finaste tjeja!
När kom han/hon? - 24 augusti 2010.
Hur mycket vägde han/hon? - 4115 gram.
hur lång va han/hon?? - 52 cm.
Vad fick barnet för namn? - Svea Ella Johanna.
Vad har ditt barn för storlek på kläder nu? - För tillfället 68, men inte i många dagar till.
Sovtider? - Hon brukar vakna runt 07 och sover oftast tre lurar under dagen på kanske 2,5 timme sammanlagt. Sover för natten runt 20.
Hur mycket väger ditt barn nu? - För en vecka sedan vägde hon 7580 gram.
Det senaste utveckligen ditt barn gjort? - Hon har småskrattat innan men idag kom det ett riktigt rejält gapskratt när Moa svingade sin gosekrokodil framför henne, så galet charmigt! Sen har hon lärt sig rulla nyligen och leker med sina fötter.
Kläder och saker:
Vart köper du dina barnkläder? - Helt klart mest på Lindex, men jag tycker att deras utbud blir sämre och sämre. Klickar hem en del från internet.
En baby/barnbutik du gillar? - Finns det någon jag INTE gillar?
Nått märke du föredrar? - Hade man kunnat ignorera prislappen hade jag köpt mängder av kläder från Småfolk, Molo, Villervalla och alla andra märken med ljuvliga färger och mönster.
Vad är favoritplagget ditt barn har? - Hon har fått en underbar röd overall/sparkdräkt från Kik Kid av sina kusiner som jag längtar tills hon växer i!
Vad är det dyraste ditt barn har? - Ingen aning, hon har inte hunnit samla på sig så hemskt mycket ägodelar än, haha.
Senaste du inhandlade? - Ett gäng nya mössor.
Bästa leksaken ditt barn har? - Träskallran från Brio.
Någon sak du VERKLIGEN ska spara? - Bebisleksakerna får nog kasseras efter två barn, men alla ljuvliga klädesplagg blir svårt att skiljas ifrån...
Om du fick välja:
Nytt eller begagnat - Alla vill väl ha nytt om man får välja? Men jag älskar att plocka fram Moas gamla plagg och klä Svea i samma, nostalgi på hög nivå!
Ligg eller sittdel - Liggdel, praktiskt, varmt och bra...
Napp eller snutte - Snutte, hon vill gärna ha något över ansiktet när hon sover. Ingenting mina nerver gillar.
Du som förälder:
Trivs du med föräldrarollen? - Ja, jag älskar att vara mamma. Det finns inget bättre. Inget jobbigare hellre förmodligen, men den här kärlek är HELT OSLAGBAR.
Är du stolt över ditt barn? - Jag kan inte beskriva med ord hur stolt jag är!
Hur ser dina matvanor ut? - Dåliga, jag äter inte regelbundet utan går och tassar i skåpen. Det syns på midjemåttet.
Stressar du mycket? - Ja, jag är inte direkt stresstålig om man säger så.
Hur ser dina sovtider ut? - Jag lägger mig för sent och blir för tillfället väckt av hungrig bebis OFTA, så jag skulle tippa på att jag får 5-6 timmar väldigt osammanhängande sömn varje natt.
Vad gör du helst en fredag? - Äter god mat och busar med söta och ibland lydiga små barn.
På vilket sett har du förändras? - Jag har blivit tuffare, betydligt mer effektiv, blödigare och betydligt mer harmonisk sen jag blev mamma. Och ännu räddare för döden.
Vad är det första du tänker på när du vaknar? - Jag är zombifierad och tänker inte.
Umgås du mycket med andra föräldrar? - Nja, inte lika mycket sedan vi flyttade från stan och min älskade ÖF.
Vad är bäst med att fått barn? - Man får tillgång till en helt annat värld, det är så häftigt att se världen ur ett oförstört barns perspektiv. Man förstår vad som är viktigt och vad som verkligen betyder något, och man får uppleva en hel ny sorts kärlek.
Och slutligen.. hinner du med "egen tid"? - Det är lite sissådär med det. Några timmar på kvällen innan läggdags brukar jag i alla fall sitta utan barn i famnen, men oftast har jag min lilla sugfisk där!
Gott nytt år!
Nä, jag hinner aldrig blogga! Det får bli en liten trevlig bonus när andan faller på såhär ytterst sällan.
Vi mår bra, eller vi är i alla fall inte dödligt sjuka längre. Misstänker att det kanske är något på gång med Sveas öron igen, för det har varit lite kladdigt idag- men förhoppningsvis är örat torrt och fint imorgon när hon vaknar så att vi slipper sjukhusvisit på självaste nyårsafton. Vi måste åka till Borås vilket är en bra bit, speciellt när man har en uttråkad Moa i baksätet och en bebis som fullkomligt AVSKYR bilåkande och sitt babyskydd, det spelar ingen roll vilket humör hon är på när man knäpper fast henne i stolen, trött och gnällig eller mätt och belåten, hon skriker sig hes ändå. Är hon trött slutar hon dock fortare.
Vi hade en kanonmysig jul, det blir verkligen bara högre och högre mysfaktor hur större barnen blir, i år kunde man ju verkligen förbereda Mosan på tomten antågande och ser hur spännande hon tyckte att det var. Hon som brukar vara så skraj för män med skägg, hon kramades och skakade hand och var hur tuff som helst. Hon byggde en lång rad med paket på golvet och klappade händer varje gång det var till henne (ganska så ofta...). Svea var väl inte så imponerad att hela julfirandet, men hon älskar att ligga och titta på julgransbelysningen och hon tog tacksamt emot en bitring och en trasdocka i julklapp, hon tyckte att det smakade väldigt bra.
På tal om det så har vi börjat med smakisar nu, lillskit blev ju 4 månader på julafton. Än så länge har hon ätit palsternacka, havregröt och fruktmos med ris (jag vet att man ska vänta med den söta frukten till slutet, men vi ville att hon skulle få lite festlig julmat hon med). Sen har hon fått suga på en vindruva som jag höll i, det fick dock ett väldigt abrupt slut då hon sög så kraftigt att det sa plopp och druvan åkte in i munnen, det var ren tur att hon inte hann svälja den innan jag fick tag i den. Borde ha insett att det skulle hända, lilla damen brukar äta väldigt bestämt (jag vaknar upp med sugmärken på bröstkorgen ibland, när hon har letat bröstvårta i mörkret).
Mosan lär sig så sjukt mycket nytt! Hon babblar ju jämt, men det mesta har varit rätt oförståligt fram tills nu, nu kommer det nya ord och korta meningar varje dag! Hon är även inne i sitt livs första riktigt pappiga period, nu blir jag bortvald ibland och blir lika chockad varje gång, men det är fan inte mer än rätt. Jag leker betydligt sämre än hennes far och är upptagen med Svesen OFTA.
Jag är så häpen över hur galet snäll hon är mot Svea, än så länge på fyra månader har hon inte varit arg eller medvetet varit dum mot syrran än ända gång! Det är ju helt fantastiskt för någon som precis fyllt två år att vara så förstående! MIG kan hon ju bli förbannad på och vråla och sparka och kasta saker när hon inte får uppmärksamheten hon behöver, men hon låter aldrig ilskan gå ut över lillskit. Må det förbli så!
Nej, jag har världens bästa tjejer, det finns liksom inget mer att tillägga.
Gott nytt år på er!
Vi mår bra, eller vi är i alla fall inte dödligt sjuka längre. Misstänker att det kanske är något på gång med Sveas öron igen, för det har varit lite kladdigt idag- men förhoppningsvis är örat torrt och fint imorgon när hon vaknar så att vi slipper sjukhusvisit på självaste nyårsafton. Vi måste åka till Borås vilket är en bra bit, speciellt när man har en uttråkad Moa i baksätet och en bebis som fullkomligt AVSKYR bilåkande och sitt babyskydd, det spelar ingen roll vilket humör hon är på när man knäpper fast henne i stolen, trött och gnällig eller mätt och belåten, hon skriker sig hes ändå. Är hon trött slutar hon dock fortare.
Vi hade en kanonmysig jul, det blir verkligen bara högre och högre mysfaktor hur större barnen blir, i år kunde man ju verkligen förbereda Mosan på tomten antågande och ser hur spännande hon tyckte att det var. Hon som brukar vara så skraj för män med skägg, hon kramades och skakade hand och var hur tuff som helst. Hon byggde en lång rad med paket på golvet och klappade händer varje gång det var till henne (ganska så ofta...). Svea var väl inte så imponerad att hela julfirandet, men hon älskar att ligga och titta på julgransbelysningen och hon tog tacksamt emot en bitring och en trasdocka i julklapp, hon tyckte att det smakade väldigt bra.
På tal om det så har vi börjat med smakisar nu, lillskit blev ju 4 månader på julafton. Än så länge har hon ätit palsternacka, havregröt och fruktmos med ris (jag vet att man ska vänta med den söta frukten till slutet, men vi ville att hon skulle få lite festlig julmat hon med). Sen har hon fått suga på en vindruva som jag höll i, det fick dock ett väldigt abrupt slut då hon sög så kraftigt att det sa plopp och druvan åkte in i munnen, det var ren tur att hon inte hann svälja den innan jag fick tag i den. Borde ha insett att det skulle hända, lilla damen brukar äta väldigt bestämt (jag vaknar upp med sugmärken på bröstkorgen ibland, när hon har letat bröstvårta i mörkret).
Mosan lär sig så sjukt mycket nytt! Hon babblar ju jämt, men det mesta har varit rätt oförståligt fram tills nu, nu kommer det nya ord och korta meningar varje dag! Hon är även inne i sitt livs första riktigt pappiga period, nu blir jag bortvald ibland och blir lika chockad varje gång, men det är fan inte mer än rätt. Jag leker betydligt sämre än hennes far och är upptagen med Svesen OFTA.
Jag är så häpen över hur galet snäll hon är mot Svea, än så länge på fyra månader har hon inte varit arg eller medvetet varit dum mot syrran än ända gång! Det är ju helt fantastiskt för någon som precis fyllt två år att vara så förstående! MIG kan hon ju bli förbannad på och vråla och sparka och kasta saker när hon inte får uppmärksamheten hon behöver, men hon låter aldrig ilskan gå ut över lillskit. Må det förbli så!
Nej, jag har världens bästa tjejer, det finns liksom inget mer att tillägga.
Gott nytt år på er!
Hej mina vänner!
Nu har jag nästintill återhämtat mig från min dödliga sjukdom, till slut. Jag säger bara det, jag föder hellre barn TIO gånger än åker på en sån här överjävlig öroninflammation igen, det har varit helt fruktansvärt (observera att jag syftar på min senaste förlossning nu, den första vill jag inte under NÅGRA omständigheter göra om).
Skitsjuk har jag varit och sprungit till läkaren som en riktig hypokondrisk pensionär, men det har jag haft anledning till också. Nästan helt döv har jag varit, exempelvis hörde jag inte ett enda ord av dopgudstjänsten förra lördagen och jag har inte hört Svea på nätterna när hon vaknat så jag har varit helt beroende av Mikael här hemma för att inte utsätta mina barn för potentiell dödsfara. Massor av antibiotika har gått åt och nästan fyra paket smärtstillande. Stackars min mage.
Dopet var (bortsett från hörselskadan) så himla fint! Och vilken mysig präst, han blev inte ens det minsta irriterad när VI var en kvart försenade till kyrkan. Jag måste ju säga att jag blivit lite smygkristen sedan dom små damerna gjort sitt intåg i mitt liv. Det är omöjligt att inte tro att det finns en slags högre makt som sett till att vi fått två så underbara små döttrar och framförallt så behöver jag något av tro på efter döden för jag är så FRUKTANSVÄRT RÄDD för deras skull och för min egen och måste få tro att vi kommer till en lycklig plats och får vara tillsammans igen om något skulle hända oss. Tanken på att förlora något av mina barn är så fullkomligt vidrig att jag verkligen, verkligen hoppas att det finns en sådan plats efter döden. Kyrkor har gjort mig så himla dålig till mods innan men nu känns det så fridfullt och fint, och även om jag inte hörde något när prästen predikade så var det vackert och Svea var så söt i dopklänningen och stirrade så lyckligt med sina stora blå på en fågel i taket.
MASSOR av fina presenter fick hon och vi hade beställt jättefina tårtor, jag ska lägga upp bilder i ett annat inlägg när jag fått tillbaka min vanliga dator (skriver på min gamla vän laptopen nu).
Och snart är det jul. Vi ligger LÖJLIGT efter i planeringen eftersom jag varit sjuk sista veckorna och när familjens projektledare är en slagen hjälte så blir det inte mycket gjort. Inte en enda julklapp var införskaffad igår, förutom en till Mikael från mig. Men klick-klick inne på lekmer.se så var det ordnat, nu ska jag bara beställa lite grejer från Fuji till mor och far också sedan är allt klart. Vi tar det lugnt på leksaksfronten i år, dels för att Moas rum svämmar över av leksaker som det är och främst för att hon väldigt, väldigt sällan leker med dom ändå. Hon tycker att det är dubbelt så kul att stapla DVD-filmer eller sortera blöjor i olika högar som all plastskit som kostar multum. Hon ska få en hel del pysselgrejer för det är alltid roligt, sen har jag bara önskat mjuka paket och böcker som hon älskar. Lillskiten får inga julklappar i år av oss, förutom två små äggmaraccas om hon ska släppa loss med, haha. Jag blev dödschockad igår när jag upptäckte att hon är fullt kapabel till att leka med skallror, hon ligger ju bara still som en säl där man lägger henne utan minsta ansats till att rulla eller något sånt men jösses vad hon lekte med katt-skallran som om hon aldrig gjort något annat, hon lyckades till och med slänga iväg den flera meter. Hon växer för fort! Lite stopp-och-väx? Någon?
Skitsjuk har jag varit och sprungit till läkaren som en riktig hypokondrisk pensionär, men det har jag haft anledning till också. Nästan helt döv har jag varit, exempelvis hörde jag inte ett enda ord av dopgudstjänsten förra lördagen och jag har inte hört Svea på nätterna när hon vaknat så jag har varit helt beroende av Mikael här hemma för att inte utsätta mina barn för potentiell dödsfara. Massor av antibiotika har gått åt och nästan fyra paket smärtstillande. Stackars min mage.
Dopet var (bortsett från hörselskadan) så himla fint! Och vilken mysig präst, han blev inte ens det minsta irriterad när VI var en kvart försenade till kyrkan. Jag måste ju säga att jag blivit lite smygkristen sedan dom små damerna gjort sitt intåg i mitt liv. Det är omöjligt att inte tro att det finns en slags högre makt som sett till att vi fått två så underbara små döttrar och framförallt så behöver jag något av tro på efter döden för jag är så FRUKTANSVÄRT RÄDD för deras skull och för min egen och måste få tro att vi kommer till en lycklig plats och får vara tillsammans igen om något skulle hända oss. Tanken på att förlora något av mina barn är så fullkomligt vidrig att jag verkligen, verkligen hoppas att det finns en sådan plats efter döden. Kyrkor har gjort mig så himla dålig till mods innan men nu känns det så fridfullt och fint, och även om jag inte hörde något när prästen predikade så var det vackert och Svea var så söt i dopklänningen och stirrade så lyckligt med sina stora blå på en fågel i taket.
MASSOR av fina presenter fick hon och vi hade beställt jättefina tårtor, jag ska lägga upp bilder i ett annat inlägg när jag fått tillbaka min vanliga dator (skriver på min gamla vän laptopen nu).
Och snart är det jul. Vi ligger LÖJLIGT efter i planeringen eftersom jag varit sjuk sista veckorna och när familjens projektledare är en slagen hjälte så blir det inte mycket gjort. Inte en enda julklapp var införskaffad igår, förutom en till Mikael från mig. Men klick-klick inne på lekmer.se så var det ordnat, nu ska jag bara beställa lite grejer från Fuji till mor och far också sedan är allt klart. Vi tar det lugnt på leksaksfronten i år, dels för att Moas rum svämmar över av leksaker som det är och främst för att hon väldigt, väldigt sällan leker med dom ändå. Hon tycker att det är dubbelt så kul att stapla DVD-filmer eller sortera blöjor i olika högar som all plastskit som kostar multum. Hon ska få en hel del pysselgrejer för det är alltid roligt, sen har jag bara önskat mjuka paket och böcker som hon älskar. Lillskiten får inga julklappar i år av oss, förutom två små äggmaraccas om hon ska släppa loss med, haha. Jag blev dödschockad igår när jag upptäckte att hon är fullt kapabel till att leka med skallror, hon ligger ju bara still som en säl där man lägger henne utan minsta ansats till att rulla eller något sånt men jösses vad hon lekte med katt-skallran som om hon aldrig gjort något annat, hon lyckades till och med slänga iväg den flera meter. Hon växer för fort! Lite stopp-och-väx? Någon?
Facebookstatus-collage!
Rapport från sjukstugan
Gud vad sjuka vi är! Läste någonstans att tiden runt dagisinskolningen kommer man vara sjukare än man någonsin varit i sitt liv. Stämmer bra det. Bortsett från en överjävlig förkylning som familjens damer (ink. mig) sprider runt, runt till varandra så har Svea haft TVÅ öroninflammationer på tre veckor och nu har även jag åkt dit. Jag var öronbarn men måste ha glömt hur ont det gör eftersom det var sissådär 15 år sedan sist, men det gör ONT! ONTONTONT!
Fy fan, det är pencillin hit och pencillin dit, nässpraysflaska efter flaska och suppar på löpande band. Det känns inte speciellt roligt att nu när Sveas mage ÄNTLIGEN börjat må hyfsat bra och hennes bajs inte ser ut som mossfärgat kiss längre så måste hon äta massor av pencillin som tar kål på lillmagen igen. Herregud vad hon skrek natten när örat började göra ont igen- så har hon aldrig skrikit trots kolikmage och Moa har absolut aldrig kommit i närheten av ett sånt vrålande. Nej, det är en prövningarnas tid det här. Herregud, jag har till och med dagisbarnsnor; gult segt snor som säkert blir grönt framöver.
Annars växer mina tösabetor på, den lilla växer lite mer på bredden än den stora dock som inte direkt är någon storätare... På tremånaderskollen var Svea 65,5 cm och vägde 6840 gram, en stor tjej med andra ord. Så jag behöver nog inte oroa mig över att hon äter dåligt när hon är sjuk hela tiden, för hon ligger HÖGT över normalkurvan. Vi har nästan gått över helt till storlek 68 nu till min förskräckelse! Vinteroverallen i storlek 62 sitter som ett korvskinn så jag hoppas på att få köpt en ny på mellandagsrean, vi har en overall som passar men den HATAR Svea för den är så trång i halsen när man knäpper den, hon skriker sig blå dom dagar då den måste på. Och bebisskrik är inte riktigt min cup of tea.
Hon jollrar och jollrar, hennes favoritljud är "mämä-mämä-mämä" och ni kan ju tänka er vad det låter som i mina öron! Sen älskar hon att bli hissad i luften och bli bollad med på diverse olika sätt, även om jag tror att hon är en ganska stillsam dam, Moa älskade (älskar...) lite brutala lekar och när man hoppade fram och tjöt tittut och liknande från första början, Svea ser helt förskräckt ut om man gör något oväntat. Lillälskling. Det är så roligt att jämföra deras bebisbeteende redan nu, jag är så grymt nyfiken på hur deras personligheter kommer att utvecklas. Som Mikael sa härromdan, jösses vad många roliga år vi har att se fram emot! Än på länge behöver vi inte oroa oss för tonåren, det kommer ju att bli ett kapitel för sig... (har ni inte sett reklamen med tjejen och ormen? "Han heter Lucifer!"). Men man vet ju aldrig, vi kanske får världens snällaste tonårstjejer, även om oddsen talar emot oss.
På lördag är det dop, Mikael kommer att vara så jävla snygg. Hoppas att vi kan få en liten, kort paus då vi får vara förskonade från sjukdomar!
(Overallen Svea hatar, det syns inte här men så fort man drar upp dragkedjorna bryter helvetet lös...)
Fy fan, det är pencillin hit och pencillin dit, nässpraysflaska efter flaska och suppar på löpande band. Det känns inte speciellt roligt att nu när Sveas mage ÄNTLIGEN börjat må hyfsat bra och hennes bajs inte ser ut som mossfärgat kiss längre så måste hon äta massor av pencillin som tar kål på lillmagen igen. Herregud vad hon skrek natten när örat började göra ont igen- så har hon aldrig skrikit trots kolikmage och Moa har absolut aldrig kommit i närheten av ett sånt vrålande. Nej, det är en prövningarnas tid det här. Herregud, jag har till och med dagisbarnsnor; gult segt snor som säkert blir grönt framöver.
Annars växer mina tösabetor på, den lilla växer lite mer på bredden än den stora dock som inte direkt är någon storätare... På tremånaderskollen var Svea 65,5 cm och vägde 6840 gram, en stor tjej med andra ord. Så jag behöver nog inte oroa mig över att hon äter dåligt när hon är sjuk hela tiden, för hon ligger HÖGT över normalkurvan. Vi har nästan gått över helt till storlek 68 nu till min förskräckelse! Vinteroverallen i storlek 62 sitter som ett korvskinn så jag hoppas på att få köpt en ny på mellandagsrean, vi har en overall som passar men den HATAR Svea för den är så trång i halsen när man knäpper den, hon skriker sig blå dom dagar då den måste på. Och bebisskrik är inte riktigt min cup of tea.
Hon jollrar och jollrar, hennes favoritljud är "mämä-mämä-mämä" och ni kan ju tänka er vad det låter som i mina öron! Sen älskar hon att bli hissad i luften och bli bollad med på diverse olika sätt, även om jag tror att hon är en ganska stillsam dam, Moa älskade (älskar...) lite brutala lekar och när man hoppade fram och tjöt tittut och liknande från första början, Svea ser helt förskräckt ut om man gör något oväntat. Lillälskling. Det är så roligt att jämföra deras bebisbeteende redan nu, jag är så grymt nyfiken på hur deras personligheter kommer att utvecklas. Som Mikael sa härromdan, jösses vad många roliga år vi har att se fram emot! Än på länge behöver vi inte oroa oss för tonåren, det kommer ju att bli ett kapitel för sig... (har ni inte sett reklamen med tjejen och ormen? "Han heter Lucifer!"). Men man vet ju aldrig, vi kanske får världens snällaste tonårstjejer, även om oddsen talar emot oss.
På lördag är det dop, Mikael kommer att vara så jävla snygg. Hoppas att vi kan få en liten, kort paus då vi får vara förskonade från sjukdomar!
(Overallen Svea hatar, det syns inte här men så fort man drar upp dragkedjorna bryter helvetet lös...)
MINA
So lonely
Nu när jag ändå är uppe såhär ruggigt sent (efter 22, herregud!) så kan jag gnälla av mig lite.
Det helt klart tråkigaste med att få barn "ung" är att man inte kan dela det med sina vänner på samma sätt. I alla fall för mig är det så att ingen av mina bästa vänner har barn än och det dröjer nog ett tag till för de flesta. Och det blir en stor, stor krock. Har man barn kretsar ju i stort sett allt runt just barnen och har man inte barn så kretsar det runt annat. Det resulterar i väldigt olika intressen och TROTS att jag är så upptagen med barnen att jag knappt har tid att reflektera över något annat (jag är värdelös på att höra av mig, och i ärlighetens namn rätt självupptagen med mitt) men ändå så gör det så ont i hjärtat att inte folk ÄNDÅ är vrålintresserade av mitt liv.
Det gör mig så ledsen att bara två av mina vänner hälsat på min lilla nyföding, och det gör mig ledsen att bara samma två vänner skickade en liten grattishälsning till Mosan när hon fyllde år... Och det suger att Moas gudmor inte ens har sett henne på ett helt år.
Som sagt, jag erkänner att jag är kass på att höra av mig och på att hälsa på hos folk, det är ingen ursäkt att det är ett mindre världsprojekt att släpa med bråkiga barn och bebisar på diverse utflykter- dom kan lämnas hemma. Jag "hann" inte ens hälsa på min Emelie i hennes lägenhet som hon bodde i i säkert två år, nu har hon redan hunnit flytta därifrån. Den enda festen jag gick på mellan graviditeterna smet jag hem ifrån tidigt för att jag saknade min lillskit därhemma. Jag kan inte riktigt släppa tanken på mina barn någon gång, det erkänner jag. Jag är inte alls någon bra vän längre. I en perfekt värld skulle alla komma till mig jämt och allt skulle kretsa kring mig och min familjebubbla, men det gör den inte och det gör mig ledsen.
Så jag känner mig jävligt ensam, speciellt nu när vi bor ute på landet och jag inte har mina polare på ÖF längre. Jag var på föräldragrupp på BVC härromdagen och träffade en massa trevliga mammor, förbluffande nog nästan jämnåriga dessutom och det känns som ett lyft! Förr skrattade jag åt det där att man skulle ha "så himla mycket gemensamt bara för att man har barn" men det stämmer ju, man har ju hela sin livsstil gemensamt. Men så finns det ju en bit av mig också som (tro det eller ej) inte bara är mamma, och den biten saknar verkligen, verkligen mina gamla kompisar. Igår var en riktig kaosdag här hemma, Svea hade jätteont i magen av pencillinet och skrek och skrek (hon var vaken från 07 till 15 på eftermiddagen, en hel oändlighet för en spädis med hennes sömnbehov), Moa klättrade på väggarna och vi grät ikapp alla tre vid ett tillfälle. Då ville jag så väldigt, väldigt gärna trolla bort mina nedkräkta kläder, tända en cigarett och bara snacka skit med mina flickor över en flaska vin. Eller bara en telefonsamtal hade varit så härligt. Herregud, tänk på den tiden när man hade någon man pratade med varje dag och fick söta sms ifrån. Det saknar jag.
Det helt klart tråkigaste med att få barn "ung" är att man inte kan dela det med sina vänner på samma sätt. I alla fall för mig är det så att ingen av mina bästa vänner har barn än och det dröjer nog ett tag till för de flesta. Och det blir en stor, stor krock. Har man barn kretsar ju i stort sett allt runt just barnen och har man inte barn så kretsar det runt annat. Det resulterar i väldigt olika intressen och TROTS att jag är så upptagen med barnen att jag knappt har tid att reflektera över något annat (jag är värdelös på att höra av mig, och i ärlighetens namn rätt självupptagen med mitt) men ändå så gör det så ont i hjärtat att inte folk ÄNDÅ är vrålintresserade av mitt liv.
Det gör mig så ledsen att bara två av mina vänner hälsat på min lilla nyföding, och det gör mig ledsen att bara samma två vänner skickade en liten grattishälsning till Mosan när hon fyllde år... Och det suger att Moas gudmor inte ens har sett henne på ett helt år.
Som sagt, jag erkänner att jag är kass på att höra av mig och på att hälsa på hos folk, det är ingen ursäkt att det är ett mindre världsprojekt att släpa med bråkiga barn och bebisar på diverse utflykter- dom kan lämnas hemma. Jag "hann" inte ens hälsa på min Emelie i hennes lägenhet som hon bodde i i säkert två år, nu har hon redan hunnit flytta därifrån. Den enda festen jag gick på mellan graviditeterna smet jag hem ifrån tidigt för att jag saknade min lillskit därhemma. Jag kan inte riktigt släppa tanken på mina barn någon gång, det erkänner jag. Jag är inte alls någon bra vän längre. I en perfekt värld skulle alla komma till mig jämt och allt skulle kretsa kring mig och min familjebubbla, men det gör den inte och det gör mig ledsen.
Så jag känner mig jävligt ensam, speciellt nu när vi bor ute på landet och jag inte har mina polare på ÖF längre. Jag var på föräldragrupp på BVC härromdagen och träffade en massa trevliga mammor, förbluffande nog nästan jämnåriga dessutom och det känns som ett lyft! Förr skrattade jag åt det där att man skulle ha "så himla mycket gemensamt bara för att man har barn" men det stämmer ju, man har ju hela sin livsstil gemensamt. Men så finns det ju en bit av mig också som (tro det eller ej) inte bara är mamma, och den biten saknar verkligen, verkligen mina gamla kompisar. Igår var en riktig kaosdag här hemma, Svea hade jätteont i magen av pencillinet och skrek och skrek (hon var vaken från 07 till 15 på eftermiddagen, en hel oändlighet för en spädis med hennes sömnbehov), Moa klättrade på väggarna och vi grät ikapp alla tre vid ett tillfälle. Då ville jag så väldigt, väldigt gärna trolla bort mina nedkräkta kläder, tända en cigarett och bara snacka skit med mina flickor över en flaska vin. Eller bara en telefonsamtal hade varit så härligt. Herregud, tänk på den tiden när man hade någon man pratade med varje dag och fick söta sms ifrån. Det saknar jag.
Liten sjukling
Ja, min lilla bebis blev sjuk i lördags! Hon betedde sig konstigt hela dagen, var go och glad som vanligt men ville inte äta några större mängder och så fort hon blev nedlagd i sängen så vaknade hon och blev ledsen. Vi trodde först att hon bara var övertrött, men jag tog ändå tempen för säkerhets skull. Hon hade 38,1 och när jag ringde sjukvårdsupplysningen blev vi ombedda att åka in för så små barn ska inte ha feber. Halmstad eller Borås fick vi välja på, löjligt långt åt båda hållen men vi åkte ändå till Borås på kvällskvisten.
Moa var duktigt om än lite förvirrad på sjukhuset och Svea var så tapper så, hon smilade upp sig och gurglade glatt trots att det inte stod riktigt rätt till. Läkaren såg direkt att vänster öra var rött och Svea blev jätteledsen när hon lös i det, stackars bebisgumman. Vi fick kåvepenin utskrivet som verkade i stort sett direkt, när vi kom hem sent på kvällen fick hon första dosen och somnade och sov natt igenom utan att ha ont. Men man märker att hon inte mår riktigt bra, hon vill inte alls flaskan utan bara amma, det känns bra ändå att bröstmjölken trots allt räcker till, hon brukar ju äta en hel del ersättning i vanliga fall. Sen är hon trött och sover massor, men hon behöver väl ta igen sig efter att ha varit vaken hela dagen i lördags när hon hade ont, och hon har ju en infektion i kroppen och det är väl påfrestande för en sån liten plutta.
Moa har ju ALDRIG varit sjuk "på riktigt", det enda hon har haft är ju förkylningar och tredagarsfeber. Jag kan ingenting om pencillin och sånt, har besparats det hittills. Fan, jag oroar mig nu för att vi har fått ett litet öronbarn, det var jag som barn. Jag hade problem med förstorade mandlar och polyper också och var sjuk JÄMT, så jag har varit så glad att Moa sluppit sånt. Fördelen är ju att jag blev rätt härdad som liten och i stort sett aldrig varit sjuk nu på äldre dar, men jag ser ju hellre att dom slipper vara sjuka när dom är så små, herregud Svea är ju helt pinfärsk. Det är väl lite dagisbacieller som ligger bakom också, Moa hade vi ju nästan isolerad första månaderna, haha.
Första veckan utan gotta avklarad. Eller, igår drack vi varsitt glas cola och åt ostbågar, men det är allt. Alla andra dagar har vi varit nyttiga och superduktiga. Än så länge har det inte hänt ett skit på vågen, men jag känner mig aningen slankare så jag ger det några veckor i alla fall. Men dröjer resultaten alltför länge så blir jag vansinnig, jag tänker inte dricka bubbelvatten och kvällsmysa med en jävla banan om det inte bränner lite fläsk. Oh no, no, no.
Moa var duktigt om än lite förvirrad på sjukhuset och Svea var så tapper så, hon smilade upp sig och gurglade glatt trots att det inte stod riktigt rätt till. Läkaren såg direkt att vänster öra var rött och Svea blev jätteledsen när hon lös i det, stackars bebisgumman. Vi fick kåvepenin utskrivet som verkade i stort sett direkt, när vi kom hem sent på kvällen fick hon första dosen och somnade och sov natt igenom utan att ha ont. Men man märker att hon inte mår riktigt bra, hon vill inte alls flaskan utan bara amma, det känns bra ändå att bröstmjölken trots allt räcker till, hon brukar ju äta en hel del ersättning i vanliga fall. Sen är hon trött och sover massor, men hon behöver väl ta igen sig efter att ha varit vaken hela dagen i lördags när hon hade ont, och hon har ju en infektion i kroppen och det är väl påfrestande för en sån liten plutta.
Moa har ju ALDRIG varit sjuk "på riktigt", det enda hon har haft är ju förkylningar och tredagarsfeber. Jag kan ingenting om pencillin och sånt, har besparats det hittills. Fan, jag oroar mig nu för att vi har fått ett litet öronbarn, det var jag som barn. Jag hade problem med förstorade mandlar och polyper också och var sjuk JÄMT, så jag har varit så glad att Moa sluppit sånt. Fördelen är ju att jag blev rätt härdad som liten och i stort sett aldrig varit sjuk nu på äldre dar, men jag ser ju hellre att dom slipper vara sjuka när dom är så små, herregud Svea är ju helt pinfärsk. Det är väl lite dagisbacieller som ligger bakom också, Moa hade vi ju nästan isolerad första månaderna, haha.
Första veckan utan gotta avklarad. Eller, igår drack vi varsitt glas cola och åt ostbågar, men det är allt. Alla andra dagar har vi varit nyttiga och superduktiga. Än så länge har det inte hänt ett skit på vågen, men jag känner mig aningen slankare så jag ger det några veckor i alla fall. Men dröjer resultaten alltför länge så blir jag vansinnig, jag tänker inte dricka bubbelvatten och kvällsmysa med en jävla banan om det inte bränner lite fläsk. Oh no, no, no.
Åh bebis!
Kanske börjar bli tjatigt, men åh vad kär jag är i min lilla Svea. I Moa också SÅKLART, men det är ju ingen nyhet, Svea håller jag ju precis på att lära känna.
Den här gången vet man verkligen hur dyrbara alla bebisstunder är, så på något sätt är det inte alls lika jobbigt det här gången. Missförstå mig rätt, jag vill också kräkas ibland när det ska ätas gång på gång på gång vissa nätter när jag är helt slut och när lillskiten sätter igång att vråla i kön på Willys vill jag gärna teleportera mig långt, långt borta. Men nu har jag inte sådär jättemycket emot våra nattmatningar och sena kvällar, dels för att jag vet att det snart är över men mest för att jag njuter av vår ensamtid, för på dagtid måste man dela sin uppmärksamhet på båda barnen hela tiden, inte ens när Moa är på dagis är jag ju BARA Sveas, sådär som jag BARA var Moas när hon var liten och hela världen kretsade runt henne.
Ni förstår, jag har ju ofta suckat över hur klängig och kärlekskrank Mosan var som bebis, och det var rätt tufft att hon ville bli buren hela tiden och vägrade sova någon annanstans än på mitt bröst dygnet runt (när jag säger att hon alltid ville bli buren så menar jag verkligen ALLTID...) men egentligen skulle jag inte vilja ha det på något annat sätt. Jag är galet tacksam över alla oändliga timmar som jag haft min lilla Moa i knäet. Och det gör lite ont i mig att Svea inte kan vara lika klängig oavsett om hon vill eller inte. När hon somnat läggs hon ner snarast möjligt och hon blir omkringskickad bland många famnar när jag jagar storasyrran, hon får vänta på sin tur och ligga och skrika emellanåt, det är oundvikligt. Jag är övertygad om att det inte är det minsta skadligt att inte vara påpassad jämt men i en perfekt värld hade jag önskat att även Svea fått vara en förlängd kroppsdel av mig så att säga.
Jag tycker att bebisar ska få vara nära. MEN, nu har Svea fått en ÄNNU bättre fördel än mammamys dygnet runt, hon har världens bästa syster! Jag törs påstå att dom tokälskar varandra! Moa flyger på Svea varje morgon och ska pussa och krama, hon ska hjälpa till hela tiden på sitt eget småbrutala sätt och hon skrattar åt bebistjuten och klappar på huvudet när hon gråter och härromdagen så nöp hon bebisrumpan när Svea låg och luftade sig. I början såg Svea livrädd ut när hon blev attackerad av Moakramar men nu skiner hon som en sol även om Moa petar henne i ögat och hon vrider nästan nacker ur led när hon ska titta efter Moa när hon springer omkring. Ja, det är så sött att man nästan gråter. Det är såna ögonblick jag sparar i hjärtat och ska plocka fram när dom är tonåringar och sliter håret av varandra.
Men kvällarna är våra, och nätterna är våra. Mina och Sveas och ingen annans, och dom underbara amningsleenderna är bara våra. Jag har försökt och visa dom för Mikael, och även suttit redo med mobilkameran, men icke. Det är sånt som får varenda jobbig minut av moderskap att inte betyda ett jävla skit, för man vet att det är värt ALLT, tusen gånger om. 
