Fröken Quick- Världens tuffaste mamma

Moa har precis somnat- ALLDELES FÖR SENT! Men det är inte så konstigt för hon har sovit skumt hela dagen, 3,5 jävla timme sov hon på eftermiddagen och vaknade inte förrän 18.30 (när vi precis skulle äta min goda lasagne- såklart).
Som tur var så har pappsen busat med henne hela kvällen så att hon blivit hyfsat trött igen och möjlig att natta. Men hon VÄGRADE äta gröt nu på kvällen, tror att det beror på att det blev så sent. Hon bara knep ihop munnen och stirrade arg, TROTS att jag låtsasåt gröt själv och sa "mmm" och dessutom sjöng "haren på skaren"-låten.

Kom på en rolig liten lista, ska bjuda på fåniga saker som gör mig allmänt grinig.

SAKER SOM PROVOCERAR DEN DEN HÄR MAMMAN ÄR ALLTSÅ FÖLJANDE:

- Folk som skryter om att de minsann fött barn utan smärtlindring. Jag är ju rätt mallig själv och hade säkert också passat på att nämna det i var och varannan mening men det är ju löjigt, jag fattar inte grejen-precis som jag inte förstår folk som har huvudvärk men som vägrar ta en huvudvärkstablett. Är man duktig för att man väljer att ha mer ont än vad man behöver eller vadå?
Roligast är när folk säger att dem "fött utan smärtlindring, jag hade endast lustgas". Lustgas ÄR smärtlindring, dit räknas även massage och varma bad- titta i förlossningsjournalen om ni inte tror mig. Är så less på att folk ska tävla om att vara "duktigast" hela tiden. Jag tackade nej till ryggbedövningen först av anledningen att jag är skitskraj för nålar- inte för att jag är en stenhård kvinna. Sen tog jag den ändå och den fungerade inte, kan man då säga att jag fött barn utan smärtlindring? Det var ingen jävla lindring av smärtan kan jag säga, inte lustgasen hela för den delen men där blev man så snurrig att man glömde plågan för ett par sekunder i alla fall. Och kvinnor som VILL ha bedövning men som inte hinner? Är man lika duktig då om man faktiskt bett om det men blivit utan? Och just det, många blir ju klippta under förlossningen, då får man en spruta med lokalbedövning i mellangården, och det är ju också en bedövning. Har man verkligen fött "naturligt" då?
Som ni ser kan jag fortsätta i all evighet. Tycker att det är enormt underhållande.

- Folk utan barn som har maaage att säga att dem är trötta. Ja, så bitter kan jag bli emellanåt. Det spelar liksom ingen roll om personen i fråga skulle ha jobbat dygnet runt i en vecka utan rast- jag vill bara skrocka åt det. För hur slutkörd man än är som ickeförälder så vet man att man kan komma hem, slänga sig i sängen och sova en vecka om man skulle vilja det, ingen kommer att kräva att man går upp 10 gånger på en natt för att stoppa in en napp, ingen kommer att vråla i ens öra på morgonen så att man får gå upp och fixa någon annans frukost- och framför allt; sen kan man ligga i soffan hela dagen och pilla sig i naveln utan att behöva göra annat än att äta godis och kanske ta sig en krogrunda på kvällen.
Jag älskar att leva mitt bebisliv, men uppebarligen är jag omedvetet grymt avundsjuk på alla som kan glassa runt och bara ha sig själv att ansvara för.
Skäms lite, men tycker ändå att man får lov att vara lite bitter när man lever med sin egen underbara, men ack så krävande dygnet-runt-diktator på 8 kilo.

- Dessa ständigt förekommande råd att man ska låta små bebisar ligga och skrika, att man skämmer bort bebisen om man kommer till undsättning hela tiden eller fånigast av allt, att bebisen tränar sina lungor när den vrålar.
Jag har en ytterst nöjd dotter, och det tror jag beror på att jag INTE låter henne ligga och skrika. Nu är hon så stor att man kan tyda vad skriker beror på, jag vet när hon är hungrig, jag vet när hon är övertrött, jag vet när hon blir skraj för främlingar och jag vet när hon vill ha sällskap. Det visste jag inte när hon var nyfödd, men även då förstod jag att hon skrek av en anledning. Och skriker min bebis plockar jag upp henne, det kommer jag även göra med alla framtida bebisar.
Man kan liksom inte skämma bort ett spädbarn, barnet skriker inte för att det är kul. En sån liten unge förstår inte konsten att manipulera än, och skrattar knappast hånfullt när den har lurat sin lättlurade mor att komma till räddning.

- Snygga brudar, förstås. Så fort jag ser en pingla på stan blänger jag och tänker att "vänta du bara tills du fött barn, då är den där midjan ett minne blott", alternativt så vill jag skjuta ner henne med ett maskingevär. Speciellt om Mikael är med, då blir jag riktigt jävla hatisk.
När jag ser bilder på min gamla mage (eller tänker på mina forna tuttar för den delen) så börjar jag nästan grina. Självförtroendet på topp som ni ser. Enda trösten är att det kunde varit ÄNNU värre, och det hjälper faktiskt ibland.

- När folk frågar vad man gjort i helgen. Det börjar bli uttjatat.

- Mammor som är superaktiva, som springer omkring på sjuttioelva bebisaktiviteter, som fikar med kompisar sju dagar i veckan och som tar mod och lust att gå till Öppna förskolan. Som med alla andra punkter så bottnar surheten i att jag känner mig aningen otillräcklig själv, jag som hittills knallat iväg på EN föräldragruppsträff.
Det finns en liten (ytterst liten) röst i mig som frågar mig själv om Moa blir understimulerad på något sätt, men det brukar jag bara garva åt sen när jag ser henne stirra fascinerat på samma skallra som hon lekt med de senaste tre veckorna utan att tröttna. Skulle nog tippa på att det snarare är många mammalediga som blir understimulerade, folk som har ett större behov av att hitta på saker och umgås med fler människor. Och själv är jag ju en soffpotatis.

Nej, nu får det räcka. Natti!