Fröken Quick- Världens tuffaste mamma

Insåg att min förlossningsberättelse nog kan ha skrämt upp en del- vilket inte är tanken! Önskar att jag också kunde vara en sån där superkvinna som tycker att föda barn är det bästa som finns och något dem skulle vilja göra tusen gånger, men med det hela i färskt minne så NEJ, att FÖDA BARN är inte min grej, däremot är det lika fantastiskt att FÅ BARN som alla säger, men själva slidtöjningen klarar jag mig gärna utan igen. Dock är det ju meningen att kvinnor ska drabbas av en slags minnesförlust efter ett tag för att klara av att göra om det, TUR säger jag bara för eventuella syskon till Moa i framtiden, haha.
Häpnadsväckande hur många det är som nu i efterhand erkänt hur ont dem tyckte att det gjorde men att dem inte velat säga något förrän efteråt för att inte skrämma upp mig, till och med min mor som brukar vara stenhård erkände att smärtan är helt galen.Sen kanske det är jag som är sjåpig, jag tror att det blev extra jobbigt för mig eftersom jag inte fått sova på två dygn innan också, hade inte ätit heller dum som man är (man är inte så sugen på mat när man parerar värkar...). Hade ju nästintill ingen energi i kroppen.

Tänkte hur som helst berätta lite om tiden efteråt på sjukhuset och BB också. Snuttan har somnat helt själv på sin kudde till vår häpnad, i vanliga fall somnar hon bara när hon äter.
Hur som helst- det tog en bra stund att sy mig efter förlossningen, först fick en specialläkare (samma snubbe som undersökte min stackars ringmuskel...) sy mig invärtes och sedan fick barnmorskan fortsätta, jag låg kvar med lustgasen och höll i min slemmiga lilla sälunge, var helt yr i huvudet och lycklig och väldigt förvirrad.
Mikael fick ta på Moa första kläderna efter att hon blivit mätt och vägd, alla i rummet påpekade hur liten hon var när hon kom ut vilket hon ju inte alls var när hon vägts. Vi fick in brickan med mackorna som man alltid får, kaffe till Mikael, choklad till mig och någon slags fuskskumpa. Jag var dock så trött och skakis att jag inte kunde äta något (är sur över att jag inte upplevde mackorna som världens godaste måltid som nyblivna föräldrar brukar tycka). Drack bara lite saft.

Sen blev jag ivägskickad till toaletten av undersköterskan som fixade så att jag kunde sitta på en stol i duschen och kissa, jag dunsade ner på stolen vilket INTE var skönt för mina nedre regioner. Klarade av att kissa men blev helt svimfärdig av allt blod och hade knappt någon känsel i benen efter ryggbedövningen så jag fick larma på sköterskan som tyckte att jag var så blek att hon kallade på fler sköterskor som fick släpa ut mig på sängen igen, hade tydligen förlorat en hel del blod. Jävligt obehagligt.
Efter ett par timmar hon en barnmorska från BB för att hämta mig, blev överlyft till en rullstol och ivägrullad med Moa som ett knyte i famnen, stackars Mikael fick springa efter med väskor och bilbarnstolen. Fick inget eget rum vilket gav mig panik så den snälla personalen gjorde ett undantagsfall och vi fick ett eget rum ändå (tack käre gud...).
Var rätt pigg hela första dagen, Mikael sov en del och jag låg bara och kikade på bebis, hade grymt ont i kroppen och klarade inte av att gå längre än till toaletten och även det var ett helvete. På kvällen tyckte en barnmorska att Moa andades för snabbt så dem tog henne under observation ett par timmar, vilket var otäckt men inga konstigheter visade sig. Skönt att få sova ett par timmar till sist.
Dagen efter kom min far, Mikaels föräldrar och Tina och Ve på besök, barnläkaren kollade upp Moas andning flera gånger för säkerhets skull och det fortsatte se bra ut. Mycket tid gick åt till att amningsträna också, det var ju SKITSVÅRT att hitta rätt läge i början! Dessutom ville hon inte ha min bröstvårta så jag fick/får använda en amningsnapp:

I början finns det bara så kallad råmjölk i brösten, den är slemmig och gul och ser rätt vidrig ut, barnmorskorna hjälpte till att handmjölka mina bröst efter varje amning och mata det sista till henne med en sked, lustigt att man vänjer sig vid att främmande människor står och klämmer en på brösten så fort.
Amningen har flutit på bra hela tiden som tur är, hon suger jätteduktigt och mjölken rann till utan problem, att man svettas som en gris och är konstant törstig är bagateller, är galet glad att jag sluppit såriga bröstvårtor och liknande.
I alla fall var Moa vansinnigt arg sen hela natten, vi försökte med allt och vid midnatt gick vi runt hela avdelningen en miljon varv med henne i baljan utan resultat, jag grinade halva natten och till slut bad jag faktiskt personalen passa henne en timme så att jag fick sova. Tack gud att det var den enda riktigt jobbiga natten hittills!
Sista dagen på BB togs hörseltest och PKU-test (ett test på blodet för att hitta sjukdomar), vi fick lite mer besök och på kvällen kom min mor för att hämta oss. Moa sov som en stock hela vägen hem från BB, hon vaknade inte ens när vi parkerade bilen vid COOP för att gå in och köpa blöjor- underbart.

Ja, sedan dess har allt flutit på här hemma riktigt bra ändå, det blir bara lättare och lättare och hon blir bara ännu ljuvligare för var dag som går, lägger upp nya bilder på bilddagboken varje dag. Hon har redan växt och förändrats massor, vår duktiga tös.Hon skriker aldrig förutom när hon är hungrig, inte ens på natten skriker hon utan ligger bara och grymtar och piper när hon vill gå upp. Bara jag kan lugna ner mig lite (är på helspänn hela tiden), se till att äta bättre och sluta oroa mig för allt så kommer det flyta på suveränt det här, lustigt hur snabbt man vänjer sig vid att hela livet blir så upp och ned.