Fröken Quick- Världens tuffaste mamma

Fick en kommentar av en tjej som skrev att hon följt mig sedan jag bloggade på Lunarstorm (tror att de flesta av mina läsare hängt med sen dess!) när jag gick och längtade efter bebis och blev genast nostalgisk.
När jag läser det gamla inlägget så känns det faktiskt inte lika jobbigt att gå på övertid längre, ska försöka fokusera på vilken jävla tur jag haft som är gravid och snart-snart-snart mamma.
Det tog oss bara två månader att bli gravida och en sån tur är få förunnat, jag behövde bara vara med om den stora besvikelsen att mensen kom en enda gång, och oj vad ont det gjorde!
Tänk vilken lyckligt lottad människa jag är som får uppleva det här.

Inlägg från gamla bloggen:
28 nov 2007
Äsch, det är ingen anledning att sluta vara ärlig för er bloggläsare för det har jag varit sedan starten så jag tänker inte låtsas som om allt är frid och fröjd för det är det inte.
Förlåt för att det inte blev någon blogg igår, var på jobbet nästan hela dagen men jag orkade inte med det helt enkelt.

Detta är nog svårt att förstå för dem flesta, men som ni vet så har jag ju slutat med mina p-piller och nu har vi ägnat oss åt hårt disiplinerade sexmaraton där hemma för att vi ska få vår bebis så snart som möjligt, och eftersom att jag har en löjligt vild fantasi så var jag såklart helt inställd på att vi skulle lyckas första försöket, har varit ruskigt skengravid och fått alla möjliga symptom som illamående, yrsel och jätte, jätteömma bröst.
Men vad jag borde haft med i beräkningarna är ju att jag faktiskt inte är någon turgumma, kommer aldrig vara och lär aldrig bli så självklart kom mensen igår som ett jävla bitchslap. Som sagt är det nog svårt att förstå varför det är så jobbigt om man aldrig försökt skaffa barn, men jag kan lova er att det gör ONT. När man vill någonting så väldigt gärna och planerat och glatt sig över det så är det inte roligt när man inser att allt bara varit inbillning. Jag är tyvärr som jag är, om jag vill någon så vill jag att det ska hända NU och när jag vill något riktigt mkt så kan jag inte tänka på något annat.
Blev hur som helst skitledsen och sedan blev det inte bättre av att den jävla mensen drog med sig tiderna mensvärk och dem enda värktabletterna jag hade var några fjuttiga panodil som inte hade någon som helst inverkan. Låste in mig på toaletten på jobbet och satt där och störtlipade, både för att jag hade så ont och för att jag var så besviken över att min inbillade bebis inte alls fanns. Försökte faktiskt jobba sen men kunde inte ens sitta rakt på stolen så jag åkte hem vid tretiden.
Kan säga som så att det är tur att jag har min Mikael. Han är helt jävla underbar kan jag säga kära bloggläsare. Han bäddade ner mig i sängen och sedan låg han där med mig i flera timmar och lyssnade på mitt hulkande och gnällande och till slut lyckades han faktiskt göra så att jag mådde bättre.
Jag är ingen ledsen människa egentligen, men som jag sagt innan och ni nog vet vid det här laget så när jag väl blir ledsen blir jag riktigt jävla deppig och det kan jag inte hantera. Jag klarar helt enkelt inte av dem ångestkänslorna som följer med och istället för att bara stå ut och ta mig samman så tar jag till andra metoder, piller eller sprit exempelvis. Men nu är Mikael verkligen mitt lilla lyckopiller, så fort jag ser honom så blir jag med ens lugnare.
Jag har varit ett vrak nu på morgonen också, missade som alltid tåget och stod faktiskt på perrongen och kunde inte få tårarna att sluta rinna, såpass känslig är jag just nu. Gjorde en jävligt dum grej också, gick in och köpte ett paket LM och en tändare. Men jag kan glädja er med att efter två bloss slängde jag ciggen, den smakade verkligen skit. Blev nästan lite besviken men ändå glad över att konstatera att jag nog faktiskt inte är någon rökare längre.

Känns skönt att få skriva av sig lite, kommer nog vara rätt deppig ett tag, det är lätt att tänka "jaja, det blev ingen unge, nya tag nästa månad" men det är desto svårare att verkligen känna det så. Det är en skrämmande tanke att man kanske blir tvungen att gå igenom samma sak om och om igen om det dröjer innan man blir på smällen, men jag måste försöka intala mig att när jag väl blir gravid så kommer det ha varit värt all väntan i världen. Jag ska bli den grymmaste mamman förr eller senare och tills dess får jag helt enkelt fokusera på att jag har världens bästa vänner och världens underbaraste sambo där hemma. Gode gud vad jag älskar honom!