Fröken Quick- Världens tuffaste mamma

Snuttan sover så jag tänkte passa på att blogga lite och skriva ett aningen längre inlägg än vanligt, om jag nu hinner innan hon vaknar igen... Jävla typiskt att hon alltid ska sova jättesnällt på dagarna när Mikael är hemma men aldrig när vi är själva då det verkligen hade varit skönt om hon tog sig en middagslur, hehe.

Kan väl börja med att säga att jag är SÅ LYCKLIG! Alla bitar i mitt förut så tomma liv börjar läggas på plats.
Första två veckorna som nybliven mamma var helt fruktansvärda, jag beklagade ju mig här i bloggen också men det kan inte nog poängteras hur pissigt jag mådde. Jag trodde faktiskt att mina dagar som normal människa var räknade och att jag numera skulle vara ett vrak på heltid.
Andra natten på BB skrek Moa- nu i efterhand fattar jag inte varför vi bara satt där och såg olyckliga ut istället för att göra något för att få henne att lugna sig, i början sa barnmorskorna att hon skulle äta var fjärde timme och det trodde vi liksom var en benhård regel "men hon kan ju inte vara hungrig än, det har ju bara gått två timmar" sa vi till varandra och trodde att hon skulle sluta skrika om man bara rullade på bebisbaljan som hon låg i. Vi gick runt med den där förbannade baljan tretusen varv runt avdelningen och undrade vad vi gett oss in på. Sen lyckades bajsMikael (ja, då var han inte populär) somna och jag låg vaken i mörkret och stirrade och rullade baljan med handen och grät floder, just då hade jag gärna åkt hem utan bebis och låtsas som om ingenting hade hänt. Sov kanske en timme på natten sen och då drömde jag att vi hade skaffat en kattunge som visade sig vara jätteelak och att jag ångrade att vi skaffat den, snacka om ångest på morgonen sen!
Här är två bilder på Moa i baljan och på en väldigt, väldigt trött Sofia (kolla ögonen!) morgonen efter "HELVETESNATTEN".

 

När vi sen kom hem från BB så fortsatte ångesten, grät som sagt konstant. Hade ju inte sovit någonting den sista veckan innan hon till slut föddes så nu i efterhand förstår jag ju varför jag mådde som jag gjorde, första veckan ammade jag KONSTANT, grät hela tiden och varken åt eller drack nästan något, hade varken matlust eller ro att äta. Det tackade inte min magkatarr för kan jag lova, kunde typ inte stå upp utan att jag vek mig dubbelt av smärta.
Gud vad jag grät, jag kunde inte ens svara i telefon när någon ringde för att jag grät hela tiden. Jag kände mig verkligen som världens sämsta mamma, hade sådan ångest över hela situationen och det kändes som om hela livet var över/förstört. Älskade min bebis gjorde jag förstås, vilket gav mig ännu mer ångest över att jag mådde som jag gjorde eftersom jag så gärna ville vara den lyckliga nyblivna mamman som bara låg och sjöng och gullade med bebisen hela tiden, inte ett kallsvettandes vrak med hjärtklappning och gråten i halsen hela tiden.
Men som sagt så vände det plötsligt en dag, efter ett par nätter med lite sömn, MAT i magen och när den värsta hormonchocken avklingat. Och sen dess är det bara bättre och bättre. Jag var helt hundra på att jag hade åkt på en rejäl förlossningsdepression, det drabbar 10-15% av alla nyförlösta kvinnor och med min vanliga tur så var det ju klart att jag skulle åka på det, läste på en massa hemsidor och fick ännu mer panik när jag såg vad som väntade och läste att det brukade hålla i sig i flera månader. Men det var tydligen bara lite hederlig babyblues.

Och nu är hon snart fem veckor, min älskade lilla höna.
Det är sjukt jobbigt att vara förälder, betydligen mer krävande än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag som tyckte att jag var så himla förberedd för mammarollen, jag hade ju läst allt man kan tänkas behöva läsa och bara längtat efter min lilla PLANERADE bebis hur länge som helst. Jo visst. En sak är säker, man KAN inte föreställa sig hur det är att ha barn innan man har dem, att livet förändras är en sån fruktansvärd underdrift.
Det är jävligt tufft, bara löjligt att låtsas som om det är en dans på rosor att ha en bebis. Det är vansinnigt påfrestande både psykiskt och fysiskt att ha en liten människa som är totalt beroende av en i början, kan ge mig fan på att jag säkert ammade 20 timmar om dygnet första veckan och bytte bajsblöjor resterande tiden. Det kan kännas fruktansvärt skrämmande att helt plötsligt efter att ha varit "FRI" i hela sitt liv plötsligt alltid komma i andra hand. Man kan inte planera någonting, man kan inte sova när man vill, man kan inte äta när man vill, man kan inte göra något alls överhuvudtaget som inte bebis är nöjd med- med tiden så inser man dock att bebis inte måste vara nöjd HELA TIDEN, man KAN äta sista tuggan på sin macka trots att ungen piper till i famnen istället för att kasta den åt helvete och slänga sig panikslagen på sitt barn för att kolla vad som är fel. Men man tänker väldigt, väldigt sällan i JAG-former längre, för nu är det någon annan som alltid kommer i första hand.
Men livet går vidare, inte som tidigare men det fortsätter att rulla på och känns faktiskt förbannat mycket mer värdefullt än innan- det hade jag ALDRIG trott när hon var helt nyfödd.
 
Trots att man kan bli jävligt trött och bara vill vrida tillbaka klockan och springa på krogen för en kväll emellanåt så är detta tamejfan the time of my life. Än så länge gör hon inte mycket mer än att käka, bajsa, ligga i knäet och sprattla och skrika sig illröd då och då. Just det, hon sover ibland också. Hon gurglar lite och tjoar också, antar att detta är en tidig form av kommunikation och man blir ju helt varm inombords, för att inte tala om vilken lycka man känner när hon fyrar av ett tandlöst smile- även om det oftast är till lampan hon ler (lampan är JÄVLIGT populär).
Ändå vet man att den lilla människan älskar en, och man älskar henne något FRUKTANSVÄRT, man vet inte vad man ska göra med all kärlek utan blir bara frustrerad och vill äta upp henne. När hon ligger i min famn och gör sina sovljud (allt från minisnarkningar, morrande ljud och fågelpip) och jag sniffar i hennes lilla huvud och hon andas med sin lilla mjölkandedräkt på mig så förstår jag liksom meningen med livet. Inga klyschor i världen kan beskriva den här kärleken.

Jag tyckte att jag var en riktigt sopig morsa innan, nu tycker jag att jag är grym!
Vissa saker tar såklart tid att vänja sig vid, jag är fortfarande rätt skraj för att ge mig ut på äventyr i den stora världen med min lilla, lilla flicka. Tänk på allt som kan hända. Hemska jävla tanke.
Men jag känner mig ändå säker i min mammaroll liksom, så många sa till mig att jag är den bästa mamman för min dotter när jag mådde som sämst och det stämmer, jag gör allt för att hon ska vara lycklig och må och ingen älskar henne mer än vad jag gör (utom pappsen möjligtvis). Vi är ett litet team nu, en FAMILJ.
Som sagt, jag är lycklig. Efter alla dessa år är jag äntligen, äntligen lycklig. Tack min älskade Mikael och min älskade lilla, lilla Moa.