Fröken Quick- Världens tuffaste mamma

03.00
Vaknade för att gå upp och kissa i vanlig ordning, det var BF+6 och jobbiga förvärkar var det enda som hänt fram tills nu, även om jag hade en liten känsla kvällen innan att något kunde vara på gång och tog en tupplur medan Mikael och Mosan lagade middag.

Nu blev det så att (såklart) vaknade Moa när jag klev ur sängen och ville inte alls somna om när jag kom tillbaka, så jag låg i två timmar och försökte natta om henne och under tiden kom det väldigt regelbunda sammandragningar som gjorde lite ont så när hon somnade om till slut kunde inte jag somna om.

05.00

Jag hoppade in i duschen efter två panodil och stod där en timme eller så, det gjorde fortfarande inte särskilt ont under sammandragningarna men dom kändes rejält och jag tvivlade inte längre på att något var på gång, även om jag var väldigt skeptisk över att slemproppen inte visats sig än. Jag hade redan bestämt innan att jag skulle testa något som kallas dyktekniken under den här förlossningen, det går ut på att man istället för att flåsa profylaxandning under värkarna istället nästan slutar andas och slappnar av helt i axlar och i käken och det FUNGERADE faktiskt trots att jag bara trott att det var flummigt dravel innan.

Sen vaggande jag omkring i lägenheten en stund, laddade kameran och ringde hit mamma. Värkarna kom nu med ungefär 4 minuters mellanrum men var såpass lindriga att jag kunde raka benen och plocka ögonbrynen, haha.

08.00

Satt vi i bilen på väg in till förlossningen, mamma hade kommit och Moa hade fått sin morgonvälling samt hunnit titta på ett avsnitt Rorri med mig stånkande bredvid. Värkarna var fortfarande såpass svaga att det gick att genomlida dom utan några större klagorop. Vi lyssnade på frågesport på radion och pratade på precis som vanligt, så Mikael oroade sig att vi kanske skulle bli hemskickade.

Väl framme i varberg var det löjligt långt att gå för att komma till förlossningen, jag fick stanna på vägen och pusta precis bredvid en nervös målare. Hade inget minne av att vi gick den vägen sist, vilket säger en del om hur borta jag var då. Blev välkomnade av en jättesöt undersköterska och sen dök faktiskt samma barnmorska som var med på Moa-förlossningen upp- det var ju rätt suddigt då så jag kände inte igen henne först men hon var med under hela eländet sist utom sista timmen när hon kom ut.

09.00

CTG:et var taget och värkarna var fortfarande rätt uthärdliga, förutom när jag stod upp för då kom dom nästan konstant och kändes betydligt mer. Det var fortfarande 3-4 minuter mellan värkarna och när barnmorskan undersökte mig var jag öppen 3 centimeter och tappen var helt utplånad, precis som när vi kom in sist efter över ett dygns värkar hemma. Blev ändå lite besviken, hade hoppats på mer även om smärtan inte var så farlig.

Barnmorskan frågade hur vi ville gå vidare och istället för att föreslå ett mysigt bad som sist frågade hon om jag ville ha ett lavemang. Tänkte för att vad är det här för konstig människa, varför är hon besatt av lavemang? Sist gång propsade hon också på det men då hade jag i alla fall skrivit att jag ville ha ett i förlossningsbrevet. Nu var jag inte det minsta sugen på att få någonting uppkört någonstans. Men hon påstod att det kunde skynda på förloppet ibland så jag tackade ja ändå. 

Det var väl ingen angenäm upplevelse direkt, och värkarna kom supertätt under tiden så att jag fick vråla "pausa"! till sköterskan hela tiden. Hann säkert få en 6-7 värkar på några minuter bara medan hon höll på med det där lavemanget och sen sprang jag som en blixt till badrummet och satt där en bra stund. Mikael var utskickad i teverummet under tiden.

Sen hoppade jag in i duschen (välbehöveligt...) där det funkade riktigt bra med att spola en stenhård vattenståle mot magen under värkarna som nu kom riktigt rätt, jag ställde mig upp så ofta jag orkade, höll i ryggstödet på stödet och gungade framåtböjd tills benen vek sig i värkarna. Mikael kikade in och kollade läget och barnmorskan var inne två gånger och lyssnade på bebisens hjärta. Jag tyckte att jag hittat världens bästa ställe där inne och vägrade lämna duschen på en lång stund. Chockerande nog funkade det fortfarande ganska bra att låta kroppen bli helt lealös under värkarna tack vare värmen. Sen kom plötsligt en pangvärk och precis just då kom barnmorskan och meddelade att det var dags för ett nytt CTG, då var jag inte glad.

11.00
Barnmorskan undersökte mig innan CTG:et och då var jag öppen 6 centimeter, så det var ju helt okej framsteg på två timmar- även om den där djävulsvärken i duschen kändes kraftigare än sex ynka centimeter. Blev tillfrågad om jag ville ha lustgas men tackade hurtigt nej.
Sen kopplades CTG:en och barnmorskan gick igen. Det kom en värk som fick mig att gapa rätt ut och jag väste till Mikael att se nu för fan till att hon kommer hit med min ryggbedövning! Vi ringde på klockan och barnmorskan skyndade in och kände efter igen, och på en värk hade jag öppnat mig till 8 centimeter. Hon hade handen inne fortfarande när nästa värk kom och då öppnade jag mig två centimeter till och satan vad det pressade på! Huvudet på bebis stod fortfarande ganska högt så dom tog hål på hinnorna och direkt när huvudet sjönk sista biten kom det en krystvärk där halva huvudet åkte ut- och sen in igen. Barnmorskan stod redo med handskarna på sig och en till kom inspringande för att suga rent bebisens mun, det var mekonium i fostervattnet även denna gång.
Då stannade allt upp. Jag hade bett barnmorskan hjälpa till så att jag inte sprack nedåt igen, så där låg jag på rygg med ett ben i barnmorskans famn och det andra i sköterskans. Och så slutade bara värkarna komma. Jag blev vrålarg och undrade vad fasen som hände, jag visste väl att det var för bra för att vara sant att det gick så fort. Barnmorskan förklarade att när det går så fort som det gjort så kan kroppen pausa för att hinna med. Jag köpte inte riktigt det där utan svor och Mikael fick servera mig sockerslisksaft med sugrör, gud vad törstig jag var.
Fortfarande hände ingenting och jag bad barnmorskorna om ursäkt för att dom fick stå där och vänta som fån när min kropp strejkade sådär. Det kom en värk som jag ANDADES BORT (visste inte ens att det var möjligt...) och blev ännu surare. Då blev jag ombedd att lägga mig på sidan, väldigt skeptiskt gjorde jag det och då jäklar tryckte det på! Jag minns själva krystandet som den bästa delen av förlossningen med Moa, så där måste ryggbedövningen gjort lite nytta i alla fall, för NU kändes det rejält. Nackdelen med att vara helt klar i huvudet är ju att man känner precis allt, huden som nästan slets itu och en vansinnigt skum känsla av att tarmen vrängs ut och in.
Halva Sveas huvud var ute när barnmorskan skrek till mig att sluta krysta. Snacka om panikkänsla att ha ett huvud halvvägs ute mellan benen, folk som håller fast ens ben och inte få krysta under värken! Pustade allt jag kunde och lyckades hålla tillbaka några sekunder innan resten av bebisen flög ut. 

11.34
Hon var ute! Vi var helt paffa båda två att det gick så fort. Däremot kändes bebisen väldigt välbekant för hon såg PRECIS ut som Moa när hon var nyfödd. Det kändes nästan onödigt att kolla om det var en pojke eller flicka för det var bara så uppenbart. Hon skrek högt och fint och bajsade på mig det första hon gjorde, precis som Moa.
Oj vilket beröm jag fick av barnmorskorna över att jag klarat det helt utan smärtlindring! Och mallig det blev jag, äntligen fick jag känna mig som en urmoder istället för ett totalt våp som sist när jag skrek konstant i typ 10 timmar trots lustgas och EDA. 
Det tog lite tid innan moderkakan lossnade och när den väl gjorde det så började det blöda rätt rejält. Mikael hade sprungit ut till bilen för att förlänga parkeringstiden precis då och jag blev rätt rädd när barnmorskorna såg bekymrade ut och gav mig en spruta för att stoppa blödningen. Det lugnade ner sig ganska snabbt som tur var, men jag hann förlora nästan en liter blod. Två inre stygn fick sys, även om dom var såpass små att det förmodligen hade läkt sig själv ganska bra. 
Lilla Svea visade sig inte vara så liten, vi gissade på att hon inte vägde ett gram mer än Moa för hon kändes så liten men 4115 gram och 52 centimeter kunde hon stoltsera med! 
Jag var på benen direkt efter förlossningen och knappt medtagen, förutom en vansinnig värk i benen efter att ha spänt dom så under sista värkarna.
En GRYM förlossning helt enkelt, och även om det är läskigt när det blir intensivt så gör jag hellre om det tio gånger än den första förlossningen en gång till.