So lonely
Det helt klart tråkigaste med att få barn "ung" är att man inte kan dela det med sina vänner på samma sätt. I alla fall för mig är det så att ingen av mina bästa vänner har barn än och det dröjer nog ett tag till för de flesta. Och det blir en stor, stor krock. Har man barn kretsar ju i stort sett allt runt just barnen och har man inte barn så kretsar det runt annat. Det resulterar i väldigt olika intressen och TROTS att jag är så upptagen med barnen att jag knappt har tid att reflektera över något annat (jag är värdelös på att höra av mig, och i ärlighetens namn rätt självupptagen med mitt) men ändå så gör det så ont i hjärtat att inte folk ÄNDÅ är vrålintresserade av mitt liv.
Det gör mig så ledsen att bara två av mina vänner hälsat på min lilla nyföding, och det gör mig ledsen att bara samma två vänner skickade en liten grattishälsning till Mosan när hon fyllde år... Och det suger att Moas gudmor inte ens har sett henne på ett helt år.
Som sagt, jag erkänner att jag är kass på att höra av mig och på att hälsa på hos folk, det är ingen ursäkt att det är ett mindre världsprojekt att släpa med bråkiga barn och bebisar på diverse utflykter- dom kan lämnas hemma. Jag "hann" inte ens hälsa på min Emelie i hennes lägenhet som hon bodde i i säkert två år, nu har hon redan hunnit flytta därifrån. Den enda festen jag gick på mellan graviditeterna smet jag hem ifrån tidigt för att jag saknade min lillskit därhemma. Jag kan inte riktigt släppa tanken på mina barn någon gång, det erkänner jag. Jag är inte alls någon bra vän längre. I en perfekt värld skulle alla komma till mig jämt och allt skulle kretsa kring mig och min familjebubbla, men det gör den inte och det gör mig ledsen.
Så jag känner mig jävligt ensam, speciellt nu när vi bor ute på landet och jag inte har mina polare på ÖF längre. Jag var på föräldragrupp på BVC härromdagen och träffade en massa trevliga mammor, förbluffande nog nästan jämnåriga dessutom och det känns som ett lyft! Förr skrattade jag åt det där att man skulle ha "så himla mycket gemensamt bara för att man har barn" men det stämmer ju, man har ju hela sin livsstil gemensamt. Men så finns det ju en bit av mig också som (tro det eller ej) inte bara är mamma, och den biten saknar verkligen, verkligen mina gamla kompisar. Igår var en riktig kaosdag här hemma, Svea hade jätteont i magen av pencillinet och skrek och skrek (hon var vaken från 07 till 15 på eftermiddagen, en hel oändlighet för en spädis med hennes sömnbehov), Moa klättrade på väggarna och vi grät ikapp alla tre vid ett tillfälle. Då ville jag så väldigt, väldigt gärna trolla bort mina nedkräkta kläder, tända en cigarett och bara snacka skit med mina flickor över en flaska vin. Eller bara en telefonsamtal hade varit så härligt. Herregud, tänk på den tiden när man hade någon man pratade med varje dag och fick söta sms ifrån. Det saknar jag.
Jag saknar dig också Soffan. Vi får ses snart tycker jag. När var dopet? Puss
Inte roligt att känns så. Vart var det ni bodde nu?
Jag känner igen mig, även om jag inte var direkt ung när vi fick barn (25 år var jag). Jag tycker också att det är skittrist att så få av mina vänner (läs en enda) verkligen brydde sig om att vi fick barn. Visst, det är kanske inte intressant på samma sätt om man inte har barn själv, men det är ändå nått stort som händer i livet och lite förståelse för att det känns viktigt.
Jag känner mig ganska ensam i min roll som förälder, vi känner inte en massa folk med barn som vi kan åka och hälsa på osv. Jag antar att både vi och barnen överlever ändå, men lite trist är det!
Jag förstår att det känns skitjobbigt och att det gör dig ledsen! Jag är, tvärtom, ibland lite ledsen att jag inte direkt har några vänner som själva har barn - inga som jag umgås med särskilt ofta i alla fall. Och jag känner tyvärr inte alls att jag har samma livsstil som alla andra som har barn.
Jag pratar i telefon i timmar varje dag och jag umgås ofta med mina vänner själv och T med sina (lite mer sällan dock). Ibland tar jag med mig A och ibland inte. Och mina vänner gillar när han är med trots att de inte själva har barn och det är jag väldigt glad för.
Jag tror anledningen till att jag knappt umgås med andra föräldrar är att de inte är/verkar vara så flexibla och att de (iaf de som är föräldralediga) nästan bara kan tänka sig att ses på dagtid (typ före 16.00) och det passar inte mig eftersom jag går i skolan och A är på dagis då. Vi åker gärna hem till en kompis efter dagis och äter middag tillsammans eller hänger på kungsmässan tills de stänger, men det verkar inte vara många föräldrar som gör så... Alla verkar vara så strikta med att hela familjen är hemma tillsammans från det att pappan kommer hem från jobbet, alltid äter middag ihop hemma och alltid städar eller hälsar på mor- eller farföräldrarna på helgerna.
Roligt att du träffat andra mammor på föräldragruppen, jag hoppas att du hittar någon där att umgås med! :) Och hojta gärna till om ni inte har något speciellt för er på tisdag för då är jag och A lediga hela dagen och skulle hemskt gärna ta en sväng ut på landet! :)
