Fröken Quick- Världens tuffaste mamma

Det är ett fenomen jag läste om idag, bebisar och barn som kräver extremt mycket närhet, stimulans och bekräftelse. Inget av mina barn passar in där helt eftersom Moa alltid varit nöjd när man tillfredställt hennes behov (även om dom varit många!) och Svea passar inte in alls eftersom hon oftast är väldigt lätt att ha att göra med, äter bra och jämfört med Moa är löjligt lättsövd, hon kan däremot vara svårare att handskas med ibland eftersom hon helst inte bara vill sitta still i knäet som Moa gärna gjorde och inte heller vill ligga själv, men hon är långt ifrån ett krävande barn.

Moa däremot var ju lite småkämpig som bebis, hon hade ett enormt närhetsbehov. Hon var (och är) extremt svårsövd och matvägrar i perioder och när hon var bebis så gick det inte att lägga ifrån sig henne överhuvudtaget oavsett om hon sov eller var vaken. Hon låg aldrig själv i något bebisgym eller satt i babysittern och filosoferade eller så, och några vagntupplurer har hon absolut inte tagit. Jag blir än idag förbluffad över hur nöjda en del barn är med att ligga själva och greja med leksaker. Svea kan sitta eller ligga själv en stund, men då måste hon vara på ett replängs avstånd så att man kan prata med henne, det funkar absolut inte att låta henne ligga på en filt i vardagsrummet till exempel när och springa iväg och greja med något i köket, ens för någon minut (om hon inte har en EXTREMT spännande leksak då!).
Allt var ju en stort projekt med Moa. Visst att jag förstorade upp en del grejer, jag var ju trots allt nybörjade och väldigt känslig för bebisens vrede. Men det är faktiskt så att en del barn är känsligare än andra. Det var väldigt svårt att vara spontan med Moa-bebisen, det var viktigt att hon hann sova middag hemma innan vi åkte iväg på något för till skillnad från andra barn (detta var väldigt svårt för en del att förstå) så somnade inte hon när hon blev trött och hon inte hade lugn och ro omkring sig, hon höll sig vaken timme efter timme tills hon var helt förstörd av övertrötthet och DET, mina vänner, det var inte roligt. Hon hade väldigt svårt att äta om man var iväg någonstans också, var det för mycket spännande att titta på åt hon inte trots att hon var hungrig, och NEJ, hon åt inte ikapp det senare under dagen utan det kunde istället visa sig på natten att hon sov skitdåligt. Med andra ord var bäst att göra saker som Moa ville ha dom gjorda, då var hon världens nöjdaste och gladaste unge.

Sen tror jag också att man kan VÄNJA barn vid saker, hon kanske inte hade haft sina fixideér om vi inte pjåskat så med henne, men jag tror inte att en liten bebis kan vara beräknande utan att hon lyssnar på sina behov, och i Moas fall- var tydlig med hur hon ville ha saker gjorda. Och jag svarar på mina barns behov, vill dom inte ligga själva så behöver dom inte ligga själva. Vill dom ha en till flaska (Moa) eller tutte i munnen (Svea) så ska dom få det. Skriker dom så kommer jag till undsättning i den mån jag kan, Svea råkar tokhata att åka bil men i såna lägen får vi bita ihop och tänka på något trevligt allihop, för att få vardagen att fungera.
Jag kommer aldrig låta mina barn gråta sig till sömns, det är inte naturligt för mig. Folk får tycka att man är hur fjantig som helst som inte vill lämna bort bebisar till barnvakt, men det känns inte bra för mig och jag går inte emot mina instinkter.
Förresten är jag övertygad om att jag gjorde helt rätt när jag daltade med Mosan. För när man ser vilket underbar, supersocial och självsäker liten människa hon är nu så finns det liksom ingen tvekan om saken. Jaja, jag kanske bar omkring på henne 24 timmar om dygnet hennes första halvår och låg och sov som en mumie med henne på bröstet nätterna igenom, men idag var hon det enda barnet som inte var ledset vid lämningen efter det långa juluppehållet på dagis. Det kanske tog 13 månader innan vi var redo att ha barnvakt första gången, men å andra sidan sett så har hon ALDRIG varit det minsta ledsen när hon varit ifrån oss än så länge (även om det i sanningens namn fortfarande händer extremt sällan).
Kontentan är väl att man inte ska bry sig om hur andra tycker att man ska uppfostra sina barn, och framförallt sina bebisar. En bebis kan aldrig, aldrig få för mycket kärlek!