Hej mina vänner!
Nu har jag nästintill återhämtat mig från min dödliga sjukdom, till slut. Jag säger bara det, jag föder hellre barn TIO gånger än åker på en sån här överjävlig öroninflammation igen, det har varit helt fruktansvärt (observera att jag syftar på min senaste förlossning nu, den första vill jag inte under NÅGRA omständigheter göra om).
Skitsjuk har jag varit och sprungit till läkaren som en riktig hypokondrisk pensionär, men det har jag haft anledning till också. Nästan helt döv har jag varit, exempelvis hörde jag inte ett enda ord av dopgudstjänsten förra lördagen och jag har inte hört Svea på nätterna när hon vaknat så jag har varit helt beroende av Mikael här hemma för att inte utsätta mina barn för potentiell dödsfara. Massor av antibiotika har gått åt och nästan fyra paket smärtstillande. Stackars min mage.
Dopet var (bortsett från hörselskadan) så himla fint! Och vilken mysig präst, han blev inte ens det minsta irriterad när VI var en kvart försenade till kyrkan. Jag måste ju säga att jag blivit lite smygkristen sedan dom små damerna gjort sitt intåg i mitt liv. Det är omöjligt att inte tro att det finns en slags högre makt som sett till att vi fått två så underbara små döttrar och framförallt så behöver jag något av tro på efter döden för jag är så FRUKTANSVÄRT RÄDD för deras skull och för min egen och måste få tro att vi kommer till en lycklig plats och får vara tillsammans igen om något skulle hända oss. Tanken på att förlora något av mina barn är så fullkomligt vidrig att jag verkligen, verkligen hoppas att det finns en sådan plats efter döden. Kyrkor har gjort mig så himla dålig till mods innan men nu känns det så fridfullt och fint, och även om jag inte hörde något när prästen predikade så var det vackert och Svea var så söt i dopklänningen och stirrade så lyckligt med sina stora blå på en fågel i taket.
MASSOR av fina presenter fick hon och vi hade beställt jättefina tårtor, jag ska lägga upp bilder i ett annat inlägg när jag fått tillbaka min vanliga dator (skriver på min gamla vän laptopen nu).
Och snart är det jul. Vi ligger LÖJLIGT efter i planeringen eftersom jag varit sjuk sista veckorna och när familjens projektledare är en slagen hjälte så blir det inte mycket gjort. Inte en enda julklapp var införskaffad igår, förutom en till Mikael från mig. Men klick-klick inne på lekmer.se så var det ordnat, nu ska jag bara beställa lite grejer från Fuji till mor och far också sedan är allt klart. Vi tar det lugnt på leksaksfronten i år, dels för att Moas rum svämmar över av leksaker som det är och främst för att hon väldigt, väldigt sällan leker med dom ändå. Hon tycker att det är dubbelt så kul att stapla DVD-filmer eller sortera blöjor i olika högar som all plastskit som kostar multum. Hon ska få en hel del pysselgrejer för det är alltid roligt, sen har jag bara önskat mjuka paket och böcker som hon älskar. Lillskiten får inga julklappar i år av oss, förutom två små äggmaraccas om hon ska släppa loss med, haha. Jag blev dödschockad igår när jag upptäckte att hon är fullt kapabel till att leka med skallror, hon ligger ju bara still som en säl där man lägger henne utan minsta ansats till att rulla eller något sånt men jösses vad hon lekte med katt-skallran som om hon aldrig gjort något annat, hon lyckades till och med slänga iväg den flera meter. Hon växer för fort! Lite stopp-och-väx? Någon?
Skitsjuk har jag varit och sprungit till läkaren som en riktig hypokondrisk pensionär, men det har jag haft anledning till också. Nästan helt döv har jag varit, exempelvis hörde jag inte ett enda ord av dopgudstjänsten förra lördagen och jag har inte hört Svea på nätterna när hon vaknat så jag har varit helt beroende av Mikael här hemma för att inte utsätta mina barn för potentiell dödsfara. Massor av antibiotika har gått åt och nästan fyra paket smärtstillande. Stackars min mage.
Dopet var (bortsett från hörselskadan) så himla fint! Och vilken mysig präst, han blev inte ens det minsta irriterad när VI var en kvart försenade till kyrkan. Jag måste ju säga att jag blivit lite smygkristen sedan dom små damerna gjort sitt intåg i mitt liv. Det är omöjligt att inte tro att det finns en slags högre makt som sett till att vi fått två så underbara små döttrar och framförallt så behöver jag något av tro på efter döden för jag är så FRUKTANSVÄRT RÄDD för deras skull och för min egen och måste få tro att vi kommer till en lycklig plats och får vara tillsammans igen om något skulle hända oss. Tanken på att förlora något av mina barn är så fullkomligt vidrig att jag verkligen, verkligen hoppas att det finns en sådan plats efter döden. Kyrkor har gjort mig så himla dålig till mods innan men nu känns det så fridfullt och fint, och även om jag inte hörde något när prästen predikade så var det vackert och Svea var så söt i dopklänningen och stirrade så lyckligt med sina stora blå på en fågel i taket.
MASSOR av fina presenter fick hon och vi hade beställt jättefina tårtor, jag ska lägga upp bilder i ett annat inlägg när jag fått tillbaka min vanliga dator (skriver på min gamla vän laptopen nu).
Och snart är det jul. Vi ligger LÖJLIGT efter i planeringen eftersom jag varit sjuk sista veckorna och när familjens projektledare är en slagen hjälte så blir det inte mycket gjort. Inte en enda julklapp var införskaffad igår, förutom en till Mikael från mig. Men klick-klick inne på lekmer.se så var det ordnat, nu ska jag bara beställa lite grejer från Fuji till mor och far också sedan är allt klart. Vi tar det lugnt på leksaksfronten i år, dels för att Moas rum svämmar över av leksaker som det är och främst för att hon väldigt, väldigt sällan leker med dom ändå. Hon tycker att det är dubbelt så kul att stapla DVD-filmer eller sortera blöjor i olika högar som all plastskit som kostar multum. Hon ska få en hel del pysselgrejer för det är alltid roligt, sen har jag bara önskat mjuka paket och böcker som hon älskar. Lillskiten får inga julklappar i år av oss, förutom två små äggmaraccas om hon ska släppa loss med, haha. Jag blev dödschockad igår när jag upptäckte att hon är fullt kapabel till att leka med skallror, hon ligger ju bara still som en säl där man lägger henne utan minsta ansats till att rulla eller något sånt men jösses vad hon lekte med katt-skallran som om hon aldrig gjort något annat, hon lyckades till och med slänga iväg den flera meter. Hon växer för fort! Lite stopp-och-väx? Någon?
Kommentarer
Trackback
