Fullkomligt svammel
Tänk vad häftigt det hade varit om man hade sparat alla sina MSN-konversationer genom tiderna. Numera är jag ALDRIG inloggad överhuvudtaget, men gud vad man har suttit och knapprat genom åren.
Så många vänner man haft kvar som man aldrig hade pratat med annars och så väldigt många intressanta samtal man haft (det väger faktiskt upp alla "kåtkille_2000" som terroriserat en).
Bara en sån sak som att min och Mikaels flört började via MSN, av en ren tillfällighet faktiskt, vi har visserligen känt varandra sedan länge men absolut inte haft någon kontakt i det verkliga livet på flera år.
Hittade till min oerhörda glädje några oerhört gamla och ångestladdade mejl i min inkorg på Hotmail, hade inte en aning om att dessa låg kvar, än mindre något minne av innehållet. Det var rad efter rad av diskussioner om saker man får lite ont i magen av tillsammans med en gammal vän. Ack så unga och deppiga men så KLOKA ändå, fick en deja vu av tonårsångest i magen.
Tänk att det inte var så längesen man satt där och slösade bort sitt liv på en helt fruktansvärd relation i FLERA ÅR, Tänk att det ens var möjligt att sitta i en sån jävla sits och ändå fungera hyfsat normalt fast man hade ett helvete. Men heja mig, jag tog mig igenom skiten och sitter nu här, lyckligare än någonsin och rätt härdad. Nu klarar jag vad som helst.
Det är nästan lite skrämmande att all smärta och ångest försvinner när man skaffar någon som älskar en, och framförallt när man skaffar barn. Kan inte låta bli att fråga mig om det verkligen inte är för bra för att vara sant, om inte all gammal sorg och ångest ligger och vilar i det undermedvetna. Jag hoppas inte det.
För jag är helt lycklig, det är inget som fattas mig just nu- efter många års kamp. Allt djävulskap hamnar liksom i skuggan totalt av det mirakel som vi satt till världen Mikael och jag. Jag kommer aldrig att förlåta eller glömma det som elaka människor utsatt mig för, det skulle vara en lögn.
Men tänk vad en underbar partner och en liten, liten flicka kan få ett hjärta att läka bara sådär. Det är inte "jag" längre, det är VI.
Så många vänner man haft kvar som man aldrig hade pratat med annars och så väldigt många intressanta samtal man haft (det väger faktiskt upp alla "kåtkille_2000" som terroriserat en).
Bara en sån sak som att min och Mikaels flört började via MSN, av en ren tillfällighet faktiskt, vi har visserligen känt varandra sedan länge men absolut inte haft någon kontakt i det verkliga livet på flera år.
Hittade till min oerhörda glädje några oerhört gamla och ångestladdade mejl i min inkorg på Hotmail, hade inte en aning om att dessa låg kvar, än mindre något minne av innehållet. Det var rad efter rad av diskussioner om saker man får lite ont i magen av tillsammans med en gammal vän. Ack så unga och deppiga men så KLOKA ändå, fick en deja vu av tonårsångest i magen.
Tänk att det inte var så längesen man satt där och slösade bort sitt liv på en helt fruktansvärd relation i FLERA ÅR, Tänk att det ens var möjligt att sitta i en sån jävla sits och ändå fungera hyfsat normalt fast man hade ett helvete. Men heja mig, jag tog mig igenom skiten och sitter nu här, lyckligare än någonsin och rätt härdad. Nu klarar jag vad som helst.
Det är nästan lite skrämmande att all smärta och ångest försvinner när man skaffar någon som älskar en, och framförallt när man skaffar barn. Kan inte låta bli att fråga mig om det verkligen inte är för bra för att vara sant, om inte all gammal sorg och ångest ligger och vilar i det undermedvetna. Jag hoppas inte det.
För jag är helt lycklig, det är inget som fattas mig just nu- efter många års kamp. Allt djävulskap hamnar liksom i skuggan totalt av det mirakel som vi satt till världen Mikael och jag. Jag kommer aldrig att förlåta eller glömma det som elaka människor utsatt mig för, det skulle vara en lögn.
Men tänk vad en underbar partner och en liten, liten flicka kan få ett hjärta att läka bara sådär. Det är inte "jag" längre, det är VI.
Kommentarer
Postat av: Emma
Vilket underbart inlägg! De sista raderna fick mig att le och jag tror allt lite gåshud trillade fram. Du är rikigt bra på att skriva, verkligen!
Trackback
