Fröken Quick- Världens tuffaste mamma

9 dagar över tiden.
Nu fick ni aldrig någon uppdatering igår för jag var arg när jag kom hem från barnmorskan och orkade inte med annat än att mysa med Mikael (som för övrigt hade storstädat hela lägenheten när jag kom hem IGEN trots att han jobbade sent igår, fy fan vilket kap jag har).

Hälsa på hemma hos Veronika igår, hon har fått ny lägenhet vid Chalmers, grymt sött hus och jättefin lägenhet! Dessutom är det nära och bra för mig och puppan att hälsa på sen, trapporna och barnvagnen är väl mindre lyckat kanske, men vi är ju starka damer så det löser sig.
Myste lite med henne och Tinis och lyssnade på deras krogbravader med stora öron, alkohol känns som ett minne blott, ska inte sticka under stol med att jag är lite, lite sugen... Fulla Sofia är grymt rolig, det tycker i alla fall jag.
Sedan tjatade dem på puppan att den skulle komma ut och han/hon sparkade lite på dem som gensvar, Veronika blev lika skraj som vanligt- tur att dem slapp se när puppan släpper loss på allvar och magen ser helt deformerad ut, nu bara vred den sig lite snällt.

Tog sedan vagnen till barnmorskan därifrån, hade ju tid först löjligt sen och dessutom var hon sen så jag kom inte in förrän strax före kl 17. Hade förberett ett långt övertalningstal den här gången för att verkligen få göra min gynundersökning som hon lovat, men tror ni inte att fanskapet börjar slingra sig igen! Jag var stenhård och stod på mig och sa att jag vill VERKLIGEN, VERKLIGEN att vi gör en koll och att jag skiter i om jag får falska värkar efteråt så till slut sa hon okej (skrämmande att man ska behöva tvinga någon att göra en gynundersökning på en...).
Men så precis när hon kollar mitt blodtryck (som för övrigt var lågt som vanligt) så säger hon igen att "nej vi struntar i det, du kommer inte ha öppnat dig ändå, du vill väl inte riskera någon infektionen för bebisen?" och vad fan svarar man på det då? Sa ingenting utan föreställde mig bara att jag drämde hålslagaren som stod på skrivbordet i huvudet på henne och då börjar fanskapet att skratta, hon märkte hur arg jag blev för min puls slog plötsligt trippelslag vilket hon såg på sin fåniga blodtrycksmojäng. Nu i efterhand tycker jag också att det var aningen komiskt...
Sen skulle vi lyssna på puppans hjärta som slog alldeles för snabbt, så vi fick ta en paus och låta den lugna ner sig, som tur var så låg slagen bara på 148/i minuten efter en stund, men jag hann bli lite skraj.
Däremot hade mitt SF-mått (mått på livmodern) inte ökat något på två veckor utan ligger stadigt kvar på 36 cm så hon bokade in en tid för tillväxtultraljud för mig idag, så klockan ett ska jag tillbaka till stan. En annan barnmorska (tack och lov!) ska kolla att fostervattnet inte har börjat sina, att flödet i navelsträngen är som det ska och göra en viktuppskattning, det ska bli lite roligt att höra vad dem tror att bebis kommer väga.

Känner mig inte alls orolig inför ultraljudet, jag har världens piggaste bebis och det är normalt att livmodern inte växer mer i slutet eftersom att bebisen ju är FÄRDIG (synd bara att den inte fattar det...) men jag har ändå knappt kunnat sova för jag ligger bara och grubblar, fan vet när jag äntligen somnade inatt och trots det gick jag upp före 7 i morse, är helt orolig i kroppen...
Kan inte den här ungen komma ut snart så att man kan få sluta oroa sig över hur den mår? På utsidan kan man åtminstone förhoppningsvis avgöra själv om något är galet.
Önska mig lycka till!