Fröken Quick- Världens tuffaste mamma

Nu när man slutat oroa sig för missfall, ja eller slutat oroa sig gör man väl aldrig men nu litar jag på att bebis kommer att stanna kvar där inne och att den är pigg och glad nu när vi har sett den vifta med armar och ben och sett hur fint hjärtat har tickat.

Så förutom förlossningar som går fel, missbildningar, plötslig spädbarnsdöd, kolik och alla andra vidriga saker som man ligger sömnlös över så är man nog ändå mest orolig för att ens barn ska tvingas vara med om en massa hemskt som man inte kan skydda honom eller henne för, hur mycket man än försöker.
Herregud, jag vet ju bara hur ont det gör i mig när jag tänker på all skit som kan hända min lilla lillasyster, hon kommer alltid att vara liten i mina ögon och hur ska det då inte kännas med ens eget lilla barn som man burit i nio månader och sedan givit hela sitt liv för?
Jag vill ju för fan bara skrika rätt ut av bara tanken på att ens egen lilla unga trillar omkull och skrapar knäna. Och tänk sedan när dem blir större och kanske mobbade och olyckligt kära och allmänt tonårsdeppade?
Det spelar ju liksom inte roll hur gamla ens barn blir, det kommer ju alltid vara ens barn. Just nu känns småbarnstiden som en jävla barnlek jämfört mot när ungen blir större och man inte kan springa efter och kramas och lösa alla världens problem.

Jag är inte alls rädd för att föda, jag är inte rädd för en massa sömnlösa nätter eller att ha snor-och-bajstorkning som enda intresse.
Jag är rädd för att även vårt lilla barn ska tvingas bli ett skilsmässobarn, för att man göra en massa misstag som förstör ungen för livet och för att barnet inte ska veta att man gör vad som helst för att det ska vara lyckligt. Jag tvivlar egentligen inte på att vi kommer att bli superföräldrar (fan vet att jag gör vad som helst för att bli det i alla fall), men å andra sidan så tror nog de flesta gravida kvinnor att dem ska bli världsbästa mamman. Eller fy ännu värre, man kanske tror att man är grymmast i stan medan ens barn i själva verket föraktar en...

Förmodligen kommer jag att vara ett vrak nu i åtminstone de tjugo närmaste åren, hjälp. Men man kan ju trots allt bara ta en dag i taget och jag kan i alla fall skryta med att vara perfekt som gravid- jag gör absolut ingenting skadligt och tänker på bebben minst 24 timmar om dygnet.