Fröken Quick- Världens tuffaste mamma

Har fått ännu en jättejobbig kommentar (menar såklart att det är ett jobbigt ämne och inte att personen som skrev det är jobbig!).
" En kompis till mej tog sitt liv i somras. han hängde sej i hällesåkers fotbolls plan. kan inte sluta fråga mej själv varför? hur skall man gå till väga för att komma igenom detta egentligen? har inte ens vågat besöka hans grav :S har du förlorat någon? uch så hemskt".

Jag läste den faktiskt för en bra stund sen men blev så förvirrad över vad jag skulle svara att jag fortsatte grubbla ute i solen. Sånt där är så hemskt att man verkligen aldrig vet vad man ska säga, det finns inget riktigt svar på det, i alla fall så har inte jag hittat något än så länge. Jag brukar ha ganska mycket dödsångest i vanliga fall och nu när jag är gravid är det tio gånger värre- får hela tiden för mig att bebisen ska sluta sprattla och att Mikael råkar ut för något på jobbet (att han jobbar på tak gör ju inte det hela mindre läskigt) och att han ska försvinna och jag ska förlora det bästa jag har OCH att lilla bebisen i magen aldrig ska få träffa sin pappa.
Enda sedan jag var liten har jag inte kunnat tänka på att dö eller att andra ska dö utan att hjärtat börjar klappa och jag nästan börjar gråta, så jag försöker än i dag intala mig att varken jag själv eller någon jag älskar någonsin ska dö och än så länge har jag haft sån tur att ingen riktigt nära mig har dött.

Det var helt fruktansvärt när min farfar dog, jösses vad jag älskade den mannen. Fast hur orättvist det än kändes att han var tvungen att dö så är det i alla fall lättare att smälta när en äldre människa dör, det är man beredd på och i de flesta fall så känner ju gamlingarna att dem levt ett bra liv och hunnit med det dem velat.
Men när en yngre människa dör så känns det inte alls likadant, jag menar inte bara barn utan även vuxna, såna som liksom inte får vara kvar så länge som dem "borde". En av mina bästa kompisars mamma dog för ett par år sedan och det kändes och känns så fel, min kompis hade förtjänat att få ha henne kvar så betydligt mycket längre, ingen ska behöva säga farväl till sin mamma när dem fortfarande är barn, och ingen mamma ska behöva lämna sina barn innan dem blivit vuxna! Hela bilden av verkligheten blir så fel.

Det enda svaret jag kan komma med till dig som skrev är att jag tycker inte att man måste "komma över någon" eller att man ska acceptera att dem är borta, för det är inte okej att en ung människa dör och framförallt är det inte okej att folk ska må så dåligt att dem vill dö själva. Alla har ju sitt eget sätt att sörja och det är ingenting man ska få dåligt samvete över, man måste inte besöka en grav för att banka in i skallen att personen är borta, känns det bättre att minnas dem som levande så varför skulle man inte få göra det?
Jag pratade precis med min söta farmor (var tvungen att ringa henne, man ska verkligen passa på att lägga lite tid på dem man tycker om som snart kan vara borta) och vi pratade lite om farfar och hon berättade att hon ser honom titt som tätt och härromdagen hade han legat borta på sin säng och flinat och varit ung och pigg och ropat dit henne för att få en puss. Och jag vill så himla gärna tro att det kanske var farfar som spökade lite för henne, vi kan ju faktiskt inte veta hur och om dem döda finns kvar och ser oss långt efter att vi tror att dem är borta och hur som helst så tycker jag att det är underbart att våra minnen kan lura oss ibland så att vi inbillar oss att vi ser saker, för det betyder ju att dem lever vidare hos oss i alla fall.
Nej fy fan, nu blev det ALLDELES för sorgligt för mig, har grinat så mycket nu att jag knappt ser vad jag skriver längre. Så nu får det räcka.