Fröken Quick- Världens tuffaste mamma

Jag är sjukt nervös inför dopet i morgon. Har i alla fall bestämt mig för vilka kläder det blir, skippade klänningen jag hade tänkt för jag insåg att den nog är alltför kort för kyrkan, den ser inte så kort ut framifrån men bakifrån gjorde min bakdel att den såg mindre lämplig ut, så nu slipper jag i alla fall strumpbyxor men får istället dras med ett par sjukt för små vanliga byxor som riskerar att spricka om jag böjer mig fram alltför många gånger. Det hade ju varit något, ett gigantiskt hål i röven på min dotters dop! Wihoo!

Har spånat lite på vad jag ska lära/göra/säga till Moa när hon blir äldre och börjar intressera sig för annat än att tugga på allt hon har i synhåll och kommit fram till följande:

Det är inget fel med att vara naken
Jag vill inte att hon ska bli lika pryd som mig. När jag var yngre var det extremt, då tog det en kvart för mig att byta om på stranden eftersom att jag skulle envisas med att ta på mig bikinitrosorna ÖVER de vanliga trosorna och sedan krångla ut de som satt underst, allt för att undvika att någon skulle få minsta skymt av mina kvinnliga delar eller ens VETA att jag hade några kvinnliga delar.
Nu är jag bara normalpryd men kan säga som så att även om jag är ensam hemma (vilket jag visserligen aldrig är längre...) så håller jag för mina ädla delar med händerna om jag måste hämta en handduk eller en förbannad schampooflaska för att den förra är slut då jag råkar vara naken. Jag hatar offentliga omklädningsrum och tjejer som står helt oberörda och fönar håret helt näck skrämmer mig. Skulle gärna vilja ha solglasögon på mig i såna situationer, alternativt blunda hela tiden.
Så vill jag inte att Moa ska bli, jag vill att hon ska springa omkring på stranden med sin babyrumpa  vädret så länge som möjligt och jag vill inte att hon ska dö av förlägenhet den dagen någon drar ner hennes mysbyxor i skolan (ja, det har vi alla varit med om... En gång drog jag ner mina egna byxor mitt i en mattelektion för att en elak tjej ropade till mig att jag skulle dra upp dem och sluta visa röven, min prydhet måste varit borta den dagen.
Hon ska inte skämmas för sin kropp helt enkelt, jag vill att hon...

...Ska veta att hon alltid är vacker
Sedärja, knöt samman två punkter i min lista. Jag kommer såklart alltid att tycka att hon är den sötaste flickan på jorden, och jag ska göra mitt bästa för att hon också ska veta det. Sen att hon inte kommer att hålla med mig när hon står och grinar över finnar och annat jävulskap, men jag kanske kan hjärntvätta henne lite i alla fall så hon inte får världens komplex.
Hon ska veta att hon duger oavsett om hon är lång eller kort, tjock eller smal. Punkt slut.

Det är okej att slå tillbaka
Jag kanske fortfarande är för ung och dum för att förstå, men jag fattar fortfarande inte varför alla sa till en att "Man är lika dum själv om man slår tillbaka". Fan heller, är någon elak mot en har man rätt att ge igen. Vill inte att hon ska bli lika mesig som mig och inte ha stake nog att försvara sig. Man tjänar ingenting på att vara för snäll, oavsett hur mycket man försökter intala sig själv att "jag är bättre än honom/henne som inte sjunker till samma nivå". Bah.
Hon ska få lära sig att det ALDRIG, ALDRIG är okej att vara elak på någon (eller exempelvis kasta sand...) utan anledning, inget skulle göra mig så vansinnigt som att få ett samtal hem från någon lärare som berättar att Moa mobbat något stackars barn. Men om någon är elak mot henne ska hon inte bara stå och ta emot, hon har min fulla tilltålse att försvara sig.
För det är faktiskt så, att skit ska skit ha!

Jag ska inte ge henne dåligt samvete
Ett av de mest traumatiska ögonblicken i min barndom (som var härligt otraumatisk) var en när min mor använde frasen "Nu har du förstört hela min dag". Detta kunde till exempel vara för att jag var gnällig på morgonen och krånglade med kläderna. Det gjorde mig vansinnigt ledsen!
Jag tänker inte låta mitt dåliga humör gå ut över henne på det sättet, att på något sätt antyda att hon är anledningen till att mamma är ledsen eller stressad. Tänker aldrig bli en sån där tragisk människa som beklagar sig för sina barn över att livet inte blev som man förväntat sig, eller som påpekar vad man hade kunnat göra om man inte hade en unge att släpa på.
Inget barn har bett om att bli född, ingen tvingar någon att bli mamma. Är man bitter håller man det för sig själv.

Hon ska inte vara rädd för mig
Jag vill inte att hon ska bli en av dem stackars ungarna som ljuger om vart dem ska på kvällen, super sig dyngraka och inte vågar gå hem sen. Jag tror att jag kommer bli rätt sträng, så jag ska spåna på hur jag ska kunna kombinera strängheten och regler med att hon inte ska vara skraj när hon gjort något dumt.
Hon ska i alla fall veta att vad om hon än gör så älskar jag henne oändligt.

Det är inte okej att röka eller dricka
Jag kommer inte bli en sån där schyst morsa som köper ut några cider på midsommar eller liknande. Är tveksam till om hon ska få smaka ett glas hemma till middagen när hon blir äldre som många får, för det ger liksom dubbla budskap "du får inte dricka, men ände bjuder jag dig på alkohol".
Jag fick dricka hemma tidigt, och hade inga direkta förbud att dricka överhuvudtaget- samma sak med rökningen och se hur det slutade... Visst vill barn göra det som är förbjudet, men det finns inget som säger att de inte vill göra det även om det inte är förbjudet. Sen förstår jag också att man inte kan passa tonåringar dygnet runt, vill hon röka kommer hon att röka. Men hon kommer inte att få några pengar av mig att köpa cigaretter för och hon kommer då fan aldrig få ta ett bloss på MIN BALKONG:

Jag ska älska henne mest när hon förtjänar det som minst
Fint uttryck det där. Tycker inte att det finns något som heter "ge upp" när man är förälder. Jag var helt jävla utflippad som tonåring, skulle min mor veta hälften av alla dumheter jag gjort skulle hon svimma rakt av. Jag mådde så dåligt och var så självdestruktiv och det är ett under att jag klarat mig så bra som jag gjort till slut.
Jag vet att om jag hade fått den kärlek och det stöd som jag tveklöst är villig att ge Moa vad hon än gör, så hade det hjälpt mig något enormt under den tiden. Hur lite man än tror att man bryr sig om vad ens föräldrar gör och tycker när man är ett hormonmonster så har man fel, självklart bryr man sig. Att veta att någon älskar en oändligt och finns där när man faller, det är ovärderligt. Hon ska aldrig behöva känna att hon är ensam i världen, hennes mamma kommer alltid att finnas där.

Kan ta mitt eget snyftexempel. När jag var fjorton år var jag under en period ovän med mina bästa vänner, jag var olyckligt kär och vansinnigt olycklig. Jag började umgås med fel sällskap i ren frustration och det gillade inte min mamma, eftersom att detta sällskap både knarkade och sålde vapen och skit. Ignorerade dock min mor vilket jag alltid gjorde och hon varnade mig vid ett tillfälle att om jag åkte och träffade dessa personer igen så var jag inte välkommen hem igen.
Åkte givetvis dit ändå, trodde såklart att det bara var tomt snack som vanligt. Men det var det inte. Mamma ringde morgonen därefter och sa att hon hade packad mina saker och åkt och lämnat dem hos min far, för det var där jag skulle bo i fortsättningen- hon skulle komma dit och möta mig och ge mig ett busskort så att jag kunde ta bussen hem till honom.
Förstod fortfarande inte att hon menade allvar, så jag tog mig ett par snapsar och rökte lite hasch och en av pundarkillarna följde med mig ut och bort till macken där jag skulle träffa mamma. Jag var helt yr i skallen och stod där i snön endast iklädd en Slipknot-t-shirt med honom när hon kom åkandes. Hon tvärbromsade bilen och utan att titta på mig vevade hon ner rutan och slängde ut ett busskort på marken och körde därifrån. Och där stog jag, fjorton år gammal, hög som ett hus och grinade. Och den här incidenten spökar för mig fortfarande, ett tag därefter fick jag ett brev från henne när där det stod "Jag kan inte älska och respektera dig när du inte respekterar mig".
Detta är längesedan och numera funkar vi bra, men jag kommer alltid att ha en liten flicka inom mig som gråter över att hennes mamma gav upp och inte räddade henne när hon behövde det som mest.
Det ska aldrig Moa få uppleva.

 Så var det med det, håll tummarna för att dopet blir lyckat i morgon!
Jag