Fröken Quick- Världens tuffaste mamma

Fick ett litet klagomål om att man inte någonstans i min blogg kan läsa om hur det gick till när jag och Mikael träffades och gjorde barn så att säga. Jag utgår alltid i från att alla som läser min blogg har hängt med sedan urminnes tider och fått det hela söndertjatat allt för många gånger, men vi tar det igen för nyfikna, nya läsare.
Ska försöka göra det hela någotlunda kortfattat, även om det inte är min stil.

Jag och Mikael har "känt" varandra i många herrans år eftersom att vi växte upp och gick i skolan i samma byhåla och även ett år i samma klass. Vi umgicks inte och var inte vänner, oftast var jag bara förbannad på honom för att han var allmänt tyken och knyckte cigaretter av mig utan att fråga. En gång hoppade han även jämfota på min sandalklädda fot med sina stålhättekängor och jag svor och skrek en lång stund. Kanske var ett dåligt raggningsförsök på tonårspojkars vis, inte vet jag- men det var absolut ingen kärlek i luften. Vi båda hade asgarvat om någon berättat vad framtiden hade för planer för oss.
Däremot var jag kompis med hans tvillingbror som jag hade kontakt med många år efter att vi slutat i grundskolan och en dag blev jag ditbjuden på fest och då lärde vi känna varandra. Hade en annan kille då (som inte var speciellt trevlig, milt uttryckt) så jag och Mikael var "kompisar" ett tag tills det tog slut med exet och då började en jävligt kaosartad karusell. Från början var det han som var intresserad och jag var allmänt förvirrad, och när jag väl trillade dit (och det gjorde jag med besked) så blev han skraj och visst inte om han vågade sig på en stadig flickvän. Sen ångrade han sig, och sedan tvekade han igen, så ångrade han sig och sen tvekade han igen, och så fortsatte det i vad som kändes som en evighet. Ni vet hur killar är. Det var en grymt påfrestande tid, det krävdes mycket blod, svett och tårar tills han blev min (vissa detaljer är bara våra så det förbli en hemlighet).
Och det visade sig vara värt allt slit. Två månader efter vi blev tillsammans blev jag av med min lägenhet och han erbjöd mig att flytta in hos honom. Och sen dess har jag liksom varit fast, herregud vad jag älskar den där karln, fick inte nog av honom- jag SPRANG hem från busshållsplatsen ibland när jag kom från jobbet för att jag längtade så efter honom. Han var och är en sån jävla kontrast mot alla rövhål jag kärat ner mig i under åren, har fortfarande inte fattat att jag haft en sån tur.
Och efter sju månader tillsammans slängde vi ut mina p-piller för nu skulle det bakas bebis. Sagt och gjort, efter 1,5 månad hade jag ett plus på stickan. och nio månader senare tittade Moa ut (ja, hon var ju två veckor försenad, den ondsinta ungen...).
Och nu är hon snart sex månader gammal och vi firar 2-årsdag i slutet av mars. Det gick fort, men alldeles perfekt för oss.

Så var det med det!