Fröken Quick- Världens tuffaste mamma

Förlossningsberättelse

Efter nästan två veckor av sjukt jobbig övertid i väntan på bebis så började det äntligen hända grejer!
Har tyvärr inte fått mina papper från förlossningen än så jag kan inte lämna några detaljer om klockslag eller liknande, för uppdatera detta senare.

Måndag 15/9
Vaknar upp deppig som vanligt över att bebis fortfarande inte har velat visa sig, blir bara mer och mer inställd på igångsättning kommande vecka.
Men så vips under eftermiddagen så lossnar slemproppen när jag kissar, fan vad lycklig jag blev, fick genast nytt hopp och stängde öronen när alla pratade om att "det kan dröja flera veckor efter att slemproppen släpper och det är dags att föda". Fan heller, jag valde att vara optimistisk för en gångs skull.
Framåt kvällen fick jag faktiskt riktigt onda sammandragningar som kom rätt regelbundet, satte mig vid datorn och värktimern och fick fram att det var ungefär 7-10 minuter mellan värkarna, om det nu var värkar.
Gick och la oss glada i hågen i hopp om att jag skulle vakna av att det gjorde riktigt ont, men icke sa nicke. Kunde omöjligtvis sova med värkarna, varje gång jag slumrade till vaknade jag av ett ryck för att det gjorde så ont. Väckte Mikael med mitt ylande så jag gick upp och satt i soffan med min värmedyna hela natten, sov ingenting.

Tisdag 16/9
Var såklart skittrött på morgonen men det blev ändå ingen sömn. Mikael ringde och tog ledigt från jobbet i fall att värkarna skulle öka, själv ringde jag till min barnmorska för att ställa in besöket hos henne som jag skulle på samma dag, insåg att jag inte kunde sätta mig på spårvagn och buss så ont som jag hade. Barnmorskan tyckte att jag skulle ringa till förlossningen och be dem göra en koll eftersom jag hade så ont och blödde. Pratade med Östra som sa till oss att avvakta, dem trodde att det var förvärkar.
Hade skitont under dagen men värkarna blev inte tätare, istället gick det mellan 10-13 minuter emellan och jag blev mer och mer frustrerad, vi gick en promenad för att skynda på det hela utan resultat.
När kvällen närmade sig hade jag inte sovit på nästan två dygn och ringde åter igen Östra och pratade med en grinig jävel som sa att såna värkar jag verkade ha kunde man gå med i flera dygn utan att något var på gång, vi skulle fortsätta vänta här hemma istället. Fick lite panik och ringde till en annan förlossning i Varberg för att se vad dem tyckte, och den snälla människan som svarade tyckte att vi skulle komma dit så att jag kunde få en sovdos (morfin antar jag) så att jag fick lite sömn innan förlossningen startade på allvar.

Blev lycklig och bestämde oss för att åka in vid midnatt men ändrade mig vid åttatiden för värkarna var riktig vidriga, så då beställde vi sjuktaxi som kom och hämta oss en halvtimme senare, chauffören var skabbig som fan och stank cigarettlukt vilket jag äcklades grymt av, resan kändes lååång och jag blev riktigt nervös innan vi var framme, tänkte på "Jerseygirl"-filmen där Jennifer Lopez dör när hon föder och sedan blev jag ännu mer skraj när jag såg "bårhus"-skylten vid sjukhusområdet.

Klockan var ungefär 23 när vi blivit inskrivna, jag fick lägga mig med CTG-mätare för att kolla hurpass starka värkarna var- låg väl där och gnydde en halvtimme eller så men det kändes mkt längre när man inte kunde röra sig utan bara ligga på rygg när det gjorde ont. Bebisens hjärtljud såg bra ut och värkarna kom nu med ungefär fem minuters mellanrum. Sedan var det dags för barnmorskan att kolla hur öppen jag var, hon körde in näven mellan benen (i detta skedet var jag ännu ganska pryd och det kändes inte mysigt). Hur som helst konstaterade hon att "Sofia, det blir inget sova för dig, du är öppen 3 centimeter och livmodertappen är helt utplånad, detta är aktiv förlossning". Först blev jag lite sur för jag hade verkligen sett fram emot åtminstone en jävla timme sömn, men så fick jag höra hur duktig jag varit och blev mallig och taggad igen. Fick frågan om jag ville bada och det ville jag, alternativet "gå i korridoren" lät inte lika kul.

Badet var skönt, förlossningen hade värsta "sparummet" med ett stort badkar och valmusik och grejer i bakgrunden, dock blev jag ännu mer sömnig mellan värkarna och varje gång det kom en värk fick jag panik för då bara gled jag runt i karet, det var olja i vattnet och sjukt halt så efter någon timme gick jag upp och fick lägga mig med den förbannade CTG:n igen, OJ vad ont det gjorde nu! Värkarna kom fortfarande med runt 5 min mellanrum men det gjorde bara mer och mer ont. Dosan som mätte bebis hjärtslag trillade av hela tiden för att jag vred på mig och jag fick panik varje gång maskinen inte visade att hjärtat slog.

Blev kollad igen, var nu öppen 5 cm! Snabbt jobbat på bara två timmar, barnmorskan var så stolt så. Fick testa att knalla runt med en gåstol vilket var rätt käckt, skönt att hänga sig på den när det gjorde riktigt ont. Sen var det dags för CTG-helvetet igen, jösses vad ont jag hade! Nu kunde man se att värkarna var betydligt kraftigare, dem höll i sig vidrigt länge och jag blev presenterad för herr lustgas, så efter det blir mitt minne väldigt suddigt... Klantade mig med gasen till en början som alla andra och blev bara yr, men efter ett tag fick jag till det. Mikael satt och såg snäll ut bredvid, löjligt avslappnad och läste till och med en bok. Jag blev mer och mer hög på gasen och sög i mig som en galning vid varje värk och allt bara snurrade och jag hörde hjärtljuden från CTG-n i konstiga melodier och barnmorskans prat ekade om och om igen, jag blev lite smått panikslagen och grät mellan värkarna och bönade och bad till Mikael att jag skulle slippa detta, jag KLARADE INTE MER!

Ni kan ju tänka er hur glad jag blev när nästa koll visade att jag fortfarande var öppen 5 jävla cm! Svor och skrek att det kan fan inte vara möjligt!- men det var det såklart. Trösta mig med lustgasen och andades in så mycket att jag faktiskt garvade som fan genom ett par värkar, det roliga var tydligen "folk som ler, och vet du vad som är ÄNNU roligare än folk som ler? Jo, folk som ler SNETT!" skrek jag till Mikael och höll på att skratta ihjäl mig under varje värk när jag tänkte på dessa sneda leenden.

Barnmorskan kom in och föreslog EDA (ryggbedövning) eftersom jag hade så ont, först började jag gnälla om att jag inte gillade sprutor och ville vänta och se om jag klarade mig utan, men värken där efter vrålade jag att hon skulle hämta den jävla narkosläkaren. Narkosläkaren dök upp och jag hatade honom, det var en ganska ung kille med blond backslickfrisyr och det tog ju evigheter för honom att bli klar, jag bara låg där och väntade medan han tvättade rent och tejpade och hade sig och jag vrålade att han skulle skynda sig och att det inte alls tog sådär lång tid att lägga en EDA på teve, stackars läkaren. Lyckades med nöd och näppe ligga still medan bedövningen lades, den gjorde inte alls ont för övrigt. När narkosläkaren gått frågade jag barnmorskan jättesnäsigt "är han ny eller???". Det var han inte.

Timmarna gick, jag har inget begrepp om tiden alls och det tror jag inte att Mikael har heller. Vet inte om det var före eller efter EDA:n som barnmorskan kom in och ville ge mig lavemang men jag tror att det var före, hur som helst fick jag ligga på sidan och få en slang i röven och det spolades upp ljummet vatten i min stackars tarm, sen fick jag springa till toan och sitta där en bra stund, tydligen hade jag lämnat spår efter mig på golvet- myspys. Inser nu att det måste varit innan EDA:n för jag kunde ju faktiskt gå själv.
Hur som helst blev det skiftbyte och jag bad barnmorskan om ursäkt för att jag varit så jobbig och hon var snäll och sa att jag inte alls varit jobbig, trevlig människa. Nya barnmorskan kom och hon var också bra, tror jag...
Bedövningen hjälpte inte ett skit såvitt jag vet, vet bara att värkarna tryckte på mer nedåt än innan vilket inte var behagligt, nu var jag i alla fall öppen 7 cm efter att dem kopplat in ett värkstimulerande dropp (jag var inte pigg på idén att värkarna skulle bli ännu värre men det var bara att bita ihop). Barnmorskan tog hål på fosterhinnorna och satte dit en skalpelektron i huvudet på bebis och det gjorde bara mer och mer ont, jag hade dropp i ena handen, en blodtrycksmätare i andra handen, ryggbedövningen i ryggen och en kedja mellan benen som gick till en maskin som mätte hjärtslagen på bebis, och jag bara låg i sängen och kastade mig fram och tillbaka och gallskrek, jag var panikslagen och skitförbannad, istället för att andas in lustgasen skrek jag bara "AJAJAJAJAJAJ!" i masken och fy fan vilken smärta när jag tvingades stå på benen för att bebis skulle sjunka nedåt, jag höll ihop på sängkanten under varje värk så efter att ha kissat i en POTTA i sängen (vägrade gå till badrummet) så fick jag ställa mig och hänga mot sängkanten som dem hissade upp, fortsatte att gallskrika under värkarna och mellan värkarna somnade jag faktiskt till där jag hängde. Trodde att jag skulle dö.

Onsdag 17/9
Klockan var väl runt 8 på morgonen när jag ÄNTLIGEN fick lägga mig i sängen för att börja krysta, hade velat krysta LÄNGE innan, det tryckte på så jävulskt nedåt under varje värk att jag trodde att jag skulle slitas sönder, krystade som fan men försökte låtsas som ingenting, vilket barnmorskan givetvis märkte.
Till slut fick jag i alla fall börja trycka på efter att dem tömt min urinblåsa (aj...) och fy fan vilket jobb, Mikael fick stå bakom mig och trycka mitt huvud mot pannan i varje värk- jag låg på rygg med benen i gynställning. Jag vrålade som fan att jag inte klarade mer hela tiden och släppte nog ut samtliga svenska svär och könsord ur min söta lilla mun. Smärtan var vansinnig, helt utomjordisk på något vis.
Jag blev skitarg efter varje värk att dem fortfarande inte kunde se något huvud men det tog inte så lång tid som det kändes, enligt Mikael var det bara kanske en sju värkar- lätt för honom att säga som inte kände helvetet...
En till barnmorska blev tillkallade precis när Moa skulle ut för att suga rent hennes mun då hon bajsat i fostervattnet, jag blev skiträdd och fattade ingeting med min lustgas. Jag skrek om att jag inte ville ha någon jävla sugklocka och när barnmorskan tog fram ett sax skrek jag i panik. Det gjorde i alla fall inte ont när huvudet gled ut, trots att jag sprack som fan. Fick upp henne på bröstet och skrek till Mikael "HON ÄR SÅ LEN, HON ÄR SÅ LEN OCH INTE ALLS TORR!". Jag var fortfarande stenhög på lustgasen som dem sa till mig att fortsätta använda medan dem kallade på läkaren, sen fick jag ligga där medan tre pers inspekterade huruvida min ringmuskel var hel eller ej, fick en massa mysiga fingrar upptryckt vill jag lova. Som tur var så var den hel men satan vad dem fick sy, både invärtes och utvärtes, barnmorskan ville inte ens avslöja hur många stygn det blev men det tog evigheter att sy i alla fall, låg och led min lustgas och var livrädd att Moa skulle halka ur mitt grepp.

Sen var det äntligen "klart" och vi fick inspektera tösen, som hade massor av mörkt hår och som bara låg och tittade så snällt. Trots att jag inte sovit 48 timmar så var jag så pigg.

Moa Emelie Veronika Ivemalm föddes 17 sep 2008 kl 09.24
3690 gram 52 centimeter 36 cm huvudomfång.

Förlossningen tog ungefär 42 timmar från första värken tills hon var ute och smärtan var för jävlig, alla som säger att föda barn inte är så farligt måste snacka så jävla mkt skit, eller också är dem väldigt glömska.
Tur att lillbruttan är värd alltihop!