Söta Moa
Idag vaknade båda barnen 04.45 så att vi fick gå upp, det är rekordtidigt sedan lillfisen föddes, så jag ville skrika och gnaga av mig armen en stund men sen lugnade jag ner mig. Svea är (surprise!) vrålförkyld och väldigt gnällig på dagarna så nu har jag tvångsnattat henne i vagnen ocg gungar den lite maniskt medan jag skriver.
Mosan var febrig och jätteslö hela förra veckan men nu har hon äntligen kommit iväg till dagis efter det långa juluppehållet, hon hann gå dit förra måndagen men sen var det kört igen. Hon är så vrålsöt när vi kommer dit och hon ska skynda sig in vid entrén, sen finns det en bild i den långa korridoren på en snorkråka som vi brukar stanna och hälsa på och sen trippar hon in på avdelningen och har knappt tid att vinka hejdå innan hon ska in och leka.
Hon är inne i en vansinnigt rolig ålder just nu. Trotsig javisst, men oftast är hon bara jätteglad och babblar för fullt. Än så länge är det rätt svårt att förstå vad hon säger såklart, men det kommer i alla fall hyfsat begripliga kortare meningar nu. Det är kul att se hur mycket hon ändå snappat upp, herregud vad jag har sjungit alla dessa fåniga barnvisor utan att hon visat minsta intresse innan, NU däremot! Hon kan ju för fasen nästan varenda vers! Hon har lyssnat ändå, haha! Och hon förstår liksom innebörden också, medan hon sjunger "10 små apor" så hämtar hon sin Nicke nyfiken-docka och hoppar med honom i sängen, och när man kommer till "slog sitt lilla huvud" så får stackars Nicke dyka i golvet.
Hon vet när folk är dumma, hon blev vansinnigt upprörd och skakade i hela kroppen av ilska härromdagen när en hund blev biten av en sork i nosen i en bok, och hon säger "aajja!" till alla som inte sköter sig (oftast Svea, haha). Därmot har hon missuppfattat hela grejen med ajjandet lite. Låt oss säga att hon har knyckt min mobil eller så, och jag springer efter henne och tar tillbaka den (för orden NEJ eller INTE verkar inte ha gått in än...), då blir hon arg och ajjar mig, "Dum mamma, ajja! Oas fån!". Men det är rätt roligt också, får jag väl erkänna. Härromdagen gick vi förbi en dam som tappade soppåsen hon hade i handen och då skrek Moa "Ajja påsen!". Haha.
Hon är så himla omtänksam ändå, så fort Svea skriker så löper hon dit och klappar på huvudet och säger "Såja Ea, såja. Såja gomman!" (gumman säger hon för övrigt till Mikael också, vilket jag tycker är grymt kul). Och det pussas och kramas hej vilt med lillasyster fortfarande och än så länge (peppar, peppar!) så har hon forfarande inte gjort något elakt mot henne, hon kastade en potatis på henne en gång men den var menad att träffa mig, hehe. Hon hämtar leksaker till henne, springer ärenden åt mig och har såna där små egenheter för sig som bara små barn har, som att rada upp sina bondgårdsdjur i skafferiet och sånt. Hon är helt enkelt ett BARN nu, även om vi fortfarande tycker att hon är vår bebis. En stor tjej.
Just det, jag har blivit nyttig nu också, i hela åtta dagar. Det har ju inte hänt vrålmycket på vågen direkt, men jag känner mig lite mindre dallrig. Jag inbillar mig att jag är värsta fitnessbruden nu bara för att jag inte dricker Coca cola och står och spanar in stjärten i hallspegeln och sådär.
Vi får väl se hur länge min duktighet håller i sig, men jag känner mig rätt motiverad den här gången och förhoppningsvis kanske jag kan komma med i 60-kilosklubben igen. Det lär nog ta ett tag dock...
Mosan var febrig och jätteslö hela förra veckan men nu har hon äntligen kommit iväg till dagis efter det långa juluppehållet, hon hann gå dit förra måndagen men sen var det kört igen. Hon är så vrålsöt när vi kommer dit och hon ska skynda sig in vid entrén, sen finns det en bild i den långa korridoren på en snorkråka som vi brukar stanna och hälsa på och sen trippar hon in på avdelningen och har knappt tid att vinka hejdå innan hon ska in och leka.
Hon är inne i en vansinnigt rolig ålder just nu. Trotsig javisst, men oftast är hon bara jätteglad och babblar för fullt. Än så länge är det rätt svårt att förstå vad hon säger såklart, men det kommer i alla fall hyfsat begripliga kortare meningar nu. Det är kul att se hur mycket hon ändå snappat upp, herregud vad jag har sjungit alla dessa fåniga barnvisor utan att hon visat minsta intresse innan, NU däremot! Hon kan ju för fasen nästan varenda vers! Hon har lyssnat ändå, haha! Och hon förstår liksom innebörden också, medan hon sjunger "10 små apor" så hämtar hon sin Nicke nyfiken-docka och hoppar med honom i sängen, och när man kommer till "slog sitt lilla huvud" så får stackars Nicke dyka i golvet.
Hon vet när folk är dumma, hon blev vansinnigt upprörd och skakade i hela kroppen av ilska härromdagen när en hund blev biten av en sork i nosen i en bok, och hon säger "aajja!" till alla som inte sköter sig (oftast Svea, haha). Därmot har hon missuppfattat hela grejen med ajjandet lite. Låt oss säga att hon har knyckt min mobil eller så, och jag springer efter henne och tar tillbaka den (för orden NEJ eller INTE verkar inte ha gått in än...), då blir hon arg och ajjar mig, "Dum mamma, ajja! Oas fån!". Men det är rätt roligt också, får jag väl erkänna. Härromdagen gick vi förbi en dam som tappade soppåsen hon hade i handen och då skrek Moa "Ajja påsen!". Haha.
Hon är så himla omtänksam ändå, så fort Svea skriker så löper hon dit och klappar på huvudet och säger "Såja Ea, såja. Såja gomman!" (gumman säger hon för övrigt till Mikael också, vilket jag tycker är grymt kul). Och det pussas och kramas hej vilt med lillasyster fortfarande och än så länge (peppar, peppar!) så har hon forfarande inte gjort något elakt mot henne, hon kastade en potatis på henne en gång men den var menad att träffa mig, hehe. Hon hämtar leksaker till henne, springer ärenden åt mig och har såna där små egenheter för sig som bara små barn har, som att rada upp sina bondgårdsdjur i skafferiet och sånt. Hon är helt enkelt ett BARN nu, även om vi fortfarande tycker att hon är vår bebis. En stor tjej.
Just det, jag har blivit nyttig nu också, i hela åtta dagar. Det har ju inte hänt vrålmycket på vågen direkt, men jag känner mig lite mindre dallrig. Jag inbillar mig att jag är värsta fitnessbruden nu bara för att jag inte dricker Coca cola och står och spanar in stjärten i hallspegeln och sådär.
Vi får väl se hur länge min duktighet håller i sig, men jag känner mig rätt motiverad den här gången och förhoppningsvis kanske jag kan komma med i 60-kilosklubben igen. Det lär nog ta ett tag dock...
Kommentarer
Trackback
