Ung mamma?
Jag är tjugo år gammal, kommer att fylla tjugoett strax efter att bebis ploppat ut och Mikael är bara ett par månader äldre än jag. Hur jag än vänder och vrider på det så förstår jag inte varför folk skulle tycka att vi är så vansinnigt unga? Herregud, fick man barn först vid tjugoettårs ålder så sågs man väl som en jävla rugguggla förr i tiden.
Det är väl klart att vi anses vara unga föräldrar om man jämför när de flesta väljer att yngla av sig nu för tiden, jag tror att snittet ligger på 28 på landsbygden och 31 i storstan. Inget fel alls med att vänta med att skaffa barn men jag tycker ändå att det är väl snarare dem som är gamla än vi som är unga?:S
Tanken på att skaffa första ungen när man är trettio bast känns för min del helt befängd. Jag förstår alla argument med att folk vill hinna festa/resa/knulla runt ett par år innan man stadgar sig men jag kan inte låta bli att undra hur kul det kan vara att fjolla runt på krogen helg in och helg ut TOLV ÅR efter att man blev myndig och fick komma in första gången.
Däremot förstår jag såna som har planer på en framgångsrik karriär och väljer att plugga en massa år för att sedan börja dra in en massa mysiga pengar. Vi har det gott ställt, kan köpa en hel del utan att behöva vända på varje krona (mycket tack vare att vi är två snåla jävlar som är kapabla till att spara pengar). Men det är klart att man hade ju inte tackat nej till att ha ÄNNU mer pengar, men för min del känns det rätt obetydligt att kunna köpa en massa flashiga prylar. Jag tror inte att vår bebis kommer att bry sig vilket märke hans barnvagn har faktiskt.
Sedan var det ju det här med mognaden också, jag kan ju inte sticka under stol med att det känns helt bisarrt att tänka sig att vissa bekanta skulle skaffa barn redan för vad fan, en del tjugoåringar tvättar ju inte ens sin egen smutstvätt själv. Men dessvärre gäller det ju tjugofemåringar också, och en del blir ju aldrig vuxna på riktigt.
Jag kan säga utan det minsta tvivel att jag (och Mikael med för den delen) inte för ett ögonblick oroar oss för att vi inte ska vara kapabla nog att ta hand om vårt lilla knyte. Jag flyttade hemifrån och har klarat mig själv en massa herrans år och Mikael har ju till och med jobbat heltid och dragit in pengar sedan han var en pluttig sextonåring. Det finns ingenting i vår mognadsprocess som jag kan fundera ut skulle vara sämre än någon trettioårings.
Sedan får man givetvis mer livserfarenhet hur äldre man är, men det praktiska har vi på vår sida och den känslomässiga biten var grejad för många år sedan.
Så nej, jag förstår inte varför jag skulle anses vara en ung mamma. Om min barnmorska skulle föreslå att skicka iväg mig på en "ungmamma"-grupp så skulle jag verkligen ta det som en förolämpning. Jag behöver inget extra stöd för att jag inte är trettio, och jag har verkligen inget behov av att ventilera tankar med jämngamla.
Vi skaffade barn för att vi ville, för att vi var mogna och för att vi visste att tiden var inne, det är mer än vad många äldre par gör.
Måste förresten få tillägga världens sötaste kommentar, Mikael kommer säkert bli skitsur för att jag skriver det här, känner man inte honom så kan det nämligen låta jävligt sliskigt, men det var det inte.
Det visades klipp från kommande avsnitt av "Two and a half men" där Charlie har fyrkant med tre snygga brudar och gravidgrinig som jag är kunde jag inte låta bli att kläcka "Ja, det där hade väl inte du tyckte var fel va! Gangbang med dem heta brudarna!". Och då svarar min älskade herre att nej, han sitter hellre hemma med mig och byter blöjor på vårt kommande barn.
Ja, somliga har tur och äntligen är jag en av dem:).
Jag håller helt och hållet med dig, förutom på en punkt. Visst, barnet bryr sig inte om märket på vagnen nu, men det finns ju stor risk att de bryr sig om märken när de blir äldre... Där har jag faktiskt lite panik! Men i alla fall, du har helt rätt, det är trettio-plussarna som är gamla, inte vi som är unga!! Fy för att skaffa barn när man e 37 liksom!
Jag tror inte ung-mamma grupp är till som en slags stöd-grupp för att man blivit mamma för tidigt eller liknande och att man träffar massa omogna mammor där. Utan för att man kanske känner sig mer jämlik med en mamma i 20 årsåldern (eller lite yngre eller aningen äldre) än en mamma som är 30-35 år. Så jag tycker inte man ska ta det som en förolämpning. I vår föräldragrupp var alla runt 30 år och äldre för den delen. Och vi hade inte ett dugg gemensamt med dem. Det var trevligt, men jag skulle inte vilja umgås med dem idag. Vi var på två helt olika plan. De arbetade som ingenjörer och jag som personlig assistent. Menar inte att det inte skulle gå och umgås med en mamma som är 10-15 år äldre men om jag får välja så umgås jag hellre med unga mammor i min ålder. Man får inte glömma att man bara är 20 år gammal.
Jag tror ändå att ni gör bäst i att skaffa barn INNAN ni har karriärer och tjänar massor med pengar! Det är så lätt att man då anser att man tex inte har råd att vara föräldraledig eller vabba. Och så hamnar ettåringarna på dagis 10 timmar om dagen och man ser inte röken av varandra som familj!
Gissa hur många kommentarer jag fått som väljer att skaffa ett till barn MITT UNDER en utbildning! ;o)
/Winnertaco från FL
håller med :O förstår faktiskt inte riktigt det här med att skaffa barn när man är trettio o är världsvan o allt man är. Ska ungen behöva sätta sin förälder på ålderdomshem när de själva är 30 eller? tror inte det.. Tycker ni gör rätt. Däremot de som får barn n'r de är 16 kan kallas unga föräldrar.. de är ju för sören barn själva.
