Åh bebis!
Kanske börjar bli tjatigt, men åh vad kär jag är i min lilla Svea. I Moa också SÅKLART, men det är ju ingen nyhet, Svea håller jag ju precis på att lära känna.
Den här gången vet man verkligen hur dyrbara alla bebisstunder är, så på något sätt är det inte alls lika jobbigt det här gången. Missförstå mig rätt, jag vill också kräkas ibland när det ska ätas gång på gång på gång vissa nätter när jag är helt slut och när lillskiten sätter igång att vråla i kön på Willys vill jag gärna teleportera mig långt, långt borta. Men nu har jag inte sådär jättemycket emot våra nattmatningar och sena kvällar, dels för att jag vet att det snart är över men mest för att jag njuter av vår ensamtid, för på dagtid måste man dela sin uppmärksamhet på båda barnen hela tiden, inte ens när Moa är på dagis är jag ju BARA Sveas, sådär som jag BARA var Moas när hon var liten och hela världen kretsade runt henne.
Ni förstår, jag har ju ofta suckat över hur klängig och kärlekskrank Mosan var som bebis, och det var rätt tufft att hon ville bli buren hela tiden och vägrade sova någon annanstans än på mitt bröst dygnet runt (när jag säger att hon alltid ville bli buren så menar jag verkligen ALLTID...) men egentligen skulle jag inte vilja ha det på något annat sätt. Jag är galet tacksam över alla oändliga timmar som jag haft min lilla Moa i knäet. Och det gör lite ont i mig att Svea inte kan vara lika klängig oavsett om hon vill eller inte. När hon somnat läggs hon ner snarast möjligt och hon blir omkringskickad bland många famnar när jag jagar storasyrran, hon får vänta på sin tur och ligga och skrika emellanåt, det är oundvikligt. Jag är övertygad om att det inte är det minsta skadligt att inte vara påpassad jämt men i en perfekt värld hade jag önskat att även Svea fått vara en förlängd kroppsdel av mig så att säga.
Jag tycker att bebisar ska få vara nära. MEN, nu har Svea fått en ÄNNU bättre fördel än mammamys dygnet runt, hon har världens bästa syster! Jag törs påstå att dom tokälskar varandra! Moa flyger på Svea varje morgon och ska pussa och krama, hon ska hjälpa till hela tiden på sitt eget småbrutala sätt och hon skrattar åt bebistjuten och klappar på huvudet när hon gråter och härromdagen så nöp hon bebisrumpan när Svea låg och luftade sig. I början såg Svea livrädd ut när hon blev attackerad av Moakramar men nu skiner hon som en sol även om Moa petar henne i ögat och hon vrider nästan nacker ur led när hon ska titta efter Moa när hon springer omkring. Ja, det är så sött att man nästan gråter. Det är såna ögonblick jag sparar i hjärtat och ska plocka fram när dom är tonåringar och sliter håret av varandra.
Men kvällarna är våra, och nätterna är våra. Mina och Sveas och ingen annans, och dom underbara amningsleenderna är bara våra. Jag har försökt och visa dom för Mikael, och även suttit redo med mobilkameran, men icke. Det är sånt som får varenda jobbig minut av moderskap att inte betyda ett jävla skit, för man vet att det är värt ALLT, tusen gånger om. 
