Fröken Quick- Världens tuffaste mamma

Jag tänkte innan jag fick barn att jag skulle sett till att städa bort alla gamla spöken ur min garderob. Och även om mina mungipor numera pekar uppåt 95% av alla vaken tid så inser jag ju att JAG HAR JU INTE DET. Det är dags, men HUR?

Det finns en piss-poor excause till man som slängde bort och förstörde tre långa år av mitt liv, jag lät honom pissa bort tre jävla år av mitt liv då jag kunde ha varit förbannat mycket lyckligare.
Jag var femton år när vi träffades, han var tjugotre. Tjugotre år, arbetslös och bodde fortfarande hemma utan minsta ambitioner att uträffa någonting alls i livet, redan där ringer ju liksom en varningsklocka. När vi träffades på en fest första gången bjöd han mig på amfetamin, där ringer ju varningsklocka nummer två rätt tydligt, men jag nappade ju direkt, självdesktruktiv och dum i huvudet som jag var.
Vi fick en lägenhet ute på bonnvischan rätt omgående, jag blev knäpp av att bo hemma och han var ju SÅ snäll och älskade mig ju SÅ mycket, mycket kan man säga om rövhålet men maken till trevlig och harmlös människa vid första anblicken fanns ju inte, han knarkade ju bara för att det var så synd om honom som inte hade några riktiga kompisar och aldrig fick något jobb. 
Så vi flyttade in och det tog tre dagar innan hans rätta jag visade sig. Då kastade han sig på den ynliga lilla sextonåringen jag var och kallade mig för hora och höll fast mig mot väggen och hällde en flaska cola över huvudet på mig- detta berodde på att jag antydde att han slösade på osten när han skulle äta smörgås(!). Jag sprang in i badrummet och slet ner duschdraperistången och höll den som någon jävla lans för att försvara mig (måste sett rätt komiskt ut såhär i efterhand) och jag borde ju faktiskt ha spetsat hans äckliga, finniga huvud med den redan då!

Vi bråkade jämt, han jobbade inte en enda dag på dessa tre år utan satt uppe hela nätterna med sitt älskade amfetamin och sova hela dagarna medan jag var i skolan. När jag kom hem skötte jag ALLT i hushållet och då menar jag verkligen allt, jämnställd och normalt tänkande människa som jag trots allt är så försökte jag på alla möjliga sätt och vis tvinga honom att dra sitt strå till stacken eller åtminsone städa upp sin egen skit, men det fungerade såklart inte. Diskstrejkade en gång och lät bli att ta disken på tre hela veckor men han vägrade göra det, så jag fick diska upp alla äckliga kastruller med möglig mat till slut i alla fall.
Vår ekonomi var minst sagt usel och de få slantar han fick ut i socialbidrag och det jag fick ut i studiebidrag och underhållsbidrag köpte han knark för eller SPELADE bort, spelberoende var ännu ett härligt drag att förstärka hans härliga personlighet med. Jag jobbade extra varenda lov under den här tiden och såg aldrig röken av dom där pengarna- jag var ju trots allt "skyldig" honom det eftersom att hans socbidrag var en större månadsinkomst än min.
Jag slutade i stort sett att laga mat för han hade någon jävla fixidé om att allt skulle vara perfekt, annars fick han utbrott. Jag stod och skar lök i millimeterstora tärningar med svetten rinnande för pannan för han accepterade inga "stora bitar" i sin mat, jag hade hjärtklappning när jag rörde runt i alla kastruller för att inget skulle bli bränt- eller ve och fasa, bli underkokt. Detta resulterade såklart i att jag misslyckades med varenda måltid eftersom jag var ett nervöst jävla vrak och detta resulterade såklart i ett vansinnesutrbrott från hans sida och mat i ansiktet på mig eller varför inte kasta tallriken i väggen? En gång slänge han till och med hela stekpannan med taco-köttfärs i väggen, det var en riktig höjdare! Det blev små fettfläckar över hela tapeten som jag stod och maniskt försökte skrubba bort lång tid därefter.
Men vad gör egentligen lite fettfläckar för skada när han hade sparkat hål i två dörrar och SAMTLIGA köksluckor? 

Flera gånger satt jag med mobilen i handen och skakade och tänkte ringa till min mor eller far, till mina vänner eller kanske självaste polisen. Men vad skulle jag säga? "oj herr polisen, här sitter jag med en liten fläskläpp/sönderslitna kläder/ett litet rött märke på halsen där min pojkvän kopplat ett strypgrepp". Det kände så fjuttigt, jag bara väntade och nästan hoppades att han skulle slå mig sönder och samman ordentligt någon gång så att jag hade något ordentligt att sätta dit honom för, men det gjorde han såklart aldrig- antagligen var han smart nog att aldrig låta det gå så långt.
Jag blev aldrig en sån där tyst liten mus ändå, som man kan förvänta sig. Istället blev jag sjukt paranoid, gapig som fan och väldigt aggressiv mot honom, så fort han började få ett härligt utbrott så uppmanade jag honom att smälla till mig direkt istället så att vi fick det överstökat, jag fick en radar som genomsökte hela rummet efter saker som han eventuellt skulle kunna kasta på mig och ibland så pekade jag ut föremålet direkt som en hjälp på traven så att jag slapp sitta och våndas i den där överjävliga stämningen. 
Jag avskydde allt med honom, jag VISSTE att förhållandet var dödsdömt och att han aldrig skulle förändras och att jag absolut aldrig skulle förlåta honom, varför jag fortsatte vara ihop med honom förstod jag inte då och jag förstod det inte nu. Jag är väldigt beroende av att ha ett förhållande, jag klarar mig inte ensam. Det är nog den enda (idiotiska) förklarningen. Jag dumpade honom inte förrän Mikael dök upp som min prins på vit springare, ska jag vara ärlig så hade jag säkert suttit fast i helvetet än om inte han dykit upp. 

Det märkliga är att man på något vis stänger av sina känslor när man lever med ett kräk, man blir liksom död inombords. Man slutar att bli rädd och förfärad och önska sig något bättre, det blir liksom normal vardag på något outsägligt, vidrigt sättt till slut. 
Jag berättade hela den här historien för min kära vän Tina först av alla, över en öl (eller cider och drink för mig) på krogen Bryggeriet. Hon satt med tårarna rinnande och jag satt och småskrattade och pinglade i glaset med min drinkpinne, det kändes liksom så överspelat att berätta allt med fasa i rösten, jag hade redan slutat sörja och gråta och skrika ut mitt vrede för längesen, då var jag bara avtrubbad. Det är först nu, när jag har blivit en normal människa igen som jag får ont-ont-ont i magen när jag tänker tillbaka, även om jag fortfarande är rätt avtrubbad. Det känns som om det var i ett annat liv det hände, som att den där tjejen inte var jag. Så nu sörjer jag för hennes skull, för hon förtjänade det inte. 
JAG FÖRTJÄNAR INTE att ha såna här minnen, jag mår illa av tanken på vilken svag människa jag var. Nu när jag har Moa skulle jag aldrig i helvete sätta mig i en sån situation igen, för nu ansvarar jag för henne och ingenting är viktigare än att jag är en bra mamma. Men det gör lite ont i mig att det skulle krävas en annan människa för att jag skulle ha vettet att ta hand om mig själv.

Ditt jävla svin, jag önskar dig all olycka i världen. Jag önskar dig inget annat än DÖD.