En väääldigt lång dag
Hör och häpna, idag fick jag sovmorgon trots att Mikael började jobba efter semestern. Det tjöt från spjälsängen klockan 05 i vanligt ordning men efter en flarra ersättning så somnade faktiskt Moa om, det är sällan det händer men ibland kan man faktiskt få henne att inse att klockan 05 är NATT OCH DÅ SKA MAN SOVA. Hon vaknade inte igen förrän 08.30 vilket måste vara rekordlänge de sista fyra, fem månaderna.
Hon har i för sig vägd upp den trevliga morgonen med att vara oerhört gnällig, men jag ser tand nummer två lysa under tandköttet så det kan man ju inte klandra henne för.
Åt frukost och en tidig lunch, jag åt min älskade ravioli som jag inte ätit sedan jag var gravid, love it! Och sen fick jag ett konstigt infall att röra på fläsket, orkade inte sitta in och insåg att jag inte orkade natta Moa som förmodligen skulle vara extremt svårsövd eftersom hon vaknade så sent på morgonen, så jag tyckte att det var en god idé att ta en rask promenad (kan garantera att det är första gången jag använt bra idé och rask promenad i samma mening) och för att slippa allt gnäll som blir i vagnen och bebis som kränger som en ål så stoppade jag henne i selen och klädde på mig värsta sportoutfiten, shorts och t-shirt.
Gick skitfort, och då menar jag verkligen skitfort hela vägen bort till slottskogsvallen och Moa kunde faktiskt inte motstå gungandet i selen så hon somnade efter en stund. Jag kände mig riktigt pigg och hipp på alla sätt och vis och nickade menande åt andra motionsdårar med pannband som sprang förbi. Men när jag skulle gå tillbaka kände jag ett skoskav komma smygande, Moa började gnälla oroväckande i selen, solen kom fram och det blev svinvarmt och jag fick skitont i fogarna i ryggen (elva månader sedan förlossningen och dom gör fortfarande ont). Så hemvägen var ganska plågsam måste jag säga, jag hade stoppat en stegräknade i fickan och var väldigt nyfiken på resultatet men den hade inte snappat upp några steg "9 steps" stod det på den. Då blev jag sur.
När Mikael kom hem somnade han i sängen, den grisen. Så jag blev återigen ensam med gnällpip och vi gick ut och parkerade oss på gräsmattan, det brukar ju alltid munta upp henne, så även idag, hon satt i nästan en halvtimme och satte på och tog av det lilla skyddslocket på sin vattenflaska.
Har även hunnit med att laga pannbiff med potatis, lingon och creme fraiche. Det var gott. Lilla damen har dock matvägrat, förmodligen beroende på tanden. Hon har ätit hur bra som helst en kort stund och sedan plötsligt spottat ut allt och gråtit krokodiltårar, väldigt frustrerade och hjärtskärande. Så nu kan man ju räkna med att hon vaknar mitt i natten och är hungrig. Ack, ack.
Såhär står Moa 45262663 gånger om dagen och försöker sno tangenter från min dator:
Hon har i för sig vägd upp den trevliga morgonen med att vara oerhört gnällig, men jag ser tand nummer två lysa under tandköttet så det kan man ju inte klandra henne för.
Åt frukost och en tidig lunch, jag åt min älskade ravioli som jag inte ätit sedan jag var gravid, love it! Och sen fick jag ett konstigt infall att röra på fläsket, orkade inte sitta in och insåg att jag inte orkade natta Moa som förmodligen skulle vara extremt svårsövd eftersom hon vaknade så sent på morgonen, så jag tyckte att det var en god idé att ta en rask promenad (kan garantera att det är första gången jag använt bra idé och rask promenad i samma mening) och för att slippa allt gnäll som blir i vagnen och bebis som kränger som en ål så stoppade jag henne i selen och klädde på mig värsta sportoutfiten, shorts och t-shirt.
Gick skitfort, och då menar jag verkligen skitfort hela vägen bort till slottskogsvallen och Moa kunde faktiskt inte motstå gungandet i selen så hon somnade efter en stund. Jag kände mig riktigt pigg och hipp på alla sätt och vis och nickade menande åt andra motionsdårar med pannband som sprang förbi. Men när jag skulle gå tillbaka kände jag ett skoskav komma smygande, Moa började gnälla oroväckande i selen, solen kom fram och det blev svinvarmt och jag fick skitont i fogarna i ryggen (elva månader sedan förlossningen och dom gör fortfarande ont). Så hemvägen var ganska plågsam måste jag säga, jag hade stoppat en stegräknade i fickan och var väldigt nyfiken på resultatet men den hade inte snappat upp några steg "9 steps" stod det på den. Då blev jag sur.
När Mikael kom hem somnade han i sängen, den grisen. Så jag blev återigen ensam med gnällpip och vi gick ut och parkerade oss på gräsmattan, det brukar ju alltid munta upp henne, så även idag, hon satt i nästan en halvtimme och satte på och tog av det lilla skyddslocket på sin vattenflaska.
Har även hunnit med att laga pannbiff med potatis, lingon och creme fraiche. Det var gott. Lilla damen har dock matvägrat, förmodligen beroende på tanden. Hon har ätit hur bra som helst en kort stund och sedan plötsligt spottat ut allt och gråtit krokodiltårar, väldigt frustrerade och hjärtskärande. Så nu kan man ju räkna med att hon vaknar mitt i natten och är hungrig. Ack, ack.
Såhär står Moa 45262663 gånger om dagen och försöker sno tangenter från min dator:
Kommentarer
Trackback
