Hjälp vad jag älskar
Har precis suttit och bölat till en film med Samuel. L Jackson och Julianne Moore på trean. Moore hade lämnat sin fyraåriga son ensam hemma och han hade druckit en flaska hostmedicin och dött. Jag grät som ett barn som vanligt, bara tanken på ett litet barn som dör får mig att hulka.
Också tänker man tanken- det KAN hända en själv. Även om jag aldrig skulle drömma om att lämna Mosan ensam när hon är fyra år (eller fem, eller sex...) så kan det hända och det kan hända förbannat snabbt. Jag är liksom sveriges nojigaste morsa som nästan bröt ihop när hon skar sig på den där tallriken som hon bankade i golvet, så jag är skitförsiktig med allt- men det kan ändå hända. Ändå vill man inte inse det, det är nog därför jag har mitt hemska kontrollbehov, det är därför jag är livrädd för dagis och har VÄLDIGT svårt att låta någon annan överhuvudtaget ha ansvaret över henne, för jag inbillar mig att jag är supermamman som kan skydda henne från precis allt om jag är i närheten.
Men det kan jag inte, någon galning KAN attackera oss när vi är ute, det KAN börja brinna här mitt i natten, hon KAN få ett ryck och springa rätt ut i gatan när hon väl lär sig gå, hon KAN få någon dödlig sjukdom. Varken hon eller jag är odödlig även om jag försöker intala mig det.
Så istället för att bryta ihop på allvar så inser jag att man ska njuta av varje dag man får tillsammans, och det gör jag. Jag är så jävla tacksam över att jag får dela mitt liv med den allra ljuvligaste, galna trollungen!
Jag är skittrött ibland och önskar bort mig till en öde ö för en stund för en tupplur i all ensamhet eller bara att få bajsa i fred någon gång ibland, det skulle vara härligt. Men ALDRIG, inte ens för en sekund så tvekar jag på att mitt liv med mitt lilla knytte är det BÄSTA LIVET MAN KAN FÅ.
Det finns igen bättre än hon, det finns bara inte. Ingen kan få mig så glad eller få mig att skratta så som hon. Det är helt fantastiskt att få uppleva att se henne växa upp, att få hjälpa vara en del av hennes liv. Jag är så tacksam, tacksam över äran att få vara den här lilla ettåringens mamma.
Den som inte uppskattar sitt lilla barn är en dåre, för det är oslagbart. Mosan, du är bäst helt enkelt.
Också tänker man tanken- det KAN hända en själv. Även om jag aldrig skulle drömma om att lämna Mosan ensam när hon är fyra år (eller fem, eller sex...) så kan det hända och det kan hända förbannat snabbt. Jag är liksom sveriges nojigaste morsa som nästan bröt ihop när hon skar sig på den där tallriken som hon bankade i golvet, så jag är skitförsiktig med allt- men det kan ändå hända. Ändå vill man inte inse det, det är nog därför jag har mitt hemska kontrollbehov, det är därför jag är livrädd för dagis och har VÄLDIGT svårt att låta någon annan överhuvudtaget ha ansvaret över henne, för jag inbillar mig att jag är supermamman som kan skydda henne från precis allt om jag är i närheten.
Men det kan jag inte, någon galning KAN attackera oss när vi är ute, det KAN börja brinna här mitt i natten, hon KAN få ett ryck och springa rätt ut i gatan när hon väl lär sig gå, hon KAN få någon dödlig sjukdom. Varken hon eller jag är odödlig även om jag försöker intala mig det.
Så istället för att bryta ihop på allvar så inser jag att man ska njuta av varje dag man får tillsammans, och det gör jag. Jag är så jävla tacksam över att jag får dela mitt liv med den allra ljuvligaste, galna trollungen!
Jag är skittrött ibland och önskar bort mig till en öde ö för en stund för en tupplur i all ensamhet eller bara att få bajsa i fred någon gång ibland, det skulle vara härligt. Men ALDRIG, inte ens för en sekund så tvekar jag på att mitt liv med mitt lilla knytte är det BÄSTA LIVET MAN KAN FÅ.
Det finns igen bättre än hon, det finns bara inte. Ingen kan få mig så glad eller få mig att skratta så som hon. Det är helt fantastiskt att få uppleva att se henne växa upp, att få hjälpa vara en del av hennes liv. Jag är så tacksam, tacksam över äran att få vara den här lilla ettåringens mamma.
Den som inte uppskattar sitt lilla barn är en dåre, för det är oslagbart. Mosan, du är bäst helt enkelt.
Kommentarer
Postat av: Soffy
Så fint :) Och så söt hon är, på första bilden har hon den där blicken som barn har ibland. De ser så där kloka ut, som om de vet mycket mer än vi vuxna (och de gör de säkert på ett sätt)
Trackback
