Fröken Quick- Världens tuffaste mamma

Nu har das bebe somnat för natten- hoppas jag, hon har lagt till med en ful ovana att vakna efter sissådär tjugo minuter och vilja bli gungad till sömns igen. Förutom idag när hon sov en stund och vi fixade med maten kom världens högsta illvrål från sovrummet, vet inte vad det kan ha varit, magknip eller en läskig dröm kanske, hon lugnade i alla fall ner sig direkt- som tur var, så slapp jag ont i hjärtat.

Har suttit och kollat på "Den rätte för Rosing" nu, dem körde premiäravsnittet i repris till min stora glädje för herrn i huset ville komma på något annat härromdagen när det sändes. Woho! Underhålling på hög nivå! Linda Rosing gör mig helt matt men det är därför det är så kul att kolla på också!
Kommer aldrig kunna förtstå tjusningen med heta latino-män som han Chippendalesnubben som spelar någon slags levande Don Juan, skulle lägga benen på ryggen och springa direkt om någon sådan närmade sig och lockade med inoljade bröstmuskler och kärleksdikter. Men så är jag en enkel kvinna också. Är en hemlig romantiker innerst inne inne men inte på ett sånt sätt att jag hade klarat av att någon plinkade på en gitarr och sjöng egenkomponerade kärlekslåtar, eller att sitta i en häst och vagnkärra... När jag och Mikael var i Grekland så var det en gubbe med en pålle som erbjöd vagnturer som sprang fram och tillbaka längs med gågatan på vår lilla ort och vi funderade faktiskt på att ge det en chans, men vi hade ju garvat ihjäl oss och knappast suttit allvarliga och tittat varandra i ögonen. Men vad vet jag, det kanske är sånt som kommer med åren. Än så länge är vi bara osnutna ungdomar trots allt.


Och sist men inte minst, svar på kommentar- det var så många som reagerade på inlägget (till min fördel, trevligt nog:

"Att vara tjock, lågavlönad och skuldsatt är ingenting man föds med och inte kan styra över. Börja banta, skaffa bättre jobb och betala av dom skulderna så är problemet löst. Till dig, bloggskrivaren, nej du behöver inte be mig om ursäkt. Och inte någon annan heller för den delen, du har rätt att uttrycka dig som du vill i detta fall. Däremot, nästa gång kanske du kan tänka ett steg längre? Tror inte att du hade känt på samma sätt om det hade varit din dotter som hade ds. Det är allt jag säger. På vilket sätt tycker du att jag har förolämpat dig? Genom att anse att du uttrycker dig illa, eller genom att inte vilja läsa din blogg mer, vilket du ju borde vara glad för? Med vänliga hälsningar."

Jag tycker att du förolämpat mig genom att dra enorma proportioner över ett (i mitt tycke, och tydligen det flestas) ganska oskyldigt ordval. Jag vet att du har läst min blogg tidigare och då tycker jag att du borde inse att jag aldrig skulle skriva något sådant, och hade du KÄNT mig hade du vetat att jag nog fan är den sista människan på jorden som skulle få för mig att medvetet vara elak mot någon som inte förtjänat det.
Du är varmt välkommen att läsa min blogg eller att låta bli, på egen risk så att säga om du är så överkänslig. Ett bra exempel är att jag skulle reagera på att någon skrev t.ex "Min hund var helt galen idag" och få det till "Vad menar du med galen?  Galen som i psykiskt sjuk? Menar du att jag är som en hund för att jag mått psykiskt dåligt och ätit antidepressiva/skurit mig i armarna?". Man kan tolka vad som helst i vilken mening som helst om man sitter och ältar saker för länge.
Sen beklagar jag om det var känsligt för dig att folk uttrycker sig sådant av någon tidigare dålig erfarenhet, inget snack om den saken. Men man kan inte för den sakens skull häva ur sig en massa konstigheter utan grund.