Min kommentar på kommentar...
"Nästan sorgligt att se hur allting bara handlar om bebis så fort man har fått en :/ det är väl så antar jag.. men vart tar ens eget liv vägen? Nej jag ska definitivt vänta innan jag skaffar barn. Jag vill hinna leva mitt eget liv först.
(Menar ingenting illa med den här kommentaren, jag bara konstaterar. Älskar din blogg!)"
En sak är säker och det är att man INTE ska skaffa barn om man inte tror sig vara redo, så det gör du helt rätt i att vänta! Man är dum om man tror att livet ska fortsätta som innan och att bebis bara är en söt liten sak att gosa med, för det är ett heltidsjobb- 24 timmar om dygnet 365 dagar om året...
Jag råkar ha en väldigt snäll bebis (den bästa bebisen såklart, vilket alla mödrar tycker- hoppas jag...) men hon är extremt sällskapssjuk och vad jag än gör så är Moa med- såklart. Det jobbigaste med att ha barn tycker jag är att man aldrig riktigt kan vila, det är full fart hela dagen, hon somnar sent på kvällarna och när hon väl sover så vet man aldrig när hon kan få för sig att vakna, så man har liksom alltid ena örat spetsat- även i sömnen.
Men är det SORGLIGT att allt handlar om bebis? Gud nej! Det är ju liksom inte bara "en bebis" som tar upp all min tid och vänder tillvaron upp och ned, det är ju MIN bebis, MIN ÄLSKADE DOTTER. Hon blir bara roligare för var dag som går och jag njuter av varje sekund, även om man sliter sitt hår ibland. Jag kan inte tänka mig något som skulle kunna ge mig mer glädje än att vara just mamma- att det innebär att man inte kan festa på nyårsafton (kommentaren var på mitt nyårs-blogginlägg), att man inte får sova, äta eller göra en massa spontana saker när man vill betyder faktiskt inte ett skit i jämförelse, även om det kan vara svårt att föreställa sig det innan man har sin egna lilla marodör att ta hand om.
Sen kan man faktiskt göra en massa saker även om man har barn, det handlar bara om ork egentligen, jag kan släpa med henne på shoppingturer och liknande och det gör jag också emellanåt, om vi hade velat hade vi kunnat ha barnvakt och festat till det också- men just nu vill jag bara njuta av tiden när hon är riktigt liten. Jag lever livet nu som aldrig förr, jag blev ju gravid och födde ett barn för att jag ville ha mitt liv på det sättet och det har jag inte ångrat en sekund!
Intressant kommentar det där... jag förstår hur hon(?) menar och jag kan ibland tänka i liknade banor, att många "bara" är mamma efter att dom fått barn, missförstå mig inte nu och tro att jag menar att det är så "bara" att bli förälder, självklart ändras man som person när man blir det, men som utomstående saknar man dom andra sidorna hos en vän/familjemedlem/släkting när man glider ifrån varandra för att allt plötsligt enbart kretsar kring barnet.
Ibland händer det att jag drar mig för att säga saker inför personer som jag vet har barn för man aldrig vet vad man får för typ av svar.. t.ex. om man frågar en trebarns mamma om hennes intressen så kan man mötas av en blick som kunde frysa eldslågor till is och sen ett snorkigt svar om att hon minsann har en familj, samtidigt som man om man garderar sig och säger 'förutom din familj, vad har du för intressen' (i den meningen att den som har familj anpassar sitt liv utifrån att kunna göra gemensamma saker osv) kan få samma kalla blick och svaret att 'jag ser inte min familj som ett intresse'.
Det är totalt livsfarligt att yttra sig om det faktum att ha barn när man inte har något själv, för man är alltid mindre vetande i den frågan och hur gärna jag än vill tro att jag skulle vara på ett eller annat sätt om jag skulle få barn en dag så har jag ändå förstått att jag omöjligt kommer kunna veta hur jag själv blir...
Även fast bebisen är ens allt så har man såklart kvar sitt gamla liv. Så funkar i alla fall jag. Men det vore ju lögn i helvete att säga att livet inte kretsar kring barnen, som du skriver så vore det ju sorgligt annars! De barn som har föräldrar som anser att barnen inte är det viktigaste i deras liv tycker jag lite synd om.
Jag har helt klart kvar mina intressen och mitt liv, men det finns ju inte lika mycket tid till det nu. Och det är helt klart lite krångligare att få allt att gå ihop. Men när man väl har barn så bryr man sig inte. Och som du skriver, om man inte tror att man pallar den uppoffringen så är man inte redo för barn.
