Gott nytt år!
Nä, jag hinner aldrig blogga! Det får bli en liten trevlig bonus när andan faller på såhär ytterst sällan.
Vi mår bra, eller vi är i alla fall inte dödligt sjuka längre. Misstänker att det kanske är något på gång med Sveas öron igen, för det har varit lite kladdigt idag- men förhoppningsvis är örat torrt och fint imorgon när hon vaknar så att vi slipper sjukhusvisit på självaste nyårsafton. Vi måste åka till Borås vilket är en bra bit, speciellt när man har en uttråkad Moa i baksätet och en bebis som fullkomligt AVSKYR bilåkande och sitt babyskydd, det spelar ingen roll vilket humör hon är på när man knäpper fast henne i stolen, trött och gnällig eller mätt och belåten, hon skriker sig hes ändå. Är hon trött slutar hon dock fortare.
Vi hade en kanonmysig jul, det blir verkligen bara högre och högre mysfaktor hur större barnen blir, i år kunde man ju verkligen förbereda Mosan på tomten antågande och ser hur spännande hon tyckte att det var. Hon som brukar vara så skraj för män med skägg, hon kramades och skakade hand och var hur tuff som helst. Hon byggde en lång rad med paket på golvet och klappade händer varje gång det var till henne (ganska så ofta...). Svea var väl inte så imponerad att hela julfirandet, men hon älskar att ligga och titta på julgransbelysningen och hon tog tacksamt emot en bitring och en trasdocka i julklapp, hon tyckte att det smakade väldigt bra.
På tal om det så har vi börjat med smakisar nu, lillskit blev ju 4 månader på julafton. Än så länge har hon ätit palsternacka, havregröt och fruktmos med ris (jag vet att man ska vänta med den söta frukten till slutet, men vi ville att hon skulle få lite festlig julmat hon med). Sen har hon fått suga på en vindruva som jag höll i, det fick dock ett väldigt abrupt slut då hon sög så kraftigt att det sa plopp och druvan åkte in i munnen, det var ren tur att hon inte hann svälja den innan jag fick tag i den. Borde ha insett att det skulle hända, lilla damen brukar äta väldigt bestämt (jag vaknar upp med sugmärken på bröstkorgen ibland, när hon har letat bröstvårta i mörkret).
Mosan lär sig så sjukt mycket nytt! Hon babblar ju jämt, men det mesta har varit rätt oförståligt fram tills nu, nu kommer det nya ord och korta meningar varje dag! Hon är även inne i sitt livs första riktigt pappiga period, nu blir jag bortvald ibland och blir lika chockad varje gång, men det är fan inte mer än rätt. Jag leker betydligt sämre än hennes far och är upptagen med Svesen OFTA.
Jag är så häpen över hur galet snäll hon är mot Svea, än så länge på fyra månader har hon inte varit arg eller medvetet varit dum mot syrran än ända gång! Det är ju helt fantastiskt för någon som precis fyllt två år att vara så förstående! MIG kan hon ju bli förbannad på och vråla och sparka och kasta saker när hon inte får uppmärksamheten hon behöver, men hon låter aldrig ilskan gå ut över lillskit. Må det förbli så!
Nej, jag har världens bästa tjejer, det finns liksom inget mer att tillägga.
Gott nytt år på er!
Vi mår bra, eller vi är i alla fall inte dödligt sjuka längre. Misstänker att det kanske är något på gång med Sveas öron igen, för det har varit lite kladdigt idag- men förhoppningsvis är örat torrt och fint imorgon när hon vaknar så att vi slipper sjukhusvisit på självaste nyårsafton. Vi måste åka till Borås vilket är en bra bit, speciellt när man har en uttråkad Moa i baksätet och en bebis som fullkomligt AVSKYR bilåkande och sitt babyskydd, det spelar ingen roll vilket humör hon är på när man knäpper fast henne i stolen, trött och gnällig eller mätt och belåten, hon skriker sig hes ändå. Är hon trött slutar hon dock fortare.
Vi hade en kanonmysig jul, det blir verkligen bara högre och högre mysfaktor hur större barnen blir, i år kunde man ju verkligen förbereda Mosan på tomten antågande och ser hur spännande hon tyckte att det var. Hon som brukar vara så skraj för män med skägg, hon kramades och skakade hand och var hur tuff som helst. Hon byggde en lång rad med paket på golvet och klappade händer varje gång det var till henne (ganska så ofta...). Svea var väl inte så imponerad att hela julfirandet, men hon älskar att ligga och titta på julgransbelysningen och hon tog tacksamt emot en bitring och en trasdocka i julklapp, hon tyckte att det smakade väldigt bra.
På tal om det så har vi börjat med smakisar nu, lillskit blev ju 4 månader på julafton. Än så länge har hon ätit palsternacka, havregröt och fruktmos med ris (jag vet att man ska vänta med den söta frukten till slutet, men vi ville att hon skulle få lite festlig julmat hon med). Sen har hon fått suga på en vindruva som jag höll i, det fick dock ett väldigt abrupt slut då hon sög så kraftigt att det sa plopp och druvan åkte in i munnen, det var ren tur att hon inte hann svälja den innan jag fick tag i den. Borde ha insett att det skulle hända, lilla damen brukar äta väldigt bestämt (jag vaknar upp med sugmärken på bröstkorgen ibland, när hon har letat bröstvårta i mörkret).
Mosan lär sig så sjukt mycket nytt! Hon babblar ju jämt, men det mesta har varit rätt oförståligt fram tills nu, nu kommer det nya ord och korta meningar varje dag! Hon är även inne i sitt livs första riktigt pappiga period, nu blir jag bortvald ibland och blir lika chockad varje gång, men det är fan inte mer än rätt. Jag leker betydligt sämre än hennes far och är upptagen med Svesen OFTA.
Jag är så häpen över hur galet snäll hon är mot Svea, än så länge på fyra månader har hon inte varit arg eller medvetet varit dum mot syrran än ända gång! Det är ju helt fantastiskt för någon som precis fyllt två år att vara så förstående! MIG kan hon ju bli förbannad på och vråla och sparka och kasta saker när hon inte får uppmärksamheten hon behöver, men hon låter aldrig ilskan gå ut över lillskit. Må det förbli så!
Nej, jag har världens bästa tjejer, det finns liksom inget mer att tillägga.
Gott nytt år på er!
Hej mina vänner!
Nu har jag nästintill återhämtat mig från min dödliga sjukdom, till slut. Jag säger bara det, jag föder hellre barn TIO gånger än åker på en sån här överjävlig öroninflammation igen, det har varit helt fruktansvärt (observera att jag syftar på min senaste förlossning nu, den första vill jag inte under NÅGRA omständigheter göra om).
Skitsjuk har jag varit och sprungit till läkaren som en riktig hypokondrisk pensionär, men det har jag haft anledning till också. Nästan helt döv har jag varit, exempelvis hörde jag inte ett enda ord av dopgudstjänsten förra lördagen och jag har inte hört Svea på nätterna när hon vaknat så jag har varit helt beroende av Mikael här hemma för att inte utsätta mina barn för potentiell dödsfara. Massor av antibiotika har gått åt och nästan fyra paket smärtstillande. Stackars min mage.
Dopet var (bortsett från hörselskadan) så himla fint! Och vilken mysig präst, han blev inte ens det minsta irriterad när VI var en kvart försenade till kyrkan. Jag måste ju säga att jag blivit lite smygkristen sedan dom små damerna gjort sitt intåg i mitt liv. Det är omöjligt att inte tro att det finns en slags högre makt som sett till att vi fått två så underbara små döttrar och framförallt så behöver jag något av tro på efter döden för jag är så FRUKTANSVÄRT RÄDD för deras skull och för min egen och måste få tro att vi kommer till en lycklig plats och får vara tillsammans igen om något skulle hända oss. Tanken på att förlora något av mina barn är så fullkomligt vidrig att jag verkligen, verkligen hoppas att det finns en sådan plats efter döden. Kyrkor har gjort mig så himla dålig till mods innan men nu känns det så fridfullt och fint, och även om jag inte hörde något när prästen predikade så var det vackert och Svea var så söt i dopklänningen och stirrade så lyckligt med sina stora blå på en fågel i taket.
MASSOR av fina presenter fick hon och vi hade beställt jättefina tårtor, jag ska lägga upp bilder i ett annat inlägg när jag fått tillbaka min vanliga dator (skriver på min gamla vän laptopen nu).
Och snart är det jul. Vi ligger LÖJLIGT efter i planeringen eftersom jag varit sjuk sista veckorna och när familjens projektledare är en slagen hjälte så blir det inte mycket gjort. Inte en enda julklapp var införskaffad igår, förutom en till Mikael från mig. Men klick-klick inne på lekmer.se så var det ordnat, nu ska jag bara beställa lite grejer från Fuji till mor och far också sedan är allt klart. Vi tar det lugnt på leksaksfronten i år, dels för att Moas rum svämmar över av leksaker som det är och främst för att hon väldigt, väldigt sällan leker med dom ändå. Hon tycker att det är dubbelt så kul att stapla DVD-filmer eller sortera blöjor i olika högar som all plastskit som kostar multum. Hon ska få en hel del pysselgrejer för det är alltid roligt, sen har jag bara önskat mjuka paket och böcker som hon älskar. Lillskiten får inga julklappar i år av oss, förutom två små äggmaraccas om hon ska släppa loss med, haha. Jag blev dödschockad igår när jag upptäckte att hon är fullt kapabel till att leka med skallror, hon ligger ju bara still som en säl där man lägger henne utan minsta ansats till att rulla eller något sånt men jösses vad hon lekte med katt-skallran som om hon aldrig gjort något annat, hon lyckades till och med slänga iväg den flera meter. Hon växer för fort! Lite stopp-och-väx? Någon?
Skitsjuk har jag varit och sprungit till läkaren som en riktig hypokondrisk pensionär, men det har jag haft anledning till också. Nästan helt döv har jag varit, exempelvis hörde jag inte ett enda ord av dopgudstjänsten förra lördagen och jag har inte hört Svea på nätterna när hon vaknat så jag har varit helt beroende av Mikael här hemma för att inte utsätta mina barn för potentiell dödsfara. Massor av antibiotika har gått åt och nästan fyra paket smärtstillande. Stackars min mage.
Dopet var (bortsett från hörselskadan) så himla fint! Och vilken mysig präst, han blev inte ens det minsta irriterad när VI var en kvart försenade till kyrkan. Jag måste ju säga att jag blivit lite smygkristen sedan dom små damerna gjort sitt intåg i mitt liv. Det är omöjligt att inte tro att det finns en slags högre makt som sett till att vi fått två så underbara små döttrar och framförallt så behöver jag något av tro på efter döden för jag är så FRUKTANSVÄRT RÄDD för deras skull och för min egen och måste få tro att vi kommer till en lycklig plats och får vara tillsammans igen om något skulle hända oss. Tanken på att förlora något av mina barn är så fullkomligt vidrig att jag verkligen, verkligen hoppas att det finns en sådan plats efter döden. Kyrkor har gjort mig så himla dålig till mods innan men nu känns det så fridfullt och fint, och även om jag inte hörde något när prästen predikade så var det vackert och Svea var så söt i dopklänningen och stirrade så lyckligt med sina stora blå på en fågel i taket.
MASSOR av fina presenter fick hon och vi hade beställt jättefina tårtor, jag ska lägga upp bilder i ett annat inlägg när jag fått tillbaka min vanliga dator (skriver på min gamla vän laptopen nu).
Och snart är det jul. Vi ligger LÖJLIGT efter i planeringen eftersom jag varit sjuk sista veckorna och när familjens projektledare är en slagen hjälte så blir det inte mycket gjort. Inte en enda julklapp var införskaffad igår, förutom en till Mikael från mig. Men klick-klick inne på lekmer.se så var det ordnat, nu ska jag bara beställa lite grejer från Fuji till mor och far också sedan är allt klart. Vi tar det lugnt på leksaksfronten i år, dels för att Moas rum svämmar över av leksaker som det är och främst för att hon väldigt, väldigt sällan leker med dom ändå. Hon tycker att det är dubbelt så kul att stapla DVD-filmer eller sortera blöjor i olika högar som all plastskit som kostar multum. Hon ska få en hel del pysselgrejer för det är alltid roligt, sen har jag bara önskat mjuka paket och böcker som hon älskar. Lillskiten får inga julklappar i år av oss, förutom två små äggmaraccas om hon ska släppa loss med, haha. Jag blev dödschockad igår när jag upptäckte att hon är fullt kapabel till att leka med skallror, hon ligger ju bara still som en säl där man lägger henne utan minsta ansats till att rulla eller något sånt men jösses vad hon lekte med katt-skallran som om hon aldrig gjort något annat, hon lyckades till och med slänga iväg den flera meter. Hon växer för fort! Lite stopp-och-väx? Någon?
Facebookstatus-collage!
Rapport från sjukstugan
Gud vad sjuka vi är! Läste någonstans att tiden runt dagisinskolningen kommer man vara sjukare än man någonsin varit i sitt liv. Stämmer bra det. Bortsett från en överjävlig förkylning som familjens damer (ink. mig) sprider runt, runt till varandra så har Svea haft TVÅ öroninflammationer på tre veckor och nu har även jag åkt dit. Jag var öronbarn men måste ha glömt hur ont det gör eftersom det var sissådär 15 år sedan sist, men det gör ONT! ONTONTONT!
Fy fan, det är pencillin hit och pencillin dit, nässpraysflaska efter flaska och suppar på löpande band. Det känns inte speciellt roligt att nu när Sveas mage ÄNTLIGEN börjat må hyfsat bra och hennes bajs inte ser ut som mossfärgat kiss längre så måste hon äta massor av pencillin som tar kål på lillmagen igen. Herregud vad hon skrek natten när örat började göra ont igen- så har hon aldrig skrikit trots kolikmage och Moa har absolut aldrig kommit i närheten av ett sånt vrålande. Nej, det är en prövningarnas tid det här. Herregud, jag har till och med dagisbarnsnor; gult segt snor som säkert blir grönt framöver.
Annars växer mina tösabetor på, den lilla växer lite mer på bredden än den stora dock som inte direkt är någon storätare... På tremånaderskollen var Svea 65,5 cm och vägde 6840 gram, en stor tjej med andra ord. Så jag behöver nog inte oroa mig över att hon äter dåligt när hon är sjuk hela tiden, för hon ligger HÖGT över normalkurvan. Vi har nästan gått över helt till storlek 68 nu till min förskräckelse! Vinteroverallen i storlek 62 sitter som ett korvskinn så jag hoppas på att få köpt en ny på mellandagsrean, vi har en overall som passar men den HATAR Svea för den är så trång i halsen när man knäpper den, hon skriker sig blå dom dagar då den måste på. Och bebisskrik är inte riktigt min cup of tea.
Hon jollrar och jollrar, hennes favoritljud är "mämä-mämä-mämä" och ni kan ju tänka er vad det låter som i mina öron! Sen älskar hon att bli hissad i luften och bli bollad med på diverse olika sätt, även om jag tror att hon är en ganska stillsam dam, Moa älskade (älskar...) lite brutala lekar och när man hoppade fram och tjöt tittut och liknande från första början, Svea ser helt förskräckt ut om man gör något oväntat. Lillälskling. Det är så roligt att jämföra deras bebisbeteende redan nu, jag är så grymt nyfiken på hur deras personligheter kommer att utvecklas. Som Mikael sa härromdan, jösses vad många roliga år vi har att se fram emot! Än på länge behöver vi inte oroa oss för tonåren, det kommer ju att bli ett kapitel för sig... (har ni inte sett reklamen med tjejen och ormen? "Han heter Lucifer!"). Men man vet ju aldrig, vi kanske får världens snällaste tonårstjejer, även om oddsen talar emot oss.
På lördag är det dop, Mikael kommer att vara så jävla snygg. Hoppas att vi kan få en liten, kort paus då vi får vara förskonade från sjukdomar!
(Overallen Svea hatar, det syns inte här men så fort man drar upp dragkedjorna bryter helvetet lös...)
Fy fan, det är pencillin hit och pencillin dit, nässpraysflaska efter flaska och suppar på löpande band. Det känns inte speciellt roligt att nu när Sveas mage ÄNTLIGEN börjat må hyfsat bra och hennes bajs inte ser ut som mossfärgat kiss längre så måste hon äta massor av pencillin som tar kål på lillmagen igen. Herregud vad hon skrek natten när örat började göra ont igen- så har hon aldrig skrikit trots kolikmage och Moa har absolut aldrig kommit i närheten av ett sånt vrålande. Nej, det är en prövningarnas tid det här. Herregud, jag har till och med dagisbarnsnor; gult segt snor som säkert blir grönt framöver.
Annars växer mina tösabetor på, den lilla växer lite mer på bredden än den stora dock som inte direkt är någon storätare... På tremånaderskollen var Svea 65,5 cm och vägde 6840 gram, en stor tjej med andra ord. Så jag behöver nog inte oroa mig över att hon äter dåligt när hon är sjuk hela tiden, för hon ligger HÖGT över normalkurvan. Vi har nästan gått över helt till storlek 68 nu till min förskräckelse! Vinteroverallen i storlek 62 sitter som ett korvskinn så jag hoppas på att få köpt en ny på mellandagsrean, vi har en overall som passar men den HATAR Svea för den är så trång i halsen när man knäpper den, hon skriker sig blå dom dagar då den måste på. Och bebisskrik är inte riktigt min cup of tea.
Hon jollrar och jollrar, hennes favoritljud är "mämä-mämä-mämä" och ni kan ju tänka er vad det låter som i mina öron! Sen älskar hon att bli hissad i luften och bli bollad med på diverse olika sätt, även om jag tror att hon är en ganska stillsam dam, Moa älskade (älskar...) lite brutala lekar och när man hoppade fram och tjöt tittut och liknande från första början, Svea ser helt förskräckt ut om man gör något oväntat. Lillälskling. Det är så roligt att jämföra deras bebisbeteende redan nu, jag är så grymt nyfiken på hur deras personligheter kommer att utvecklas. Som Mikael sa härromdan, jösses vad många roliga år vi har att se fram emot! Än på länge behöver vi inte oroa oss för tonåren, det kommer ju att bli ett kapitel för sig... (har ni inte sett reklamen med tjejen och ormen? "Han heter Lucifer!"). Men man vet ju aldrig, vi kanske får världens snällaste tonårstjejer, även om oddsen talar emot oss.
På lördag är det dop, Mikael kommer att vara så jävla snygg. Hoppas att vi kan få en liten, kort paus då vi får vara förskonade från sjukdomar!
(Overallen Svea hatar, det syns inte här men så fort man drar upp dragkedjorna bryter helvetet lös...)
