Liten frågestund
Tack för att ni klurade ut lite frågor till mig- det hade blivit VANSINNIGT pinsamt annars.
Här kommer lite svar, får se hur länge jag hinner skriva innan bebis blir arg.
"Känner du ibland att det var för tidigt att skaffa barn?"
Nej, det gör jag inte eftersom att det inte var tidigt för MIG. Jag flyttade hemifrån och levde "vuxenliv" redan när jag var sexton år, och jag har hunnit med allt möjligt galet genom åren på både gott och ont. Allt det där pratet om att leva livet tycker jag är skrattretande, blir alldeles matt av bara tanken på att springa på krogen och träffa nytt folk och annat "roligt". Det tröttnade jag på innan jag hunnit fylla arton liksom... Hur tråkigt det än må låta så trivs jag bäst hemma numera, det är så SKÖNT att bara ha det lugn och skönt och nu när jag äntligen träffade en bra kille så kändes det helt naturligt med en bebis, nu har jag min familj och det passar mig så bra. Jag mådde skit i så många år innan när jag levde mitt urflippade ungdomsliv, skulle inte vilja ha tillbaka det för allt i världen.
Sen ska jag inte sticka under stol med att jag önskar att en god fe kunde trolla bort Moa för en stund ibland så att jag kunde återgå till att ligga i soffan och äta chips eller kedjeröka på balkongen, eller framförallt sova ett par veckor så att mina tvättbjörnringar under ögonen skulle försvinna. Det är ett tufft jobb att ha barn och ett skrämmande ansvar, men omställningen från barnlös till förälder hade knappast varit lättare att gå i genom om tio år än nu, då hade man hunnit vänja sig ännu mer vid att bara ha sig själv att ta hand om.
"Ville inte du utbilda dej och få ett bra fast jobb först?"
Det är klart att det ultimata vore att ha en grym utbildning och ett kanonjobb med hög lön INNAN man skaffar barn,
När vi började producera bebis hade jag ett jobb, men ett osäkert sådant dom jag dessvärre blev av med ett par veckor efter att jag fått ett plus på stickan. Så nu är jag arbetslös och har bara en gymnasieutbildning i bagaget.
Man får försöka se det från den ljusa sidan, jag är 21 år och har många år framför mig att hinna skaffa utbildning eller jobb, som alla säger så finns det liksom inget perfekt tillfälle att få barn, med tanke på hur arbetsmarknaden ser ut nu skulle jag mycket väl kunna vara lika arbetslös som jag är nu trots en lång utbildning och gigantiska studielån.
Man vet aldrig hur framtiden kommer att se ut, företaget där jag jobbade innan Moa kom har nu sagt upp nästan samtliga anställda- både kontorsråttor som mig och ingenjörer som jobbat där i 20-30 år... Man kan liksom aldrig vara säker.
Fast givetvis hade det varit bättre att ha pluggat först, men jag får bita i det sura äpplet helt enkelt. Ska man hålla på och vänta tills den perfekta stunden är inne kanske man aldrig får några barn...
"Hur många barn tror du att ni kommer vilja ha?"
Haha, just nu finns det nog inget "vi" att tala om för vi vill nog olika saker. Jag har alltid drömt om en stor familj med många barn, fyra stycken hade varit perfekt. Men Mikael är den förståndiga av oss när det kommer till avynglandet och för honom räcker det nog med max två... Men jag har många år på mig att bearbeta honom så det ska nog ordna sig. Lite skrämmande bara att tänka på hur mina tuttar kommer se ut efter flera barn till...
Framtiden får avgöra hur det blir helt enkelt, jag är jävligt glad att jag fått ETT BARN i alla fall, det är det många som inte har turen att få. Och nu ligger allt fokus på lilla damen, även om jag redan saknar min bebismage något enormt (fick så mysiga flashbacks igår efter middagen när den svullnade upp till jämförbart graviditetsvecka 20).
"Vad skulle moa heta om hon var en kille?"
Om vi hade fått en pojk hade han fått heta Jack. Nu känns det helt galet att vi någonsin funderat på att det kanske var en pojk i magen.
"Är det lika jobbigt att föda barn för alla?"
Nu kan ju inte jag tala för någon annan men nej, det tror jag absolut inte! En del påstår ju att det inte ens gjorde ont (fast det tror jag inte på, alternativt undrar jag vad dem hade i sin lustgas...).
Hur man upplever smärtan beror nog mycket på om man kan slappna av och behålla lugnet, det varken kunde eller klarade jag av, men det gör ju vissa och då blir det såklart lättare. Sen är det självklart att förlossningen blir jobbigare ju mer utdragen den är, det tog ju nästan två dygn innan min livmoder hade öppnat sig helt och mina värkar gjorde ONT hela tiden. För en del tar det ju bara ett par timmar och vissa lyckliga själar får ju inte ens ont förrän dem är öppna en sissådär 7-8 centimeter.
Man kan ju aldrig vet hur man kommer att uppleva en förlossning i förväg, men att vara utvilad och försöka att inte bli rädd för smärtan är ju helt klart de bästa förutsättningarna.
"Finns det någonting man kan göra under graviditeten för att det skall bli lättare under förlossningen?"
PROFYLAX-kurs där man lär sig att andas på rätt sätt hjälper många, innan mina värkar blev riktigt jävliga så hjälpte det faktiskt att se till att ta djupa andetag, blunda och stänga ute omvärlden, så att verkligen träna upp en sån teknik kan nog hjälpa en hel del!
Sen ska man väl försöka röra på sig under graviditeten så att man inte är HELT förslappad eftersom det är väldigt fysiskt tufft att föda, speciellt delen när man ska krysta- då får man minsann ta i som aldrig förr! Jag är typ mest otränad i hela Sverige men jag promenerade så ofta jag orkade fram till åttonde månaden då jag hade sån foglossning att jag fick grymt ont bara av att gå korta sträckor, och i det fallet ska man undvika att belasta bäckenet mer än nödvändigt.
Till min stora, lata glädje har jag fått veta att det kan vara ÄNNU JOBBIGARE att föda om man är grymt vältränad innan, till exempel ryttare har så vältränade muskler i bäckenbotten att det kan bli svårare och ta längre tid att få ut ungen. Det kan ju vara en tröst för oss slöa jävlar, fast en viss motion kan absolut inte skada.
Tycker även att man ska vara påläst innan man föder, så att man vet vad barnmorskorna talar om, för man har ont och är i många fall helt borta av lustgasen och då kan det nog vara skönt att slippa bli helt förvirrad när det pratas om livmodertappar och bedövningar hit och dit.
Själv ångrar jag att vi inte åkte in tidigare så att jag hade kunnat få morfin och fått sova lite innan det var dags, och jag ångrar att jag inte såg till att äta och dricka ordentligt (ville bara spy av tanken på mat och vägrade dricka något tills undersköterskan tvingade i mig lite sliskig saft med ett sugrör).
"Vilka bloggar brukar du läsa?"
De flesta bloggar jag läser är bekantas som är lösenordsskyddade men här är en länk till min absolut favoritblogg, vill nästan inte dela med mig av den av rädsla för att ni ska överge mig om ni upptäcker henne:
http://eisasliv.blogg.se/
Sen måste jag ju länka till världens sötaste lillasyster, hon är förutom Moa min lilla stolthet här i världen:
http://linaquick.blogg.se/
Jag läser inte någon av de "kända" bloggarna eftersom att jag tycker att dem är ENORMT överskattade.
"Hur länge har du och din sambo vart tillsammans?"
Jag räknar att vi blev tillsammans 28 mars 2007, herregud vad vi höll på fram och tillbaka långt innan dess men det var då vi officiellt blev ett par. Vips två månader senare flyttade vi ihop, och här sitter vi nu med vår lilla tösabeta. Tiden har gått fort, och jag har njutit av varje sekund.
"Är ni förlovade?"
Nej, det är vi inte. Jag har alltid tyckt att det här med förlovning och giftemål varit klart överskattat, tycker att det är rätt tragiskt att folk förlovar sig till höger och vänster bara för att ha något att skryta om och sen tar det slut, så letar man efter nästa grabb att lura av en ring...
Men nu har jag blivit gammalmodig och sentimental och terroristerar Mikael med diversa hotelser vad som händer om jag inte får en ring på fingret snart. Men å andra sidan tycker jag att det hänger ihop med giftemålet och att man helst ska gifta sig inom ett år efter förlovningen och det får vänta, jag har alldeles för fullt upp med Moa för att planera ett bröllop, haha. När det väl är dags förväntar jag mig ett JÄVLIGT STORSLAGET frieri.
Här kommer lite svar, får se hur länge jag hinner skriva innan bebis blir arg.
"Känner du ibland att det var för tidigt att skaffa barn?"
Nej, det gör jag inte eftersom att det inte var tidigt för MIG. Jag flyttade hemifrån och levde "vuxenliv" redan när jag var sexton år, och jag har hunnit med allt möjligt galet genom åren på både gott och ont. Allt det där pratet om att leva livet tycker jag är skrattretande, blir alldeles matt av bara tanken på att springa på krogen och träffa nytt folk och annat "roligt". Det tröttnade jag på innan jag hunnit fylla arton liksom... Hur tråkigt det än må låta så trivs jag bäst hemma numera, det är så SKÖNT att bara ha det lugn och skönt och nu när jag äntligen träffade en bra kille så kändes det helt naturligt med en bebis, nu har jag min familj och det passar mig så bra. Jag mådde skit i så många år innan när jag levde mitt urflippade ungdomsliv, skulle inte vilja ha tillbaka det för allt i världen.
Sen ska jag inte sticka under stol med att jag önskar att en god fe kunde trolla bort Moa för en stund ibland så att jag kunde återgå till att ligga i soffan och äta chips eller kedjeröka på balkongen, eller framförallt sova ett par veckor så att mina tvättbjörnringar under ögonen skulle försvinna. Det är ett tufft jobb att ha barn och ett skrämmande ansvar, men omställningen från barnlös till förälder hade knappast varit lättare att gå i genom om tio år än nu, då hade man hunnit vänja sig ännu mer vid att bara ha sig själv att ta hand om.
"Ville inte du utbilda dej och få ett bra fast jobb först?"
Det är klart att det ultimata vore att ha en grym utbildning och ett kanonjobb med hög lön INNAN man skaffar barn,
När vi började producera bebis hade jag ett jobb, men ett osäkert sådant dom jag dessvärre blev av med ett par veckor efter att jag fått ett plus på stickan. Så nu är jag arbetslös och har bara en gymnasieutbildning i bagaget.
Man får försöka se det från den ljusa sidan, jag är 21 år och har många år framför mig att hinna skaffa utbildning eller jobb, som alla säger så finns det liksom inget perfekt tillfälle att få barn, med tanke på hur arbetsmarknaden ser ut nu skulle jag mycket väl kunna vara lika arbetslös som jag är nu trots en lång utbildning och gigantiska studielån.
Man vet aldrig hur framtiden kommer att se ut, företaget där jag jobbade innan Moa kom har nu sagt upp nästan samtliga anställda- både kontorsråttor som mig och ingenjörer som jobbat där i 20-30 år... Man kan liksom aldrig vara säker.
Fast givetvis hade det varit bättre att ha pluggat först, men jag får bita i det sura äpplet helt enkelt. Ska man hålla på och vänta tills den perfekta stunden är inne kanske man aldrig får några barn...
"Hur många barn tror du att ni kommer vilja ha?"
Haha, just nu finns det nog inget "vi" att tala om för vi vill nog olika saker. Jag har alltid drömt om en stor familj med många barn, fyra stycken hade varit perfekt. Men Mikael är den förståndiga av oss när det kommer till avynglandet och för honom räcker det nog med max två... Men jag har många år på mig att bearbeta honom så det ska nog ordna sig. Lite skrämmande bara att tänka på hur mina tuttar kommer se ut efter flera barn till...
Framtiden får avgöra hur det blir helt enkelt, jag är jävligt glad att jag fått ETT BARN i alla fall, det är det många som inte har turen att få. Och nu ligger allt fokus på lilla damen, även om jag redan saknar min bebismage något enormt (fick så mysiga flashbacks igår efter middagen när den svullnade upp till jämförbart graviditetsvecka 20).
"Vad skulle moa heta om hon var en kille?"
Om vi hade fått en pojk hade han fått heta Jack. Nu känns det helt galet att vi någonsin funderat på att det kanske var en pojk i magen.
"Är det lika jobbigt att föda barn för alla?"
Nu kan ju inte jag tala för någon annan men nej, det tror jag absolut inte! En del påstår ju att det inte ens gjorde ont (fast det tror jag inte på, alternativt undrar jag vad dem hade i sin lustgas...).
Hur man upplever smärtan beror nog mycket på om man kan slappna av och behålla lugnet, det varken kunde eller klarade jag av, men det gör ju vissa och då blir det såklart lättare. Sen är det självklart att förlossningen blir jobbigare ju mer utdragen den är, det tog ju nästan två dygn innan min livmoder hade öppnat sig helt och mina värkar gjorde ONT hela tiden. För en del tar det ju bara ett par timmar och vissa lyckliga själar får ju inte ens ont förrän dem är öppna en sissådär 7-8 centimeter.
Man kan ju aldrig vet hur man kommer att uppleva en förlossning i förväg, men att vara utvilad och försöka att inte bli rädd för smärtan är ju helt klart de bästa förutsättningarna.
"Finns det någonting man kan göra under graviditeten för att det skall bli lättare under förlossningen?"
PROFYLAX-kurs där man lär sig att andas på rätt sätt hjälper många, innan mina värkar blev riktigt jävliga så hjälpte det faktiskt att se till att ta djupa andetag, blunda och stänga ute omvärlden, så att verkligen träna upp en sån teknik kan nog hjälpa en hel del!
Sen ska man väl försöka röra på sig under graviditeten så att man inte är HELT förslappad eftersom det är väldigt fysiskt tufft att föda, speciellt delen när man ska krysta- då får man minsann ta i som aldrig förr! Jag är typ mest otränad i hela Sverige men jag promenerade så ofta jag orkade fram till åttonde månaden då jag hade sån foglossning att jag fick grymt ont bara av att gå korta sträckor, och i det fallet ska man undvika att belasta bäckenet mer än nödvändigt.
Till min stora, lata glädje har jag fått veta att det kan vara ÄNNU JOBBIGARE att föda om man är grymt vältränad innan, till exempel ryttare har så vältränade muskler i bäckenbotten att det kan bli svårare och ta längre tid att få ut ungen. Det kan ju vara en tröst för oss slöa jävlar, fast en viss motion kan absolut inte skada.
Tycker även att man ska vara påläst innan man föder, så att man vet vad barnmorskorna talar om, för man har ont och är i många fall helt borta av lustgasen och då kan det nog vara skönt att slippa bli helt förvirrad när det pratas om livmodertappar och bedövningar hit och dit.
Själv ångrar jag att vi inte åkte in tidigare så att jag hade kunnat få morfin och fått sova lite innan det var dags, och jag ångrar att jag inte såg till att äta och dricka ordentligt (ville bara spy av tanken på mat och vägrade dricka något tills undersköterskan tvingade i mig lite sliskig saft med ett sugrör).
"Vilka bloggar brukar du läsa?"
De flesta bloggar jag läser är bekantas som är lösenordsskyddade men här är en länk till min absolut favoritblogg, vill nästan inte dela med mig av den av rädsla för att ni ska överge mig om ni upptäcker henne:
http://eisasliv.blogg.se/
Sen måste jag ju länka till världens sötaste lillasyster, hon är förutom Moa min lilla stolthet här i världen:
http://linaquick.blogg.se/
Jag läser inte någon av de "kända" bloggarna eftersom att jag tycker att dem är ENORMT överskattade.
"Hur länge har du och din sambo vart tillsammans?"
Jag räknar att vi blev tillsammans 28 mars 2007, herregud vad vi höll på fram och tillbaka långt innan dess men det var då vi officiellt blev ett par. Vips två månader senare flyttade vi ihop, och här sitter vi nu med vår lilla tösabeta. Tiden har gått fort, och jag har njutit av varje sekund.
"Är ni förlovade?"
Nej, det är vi inte. Jag har alltid tyckt att det här med förlovning och giftemål varit klart överskattat, tycker att det är rätt tragiskt att folk förlovar sig till höger och vänster bara för att ha något att skryta om och sen tar det slut, så letar man efter nästa grabb att lura av en ring...
Men nu har jag blivit gammalmodig och sentimental och terroristerar Mikael med diversa hotelser vad som händer om jag inte får en ring på fingret snart. Men å andra sidan tycker jag att det hänger ihop med giftemålet och att man helst ska gifta sig inom ett år efter förlovningen och det får vänta, jag har alldeles för fullt upp med Moa för att planera ett bröllop, haha. När det väl är dags förväntar jag mig ett JÄVLIGT STORSLAGET frieri.
Kommentarer
Postat av: Anonym
oj varför flytta du hemifrån så tidigt?
Postat av: Johanna
Hej Sofia!
Det är andra gången jag hör att ryttare kan ha svårare att föda barn pga av starka muskler i bäckenet. Men... vart har du hört det ifrån?
Låter lite läskigt... men hur mycket är det som stämmer om det där egentligen, t.ex att tjejer med breda höfter har lättare att föda barn än andra (har även hört motsatsen)...
Sköt om dej o familjen!
Kram Johanna
Postat av: Emma
Håller med dig om att de "kända" bloggarna är överskattade. Inget särskilt med dem, enligt mig. En blogg ska enligt mig vara väldigt personlig, som jag bland annat tycker din är. Alltid så underhållande att läsa! Du har skön humor och skriver på ett väldigt intressant sätt. Fortsätt så! Kram!
Trackback
