Tvåbarnsmor
Haha, det har visst blivit glest med uppdateringar det sista, så nu ska jag passa på medan Mikael och Moa är iväg och lillstjärnan sover, fast det grymtas där inne i sovrummet så det blir nog inte långvarigt.
Sista veckan har den ovälkomna gästen kvällskolik kommit på besök. Känns som om jag använder begreppet kolik lite väl lättvindigt för det kunde vara betydligt värre men Svea har haft ont i magen och varit jätteledsen kvällstid. Jag tror att hennes problem, bortsett från att hon är pytteliten och har en omogen mage är att hon äter så vansinnigt fort och får en massa luft i magen som hon tolkar som hunger och sen äter vidare i helt galet tempo. Det är ju så JÄVLA svårt att inte mata henne när hon skriker hungerskrik och pickar med huvudet som en besatt, men det är rätt uppenbart att hon ätit för mycket när hon kräks upp ett rejält överskott och sen ändå vela ha mer mat direkt. Nappen tar hon inte än, tyvärr. Hon kan snutta sissidär 30 sekunder men sen inser hon att hon är lurad och spottar ut den.
Dom sista två dagarna har blivit betydligt bättre dock, tack vare minifomdroppar innan varje matning. Hon har kunnat bajsa och varit betydligt lugnare stackarn. Ser även till att hon sitter helt upprätt när hon får flaskan och hon får ligga på mage en del för att få ut lite mer gas. Tur att jag inte har lika svårt för bebisskrik som när Mosan var liten, det hade varit tufft. Skrek Moa var det för att hon var hungrig eller för att hon ville bli upplyft, svårare än så var det inte att lista ut vad som fattades henne (samtidigt var hon betydligt mer krävande ändå, klängapan). Så det här med magproblem är en ny upplevelse som jag hoppas att vi slipper se mer av...
Annars flyter det på fortsatt bra. Nattsömnen är helt okej, Mosan är fortfarande världens snällaste storasyster. Och hon har ju fyllt två år nu! Tänkte göra ett inlägg om bara hennes födelsedag när tiden finns och det funkar att lägga upp bilder igen, jag har gjort en massa försök.
Men det är fortfarande svårt det här med det dåliga samvetet. Det känns tufft att inte kunna ge 100% av sig själv till något av barnen och än så länge är ju deras behov så olika. Moa behöver massor av stimulans och vill ha full fart hela tiden, medan Svea behöver lugn och ro. Är vi bara hemma mår jag dåligt över att Moa har det tråkigt och är vi iväg så känns det jobbigt att lillfisen blir överstimulerad. Ett jävla gissel är vad det är. Dom där femton timmarna på dagis känns mer och mer nödvändiga för att inte Moa ska bli helt uttråkad, och vi kommer att få vänta ett tag innan inskolningen börjar, trots att jag begärt platsen från och med 1 okt. Dom har tydligen inte tid för ännu ett nytt barn just nu. Känns inte riktigt som mitt problem att dom inte kan planera ordentligt, men vad ska man säga då? "Du är väl ändå bara hemma?" låter det, och visst det är jag ju, men jag vill ju ha platsen av en anledning.
Men samtidigt som jag känner mig otillräcklig allt som oftast så vet jag ju att jag gör ett jävligt bra jobb. Jag gör allt jag kan för mina barn och oftast även med ett leende på läpparna. Och mina överjordiskt ljuvliga flickor är ju ett exempel på det. Moa kan omöjligtvis vara traumatiserad över att ha blivit storasyster, så som hon lyser att lycka och bus och inte minst kärlek till "babisen" som hon bombaderar med pussar hela dagarna. Jag och Mikael är helt dissade nu så fort Svea är med, hon springer bara förbi oss.
Jag är så väldigt, väldigt stolt!
BVC-siffror från i måndags för bägge töserna:
Moa: 91 cm, 11,5 kilo.
Svea: 57 cm, 4,8 kilo.
Sista veckan har den ovälkomna gästen kvällskolik kommit på besök. Känns som om jag använder begreppet kolik lite väl lättvindigt för det kunde vara betydligt värre men Svea har haft ont i magen och varit jätteledsen kvällstid. Jag tror att hennes problem, bortsett från att hon är pytteliten och har en omogen mage är att hon äter så vansinnigt fort och får en massa luft i magen som hon tolkar som hunger och sen äter vidare i helt galet tempo. Det är ju så JÄVLA svårt att inte mata henne när hon skriker hungerskrik och pickar med huvudet som en besatt, men det är rätt uppenbart att hon ätit för mycket när hon kräks upp ett rejält överskott och sen ändå vela ha mer mat direkt. Nappen tar hon inte än, tyvärr. Hon kan snutta sissidär 30 sekunder men sen inser hon att hon är lurad och spottar ut den.
Dom sista två dagarna har blivit betydligt bättre dock, tack vare minifomdroppar innan varje matning. Hon har kunnat bajsa och varit betydligt lugnare stackarn. Ser även till att hon sitter helt upprätt när hon får flaskan och hon får ligga på mage en del för att få ut lite mer gas. Tur att jag inte har lika svårt för bebisskrik som när Mosan var liten, det hade varit tufft. Skrek Moa var det för att hon var hungrig eller för att hon ville bli upplyft, svårare än så var det inte att lista ut vad som fattades henne (samtidigt var hon betydligt mer krävande ändå, klängapan). Så det här med magproblem är en ny upplevelse som jag hoppas att vi slipper se mer av...
Annars flyter det på fortsatt bra. Nattsömnen är helt okej, Mosan är fortfarande världens snällaste storasyster. Och hon har ju fyllt två år nu! Tänkte göra ett inlägg om bara hennes födelsedag när tiden finns och det funkar att lägga upp bilder igen, jag har gjort en massa försök.
Men det är fortfarande svårt det här med det dåliga samvetet. Det känns tufft att inte kunna ge 100% av sig själv till något av barnen och än så länge är ju deras behov så olika. Moa behöver massor av stimulans och vill ha full fart hela tiden, medan Svea behöver lugn och ro. Är vi bara hemma mår jag dåligt över att Moa har det tråkigt och är vi iväg så känns det jobbigt att lillfisen blir överstimulerad. Ett jävla gissel är vad det är. Dom där femton timmarna på dagis känns mer och mer nödvändiga för att inte Moa ska bli helt uttråkad, och vi kommer att få vänta ett tag innan inskolningen börjar, trots att jag begärt platsen från och med 1 okt. Dom har tydligen inte tid för ännu ett nytt barn just nu. Känns inte riktigt som mitt problem att dom inte kan planera ordentligt, men vad ska man säga då? "Du är väl ändå bara hemma?" låter det, och visst det är jag ju, men jag vill ju ha platsen av en anledning.
Men samtidigt som jag känner mig otillräcklig allt som oftast så vet jag ju att jag gör ett jävligt bra jobb. Jag gör allt jag kan för mina barn och oftast även med ett leende på läpparna. Och mina överjordiskt ljuvliga flickor är ju ett exempel på det. Moa kan omöjligtvis vara traumatiserad över att ha blivit storasyster, så som hon lyser att lycka och bus och inte minst kärlek till "babisen" som hon bombaderar med pussar hela dagarna. Jag och Mikael är helt dissade nu så fort Svea är med, hon springer bara förbi oss.
Jag är så väldigt, väldigt stolt!
BVC-siffror från i måndags för bägge töserna:
Moa: 91 cm, 11,5 kilo.
Svea: 57 cm, 4,8 kilo.
Kommentarer
Postat av: Sara
Härligt med uppdatering! Hoppas det löser sig med magen!
Trackback
