Oro
Jag grät ju och mådde skit rent ut sagt i två veckor sist, och även om det förmodligen inte var en riktig förlossningsdepression eftersom den gick över så fort, så var det garanterat ingen baby blues heller.
Och jag vill inte vara ett vrak i två veckor (eller peppar, peppar- ÄNNU längre!). Det går väl an att sitta och grina åt ingenting när man bara har en liten nyföding hos sig, men nu kommer jag att ha en tvååring också som antagligen kommer undra varför mamma är så ledsen.
Man vet ju aldrig, jag kanske kommer att må kanon. Rent teoretiskt kommer det ju gå lättare den här gången eftersom jag vet att det är övergående och bara hormoner som spökar, men blir man riktigt deppig så tänker man ju inte så logiskt.
Men jag har i alla fall ett bättre utgångsläge den här gången. Efter förlossningen ska jag KRÄVA att få sova hyfsat bra ett par nätter så att jag har krafter innan vi ska hem (förhoppningsvis kommer jag inte att vara vaken två DYGN innan tvåan föds som jag var med Moa...). Jag ska tvinga mig till att äta och dricka ordentligt, jag ska se till att ta dit en massa besökare även om det innebär att dom får se gråteländet och jag ska vara ute i friska luften så mycket det bara går, istället för att sitta inne med neddragna persienner helt isolerad. Om inte annat så kommer jag ju tvingas vara aktiv för Mosans skull.
Jag vill JÄTTEGÄRNA amma ett bra tag med det här barnet, men märker jag att amningen tar all energi och ger mig ångest som sist så får den faktiskt avvaras. Bröstmjölk är inte ovärderlig, det är däremot en fungerande mamma.
Nej, det ska nog gå vägen det här!
Jag hade också planerat att stanna länge på BB med bebis nr 2. Men det fanns inga lediga enkelrum, och människan jag tvingades del amed tryckte på knappen heeeela tiden så det sprang folk in och ut ideligen. jag åkte hem efetr 5 timmar, då stod jag inte ut mer. Istället löste vi det som så att pappan och äldsta barnet sov på annan plats 2 nätter, så att jag verkligen fick vila. Dessutom hade jag också lång latensfas med ettan, så jag begärde sovdos med tvåan när förlossningen drog igång. Ett litet tips bara.
För det första så tror jag att förlossningen kommer att bli en helt annan upplevelse denna gång. Du vet hur det är, du vet vad du vill, du kan vara mer förberedd. Mina förlossningar är som natt och dag, men ettan var allt kaotiskt, med tvåan var allt sansat.
Sedan är min personliga erfarenhet att med tvåan är det lättare att ta beslut som gör livet lättare. Att välja att ge Ludvig ersättning var enkelt, eftersom det helt enkelt inte funkade att sitta och maratonamma med en 1 ½-åring att ta hand om (fatta vilken väääärdelös mamma jag är som inte fick ihop den ekvationen...). Att han skrek nån minut då och då märkte jag knappt, eftersom jag faktiskt var tvungen att ta hand om Johanna också. Ut kom vi, eftersom en 1 ½-åring som är inne ett par dagar i sträck inte är så kul att ha att göra med.
Sammanfattningsvis: det blev enklare med tvåan av bara farten!
De här inlägget kunde vara skrive av mig! Jag har samma erfarenheter och samma tankar om hur jag vill ha det om jag får barn igen. Jag tror att det blir lättare just med allt runtomkring, nu vet man lite mer och har (förhoppningsvis) inte så höga krav på sig. Klart det kommer gå vägen :)
