Framtidsfunderingar
Vi har ju varit och kikat på ett hus till idag och det var KANONFINT! Bortsett fula plastmattor i badrummet och stora sovrummet så var det nästan ingenting som jag kände måste göras om. Mikael var inte lika impad som mig av någon outgrundlig anledning (har surar fortfarande över den där förlorade budgivningen) men snart så ska jag se till att han tar sitt förnuft till fånga!
Åh, jag tänker så mycket på hur det kommer bli när den lilla bebisen kommer. För det finns inte i min värld att den inte kommer att klara sig, vi har sett den lilla parveln och det lilla, lilla hjärtat som slog så fint och nu ska han bara växa till sig i 29 veckor till innan det är dags att komma ut till mamma och pappa. Något annat alternativ finns bara inte! Jag vet att jag tänkte när jag var gravid med Moa att det måste vara mycket värre att få missfall när man inte har några barn sedan innan, för har man barn redan så har man något att glädjas över även i såna hemska stunder och det håller jag i och för sig fast vid, men samtidigt vet man vad man förlorar också. Det är mycket verkligare den här gången när man burit och fött ett barn innan- även om det fortfarande känns jäkligt skumt.
Jag är så glad! Ibland kommer det obarmhärtiga vågor av dåligt samvete gentemot Moa, för när den nya bebisen kommer så kommer hon inte att få i närheten så mycket uppmärksamhet som hon får nu, och hon är liksom fortfarande för liten för att förstå varför. Ryser i hela kroppen när jag tänker på hur ledsen hon kommer bli om hon inte får komma upp i mitt knä för att det ligger någon annan där. Jag kan riktigt se dom sorgsna ögonen framför mig, ungefär som idag när hon råkade dra loss ett öra på sin mjukiskanin.
Men samtidigt vet jag att hon kommer att få SÅ mycket nytta och SÅ roligt av ett syskon i tät ålder, det sägs ju att syskon är den finaste gåvan man kan ge sitt barn och det tror jag stämmer. Fast jag hade ju önskat att hon vore lite större ändå, så att man kan förklara varför hon måste vänta och så, men det kommer nog hända en hel del med hennes utveckling tills bebisen ska ut. Då är hon ju två år och stora damen!
Har sockerkickat mig med lösgodis nu en stund men kan inte stå emot tröttheten mycket längre. Godnatt!
Åh, jag tänker så mycket på hur det kommer bli när den lilla bebisen kommer. För det finns inte i min värld att den inte kommer att klara sig, vi har sett den lilla parveln och det lilla, lilla hjärtat som slog så fint och nu ska han bara växa till sig i 29 veckor till innan det är dags att komma ut till mamma och pappa. Något annat alternativ finns bara inte! Jag vet att jag tänkte när jag var gravid med Moa att det måste vara mycket värre att få missfall när man inte har några barn sedan innan, för har man barn redan så har man något att glädjas över även i såna hemska stunder och det håller jag i och för sig fast vid, men samtidigt vet man vad man förlorar också. Det är mycket verkligare den här gången när man burit och fött ett barn innan- även om det fortfarande känns jäkligt skumt.
Jag är så glad! Ibland kommer det obarmhärtiga vågor av dåligt samvete gentemot Moa, för när den nya bebisen kommer så kommer hon inte att få i närheten så mycket uppmärksamhet som hon får nu, och hon är liksom fortfarande för liten för att förstå varför. Ryser i hela kroppen när jag tänker på hur ledsen hon kommer bli om hon inte får komma upp i mitt knä för att det ligger någon annan där. Jag kan riktigt se dom sorgsna ögonen framför mig, ungefär som idag när hon råkade dra loss ett öra på sin mjukiskanin.
Men samtidigt vet jag att hon kommer att få SÅ mycket nytta och SÅ roligt av ett syskon i tät ålder, det sägs ju att syskon är den finaste gåvan man kan ge sitt barn och det tror jag stämmer. Fast jag hade ju önskat att hon vore lite större ändå, så att man kan förklara varför hon måste vänta och så, men det kommer nog hända en hel del med hennes utveckling tills bebisen ska ut. Då är hon ju två år och stora damen!
Har sockerkickat mig med lösgodis nu en stund men kan inte stå emot tröttheten mycket längre. Godnatt!
Kommentarer
Postat av: Josefin
Jag hade också världens ångest för att vi skaffade barn så tätt, men det blev ju inte så farligt som jag trodde det skulle bli. Man hinner med stora barnet med, även om det är en omställning i början. Sen hinner det hända så otroligt mycket på bara några månader. Vincent har utvecklats massor på bara knappt ett halvår, förstår mer och kan kommunicera på ett annat sätt även om han fortfarande är liten.
Postat av: Anette
hej
är ni nöjda med me toos vinteroverall till Moa?
Trackback
