Fröken Quick- Världens tuffaste mamma

Nu vet jag vad som plågat pruttbebis, det var den där tredagarsfebern i alla fall, jag trodde verkligen inte att det var så eftersom febern inte varit speciellt hög vilket den brukar vara vid just den sjukdomen men det beror nog på att jag är så flitig med rumpalvedonen:) För igår blev det lilla livet prickigt, fullt med små röda prickar på rygg, mage och hals och det stämmer bra med just tredagsfebern- när febern sjunker då kommer prickarna.
Så nu är hon så gott som sig själv igen, men undantag för att hon äter dåligt, det enda som slinker ner utan problem är fruktpuré, gröten vägras och mat och ersättning får jag pillat ner efter stor ansträngning.
Det är tur att hon har lite fläsk att ta på nu när hon äter dåligt, vi vägde henne hemma hos mamma som har en sån där digital våg. Först skuttade Mikael upp och vägde sig, för att inte avslöja hans vikt här på internet (ja, även herrar är lite känsligt över det där...) så kan vi låtsas att han vägde 10,7 kilo. Sedan vägde han sig med Moa på armen och vägde plötsligt 20,3! Det verkar alltså som om hon redan har gått med i tiokilosklubben! Men nu hade hon ju kläder+ blöja på sig men hon väger ju absolut minst 9500 gram nu, JÖSSES vad hon har växt det sista! Det tror jag det, med tanke på att storlek 80-kläderna sitter som en smäck.
Mammas stora, starka tjej! Tänk om hon varit en pojk som i regel är större än flickor, då kanske hon hade varit helt gigantisk!

Moa somnade för sin förmiddagslur tidigt idag så jag har suttit och läst och GRÅTIT över gamla inlägg från September 2008 i bloggen, månaden då jag var höggravid och gick på övertid och då till slut Moa tittade ut.
Tänk om man hade vetat då vad man vet nu liksom, så mycket enklare allt hade varit, men på samma gång så mycket tråkigare- det är ju det som är så spännande med barn, att det händer nya saker hela tiden och nya personlighetsdrag hos bebben växer fram för var dag som går... Att hon har varit sådär liten är ju en gåta...
Nu i efterhand är jag glad att hon inte kom ut förrän fjorton dagar efter beräknat datum för när hon väl kom så var hon ju helt redo för omvärlden. Hon var pigg och sjukt stark för att vara nyfödd, hon lyfte upp huvudet och vred på nacken redan dag 2 och fäste blicken jättetidigt, när vi kom hem från BB var hon lampgalen och vred sig alltid mot lilla lampan på datorbordet. Och hon hatade att ligga som en bebis, ni vet i amningsposition med huvudet i någons armveck, hon ville alltid sitta upp för att kunna spana runt och vrida på sig.
Mamma var helt chockad över at hon var så stark och vaken, jag föddes ju fyra veckor för tidigt och ville inget annat än att sova dygnet runt, jag var för trött för att äta och somnade alltid vid bröstet. Moa somnade minsann aldrig, haha. Alla pratade om att spädbarn sover sissådär 18 timmar om dygnet de första veckorna och hon sov knappt ens första dygnet utan låg tyst och stirrade i baljan hela dagen (vilket visserligen drev mig till vansinne eftersom jag aldrig fick tid över då hon var vaken jämt och ammade i princip konstant hela dagarna).
Jag har funderat på om hon minns amningen, hon brukar ju säga "mamma" när hon är som mest hungrig så jag griper efter halmstrån och hoppas att det kanske ändå är riktat mot mig eftersom jag faktiskt VAR maten en gång i tiden? (ja, jag är lite bitter över att hon säger pappa...).

Här är två bilder, en på fialottan igår och en från när hon var pytteliten och nästan kallades för Puppan fortfarande och sist men inte minst en bild på mig när jag var löjligt nyförlöst och grinade konstant (den bilden är vansinnigt komisk såhär i efterhand, kan ni tänka er att jag hade en sån fixidé att Mikael skulle lämna oss att jag fick panik så fort han nuddade mig och när han satt vid datorn satt jag och grät i smyg och log hysteriskt varje gång han tittade åt mitt håll och sen bölade jag så att jag nästan skrek i duschen där han inte kunde höra mig... Det var ju inte hormoner, det var ju tillfällig sinnesjukdom!).