Fröken Quick- Världens tuffaste mamma

Det börjar kännas som om det är väldigt, väldigt nära till bebis nu. Vaknade upp i natt med en konstig känsla i kroppen och tänkte att det vore väl lustigt om bebis skulle födas nu, på fredagen den trettonde med ett galet åskoväder utanför. Men nej, det blev ingen bebis. Mikael hade ju gissat på den tolfte, så han är förste man att bli utkastad från gissningslistan när tvåan behagar komma.

Jag är lite splittrad nu, kanske behöver jag inte vänta så länge som jag ställt mig in på. Humöret är i botten, sammandragningarna kommer ofta och känns riktigt rejält och magen är helt sjukt proppfull. Kom ut nu bebis! Samtidigt vet jag att jag kommer bli livrädd när det väl sätter igång, inte för förlossningen eller för att det kommer en till liten diktator till familjen utan enbart för Mosans del. Försöker att ignorera det men GUD vad mammig hon är! Hela våren och sommaren har det hängt i sig nu. Oftast nöjer hon sig precis lika bra med sin far som med mig men i vissa lägen så KRÄVER hon mamma och ingen annan än mamma, och får hon inte mig då så blir det hus i helvete och hon skriker som om hon blir dödstorterad. Och det kommer att kännas i hjärtat att inte kunna vara där för henne 100% av tiden, det kommer det. Samtidigt så intalar jag mig att det är nyttigt för både henne och mig, det är ju inte direkt så att jag kastar henne till vargarna om hon får nattas av sin far istället för mig exempelvis. Hon har en pappa som är få förunnad, inget gör mig så varm i hjärtat som att se dom tillsammans.

Dessutom får hon ju (vad jag anser) den finaste gåvan vi kan ge henne i form av ett syskon, visst kommer det bli svartsjuka och vilda bråk och ständig konkurrens om uppmärksamhet men hon får en syster eller bror att dela uppväxten med och en person som kommer att älska och beundra henne, och säkert följa henne som en svans som de flesta småsyskon gör.

Just det, ska svara på en kommentar också angående det här med att spricka under förlossningen. Jag sprack hela vägen bak sist, men sfinktern (ringmuskeln) klarade sig även om det var med nöd och näppe, och då ska det inte finnas några skäl till att begära kejsarsnitt nästa gång. Jag är livrädd för snitt dessutom så det är ingenting jag någonsin skulle välja om jag inte var tvungen.

Frågade faktiskt barnmorskan om jag bör oroa mig för att gamla ärr ska spricka upp men det tyckte hon inte. Däremot ska jag be personalen på förlossningen att hålla koll under krystandet och eventuellt hålla emot om det behövs, jag hoppas på att få slippa ligga i gynställning den här gången men det får väl bli så om dom har bäst uppsikt på det viset.