Tillbaka
...efter ett långt uppehåll, igen! Finns det någon läsare kvar där ute så ber jag dig så mycket om ursäkt, men tiden tryter och det blir sällan en lugn stund över.
Moa har börjat på dagis! Det gick så himla bra med inskolningen att jag lämnade helt och satt i personalrummet direkt förra veckan och den här veckan hoppade hon på sitt 15-timmarsschema direkt (det är egentligen inskolning under två veckor). Det är sjukt imponerande att se hur självständig hon är, hon säger knappt hejdå utan springer bara in på morgonen. Det trodde jag ändå inte, även om hon är grymt social så är hon ju mammig och vi har ju knappt ens haft barnvakt någon gång så hon är ju van vid att ha mig där. Men hon är stor nu min tjej, och tuffare än vad jag trodde.
Mån, tis, ons ska hon vara där nu mellan 08.30-13.30 så att jag kan vara hemma och mysa med Svea. Det känns sjukt konstigt och lite tomt att hon inte är här, men jag ska inte sticka under stol med att det är skönt med lite lugn och ro. Och jag ÄLSKAR dagiset, vilka kanonfröknar! Jag känner mig totalt lugn med att lämna henne där (som tur är, annars hade jag aldrig gjort det). Helt underbara är dom, det är imponerande att man kan känna sån tillit till folk så fort. Det sitter en bild på Moa uppsatt på väggen där det står "HEJ, här är jag, Moa! Jag har precis inskolats här på Kringlan" och jag vill bara stortjuta när jag ser den. Det är så sött att hon har sitt lilla skåp och krok, och liten handduk och plats vid bordet. Igår hade hon ätit en jätteportion mat till lunch(!) och förbluffande nog sovit middag i nästan en timme med sin sköldpadda, jag var tvungen att väcka henne när jag kom dit. Och hon var så glad när vi kom hem! Hon babblade som aldrig förr, hoppade i sängen och sjöng någon ny sång på sitt tvååringsspråk och hade lärt sig att säga både "dinosaurie" och "monster" vilket var nytt.
Förstår mig inte på hennes vokabulär för övrigt, hon säger ord som "barbapapa" och "bumblebee" men kan inte säga simpla ord som fågel eller anka.
Lillasyster växer så att det knakar och är nu med i sexkilosklubben, herregud. Hon har för tillfället åkt på sin första förkylning men (PEPPAR, PEPPAR) så verkar hon inte lida så mycket av den än så länge, hon kan äta trots snorig näsa och sådär.
Hon är ju bara helt fantastisk, jag vill frysa tiden så att hon kan vara bebis för alltid! Även om det är skitkul dom blir egna små personer så är det något så undebart med småbebisar som bara vill mysa och äta och tycker att man är det allra bästa i hela världen. Jag DÖÖÖR varje gång hon släpper bröstet och fyrar av sina jätteleenden och gör gurgelljud och ser så vansinnigt till freds ut. Snart kommer hon springa ifrån mig och börja på dagis hon också... Så nu njuter jag av varje sekund, även om det är jobbigt till och från såklart. Magen är inte helt bra än så det pruttas och skriks en del emellanåt, men det går framåt. Vid tre månader brukar dom flesta bebismagar ha stabiliserat sig, och det är ju snart.
Nu ska jag äta lite pasta med parmesanost innan fisen vaknar, hon sover inga jättelånga stunder nu med nästäppan. Får se om man hinner städa lite också, det ser ut som total krigszon här varje dag trots lama försök att ändra på det från min sida.
MINA TJEJER!
Ingen vanlig dag
På torsdag börjar inskolningen på dagis, jag är så jävla taggad! Moa kommer att få det så kul! Vi fick hem ett jättegulligt brev igår där hon hälsas välkommen till avdelningen Kringlan för att träffa sina fröknar och nya kompisar. Vill bara gråta, så gulligt är det att hon ska få dagispolare och ta med sig pyssel hem och gå i luciatåg och allt vad man gör där borta. Hon är verkligen en liten flicka nu, en RIKTIG MÄNNISKA som jag och Mikael ständigt förbluffas över.
Och lillskiten växer hon med, hon smilar upp sig med hela ansiktet flera gånger om dagen och magontet har blivit lite bättre, inbillar jag mig i alla fall. Gud vad stor hon är! Storlek 62 sitter som en smäck nu, vilket ger mig lite ångest då vi köpt massa söta kläder som hon knappt kommer hinna använda.
Det där med att ha två barn- igen.
Andra saker jag insett:
- En JÄVLIGT bra fördel med att få barn såpass tätt är att man inte hinner vänja sig vid egentid igen. När Mosan var liten bebis kändes det betydligt mer jobbigt att aldrig hinna göra några vuxensysslor och att alltid ha en bebis på armen vad man än gjorde. Men nu är man liksom så van vid att pausa i hyrfilmer femtioelva gånger, att kunna kontrollera tarmfunktionen såpass att (ja, det är sant) jag aldrig behöver bajsa förrän tidigast klockan 20 på kvällen, när Moa sover och man räknar med att det inte direkt blir matro vid middagsbordet alla gånger. Det är inget man reflekterar över, det där att man har två små diktatorer i huset.
- Jag har en förbluffande benkontroll. Jag kan äta en middag och rulla barnvagnen fram och tillbaka i perfekt, rytmiskt tempo med foten med ren automatik, så skickligt att vi glömmer bort skrikmaskinen allihop och äter i lugn och ro varje dag. När vi bodde på fjärde våningen med Moa-bebisen sörjde jag alltid över att inte ha vagnen inomhus och det var en befogad sorg, för det är guld värt.
- Ju fler barn jag får, desto större blir min fåfänga och bekräftelsebehov av att inte se ut som en sunkig mamma. Innan jag hade barn smet jag ifrån att sminka mig så ofta jag kunde, och gick till affären i mysbyxor. Det skulle aldrig hända nu, trots att jag flyttat ut på landet igen- hell no.
- Det kroppsliga förfallet blev inte värre efter andra barnet (allt gick åt helvete vid första, haha). Nu är jag ju relativt smal i och med amningen, förmodligen kommer jag lägga på mig ett par kilon när jag slutar om jag inte ändra kosten drastiskt eller börjar hårdträna och det vet vi ju alla att det inte kommer att hända. Men annars är det inga drastiska försämringar bortsett från lite nya bristningar, MEN dom hade den goda smaken är sätta sig extremt långt ner på magen, så långt ner att trosorna faktiskt täcker dom. Det tackar vi för! Kärleksmärken my ass, det är nödvändigt ont som man får räkna med när man har en Uberstor mage, vackert är det INTE.
- Det absolut jobbigaste med två barn är sovarrangemangen. Moa kommer ju rännande till oss varje natt, och det funkar ju så länge vi är två vuxna i sängen så att hon kan ligga längst ut bredvid Mikael så att han bildar en skyddsvall när Svea piper i spjälsängen och vill komma över till resten av familjen. Men är jag ensam blir det svårt, för Moa gillar att ligga klistrad mot en som en sugfisk och Svea ÄR JU EN SUGFISK. Det är rent vedervärdigt hemskt för någon som föredrar att sova helt utan kroppskontakt att ha en tvååring som hänger fast på ryggen OCH en bebis som sitter fastsugen på ens bröst på ena sidan, man kan inte röra sig en millimeter och det blir som ni förstår rätt svettigt. Och när man inte kan ändra ställning gör det väldigt fort väldigt ont i varenda kroppsdel som ligger fastlåsta. Sist det hände var jag tvungen att lägga mig halvt PÅ Moa för att inte få panikångest, hon hade inga klagomål på detta men det kändes inte så jävla bussigt. Så går det när man inte har hjärta nog att knuffa bort sin största bebis, hon var ju faktiskt här först och när hon rymmer från sin sida och vill till mig så kan jag inte neka henne. Såna nätter är jag tacksam MYCKET över att Svea oftast inte vaknar förrän 04-05 för mat.
