Fröken Quick- Världens tuffaste mamma

Nu anser jag ju mig vara en slags veteran på gravid-och-mamma-fronten, jag har helt klart svar på alla livets frågor nu efter åtta veckor som mamma, hehehe...
Men i alla fall har jag knåpat ihop lite punkter som jag önskar att JAG hade vetat innan jag fick barn (observera nu att jag skrev JAG, vilket inte innebär att det är några slags universaltips- så ni viktigpettrar kan bespara mig kommentarer om att "det där gäller ju inte för aaaaalla").

VAD SOFIA QUICK ÖNSKAR ATT HON HADE VETAT INNAN HON FÖDDE BARN:

"Man vet inte allt, snarare ingenting"
Man ska passa sig lite för att predika om barnuppfostran och spädbarnsvård innan man får barn, jag tror ju alltid att jag vet bäst i alla lägen och hade förutfattade meningar och åsikter om precis allt. Än så länge har ingen plågat mig med att påpeka att haft fel eller sagt "vad var det jag sa" men det räcker tillräckligt att jag själv vet det och måste leva med mitt sårade ego.
Jag är inte alls den exemplariska supermamman som jag hade målat upp framför mig, jag är skittrött emellanåt, har inget tålamod ibland och det blev inte alls som trodde att ha en bebis. Jag tycker att jag är en supermamma ändå, fast inte alls på det sättet som jag hade förväntat mig, och det gör inget. Man får inte bara en bebis, man får en UNIK liten bebis som har sin egna vilja som oftast inte alls stämmer ihop med bebisen man föreställt sig- det går inte att planera för sovvanor, matvanor eller överhuvudtaget någonting med en riktigt liten bebis, man får anpassa sig och flyta med i bebisbubblan och att leva i en bebisbubbla vet man ingenting om förrän man levt i den, oavsett hur många böcker man läser. Min nästa utmaning blir bebis nummer två, för då kommer jag garanterat vara inställd på att få en bebis som beter sig precis som Moa, och det lär den ju inte göra.

"Amning är svårare än vad man tror"
Det verkar inte flyta på problemfritt för nästan någon när det kommer till amningen- jag har hört alla möjliga varianter nu när jag har kontakt med massa andra nyblivna mammor. En del bebisar kan inte suga ordentligt, väldigt många tycker att amningen gör skitont, de flesta får såriga bröstvårtor och drabbas av mjölkstockning som tydligen är ett litet helvete. En del har inte tillräckligt med mjök och andra läcker floder med mjölk dagarna i ända.
Allt det där hade jag hört innan och var beredd på men ändå blev det inte som jag hade tänkt mig. Moa sög bra från första början (visserligen var mina bröstvårtor tydligen för små och jag fick använda amningsnapp för att hon skulle få ett bra tag) men det flöt på bra, jag hade tillräckligt med mjök och inte alls ont efter ett par dagar.
Vad jag däremot inte visste var att små bebisar äter konstant (de flesta i alla fall) och att amningen gör en trött, hungrig och vansinnigt törstig hela tiden. Det är tufft att ha en liten igel som suger ut näring från en vid bröstet hela dagarna, speciellt när man är dödstrött konstant eftersom det känns som om man aldrig sover- för att inte tala om alla hormoner som härjar i kroppen. Det krävs enorm ork för amningen ska funka för dem flesta, jag gav ju upp efter tre veckor eftersom hon aldrig verkade bli mätt och gav ersättning, nu är vi båda mätta och glada.
Slutsatsen är att man ska vara beredd på att det kan bli tufft och att man inte ska skämmas över att man man tycker att det blir jobbigt eller om man väljer ett annat sätt.

"Det blir lättare för var dag som går"
Jag har ju redan skrivit om hur dåligt jag mådde de 10 första dagarna som mamma, men jag måste poängtera det igen. Jag FATTAR INTE varför det pratas så lite om hur tufft det kan vara med omställningen att få barn, min barnmorska sa inte ett skit om det (hon var ju rätt värdelös i för sig, men ändå) och mest förvånande av alls, ingen i min omgivning pratade om det heller, visst hade man hört att det är skitjobbigt att ha bebisar men inte på det sättet.
Många mår dåligt i flera månader, jag tycker att jag hade TUR som bara deppade ihop i ett par dagar, och det är inget konstigt med det. Till nästa barn ska jag vara beredd på att hormonerna lever jävul, jag ska se till att vara utvilad och inte försöka dölja att jag mår dåligt om jag gör det- eftersom jag aldrig kan dölja någonting så var jag ju öppen med det den här gången också men jag vet att dem flesta håller det inom sig och sätter upp en fasad och det ska man INTE göra för då måste det vara så mycket tuffare. Att man mår dåligt efter förlossningen är normalt, det går över med tiden även om det tar längre tid för en del och det har INGENTING ATT GÖRA MED KÄRLEKEN TILL ENS BARN!  
Och mår man dåligt en längre period så ska man söka hjälp, det är inget pinsamt med det, det är ju tvärtom ett tecken på att man är en bra mamma att man gör någonting för att försöka må bättre, ett tecken på att man vill sitt eget och sitt barns bästa.

Och nu till de mindre seriösa, KROPPSLIGA råden jag kan ge inför förlossningen:
Att spricka:
Det låter så mycket värre än vad det är. Jag kände inte att jag sprack och jag sprack REJÄLT. Visst svider det en del efteråt men för de flesta så läker stygnen relativt snabbt. Tipset jag kan ge är att försöka lyssna på barnmorskan när hon säger till en att inte krysta, jag krystade som fan när jag kände för det i princip och dessutom innan jag ens var tillräckligt öppen. Sedan är det ju givetvis rätt påfrestande för kroppen när ett helt barn ska komma ut så man kan förstås spricka oavsett hur snällt man lyssnar och följer råden. Men som sagt, man överlever ändå och JAG ser inte ett enda spår efter några stygn såhär två månader senare.
(Nu i efterhand tycker jag att det är rätt komiskt att jag la ner så mycket tid på att smörja in mig mellan benen de sista två månaderna innan förlossningen med min olja som sades motverkar bristningar, men vet vet, jag kanske hade spruckit ÄNNU MER annars).
Att bajsa ner sig:
Jag var skitskraj (ordvits!) för att bajsa ner mig under förlossningen, tanken på att en massa främmande människor skulle se mig bajsa och detta på väldigt nära håll och kanske tvingas torka upp mitt bajs var hemskt, för att inte tala om att Mikael kanske skulle se det... Nu bad jag ju om lavemang och slapp bajsa ner mig såvitt jag vet (fast det hade ju tydligen droppat när jag sprang till toaletten efter lavemanget vilket min kära karl blev vittne till) och jag kan säga som så att det stämmer det dem säger, man BRYR SIG INTE. Svårt att förstå kanske hur man inte kan bry sig om något så förnedrande, men när man föder är tankarna någon helt annanstans. Jag lovar.
Att få bedövning:
Många tycker att man är mesig om man ber om bedövning eller har ideér om att man SKA föda naturligt om man är en RIKTIG kvinna. Vilket jävla trams tycker jag, att föda barn är den tuffaste utmaningen jag gjort och förmodligen kommer göra i mitt liv, är man inte en RIKTIG kvinna när man lyckats pressa ut ett barn på cirka 3,5 kilo genom ett hål som man kan täppa igen med en liten löjig tampong så kan man nog aldrig kalla sig en riktig kvinna. Dessutom är det ingen mer än man själv som bryr sig om ifall man födde utan smärtlindring eller ej, ingen får en tapperhetsmedalj efteråt i alla fall.
Min ryggbedövning funkade inte alls utan var bara i vägen och fick mig att må dåligt efteråt men för en del uträttar den underverk. Lustgasen var väldigt effektiv men mest för att man blev så packad att man glömde bort vad man gjorde emellanåt, men den är absolut värt att testa.
Att blöda som en gris efteråt:
Jag visste att man skulle blöda massor, men inte att man skulle blöda såna galna mängder. Jag hann inte ens dra ner trosorna och sätta mig på toaletten innan jag hann droppa blod på golvet, det kändes inte så fräscht eller trevligt för mig som har blodskräck. Kan säga som så att jättebindorna/blöjorna som finns på BB finns där av en anledning.

Allt för mig, dags att börja med maten.