Fröken Quick- Världens tuffaste mamma

Måste börja med att dela med mig av vad jag gått omkring och varit livrädd över i två dagar nu- hur osmakligt det än må vara.
I förrgår satt jag i godan ro och kissade och när jag skulle torka mig upptäckte jag att vattnet i toastolen var helt knallrött, med andra ord min största skräck. Gallskrek desperat efter Mikael och de få sekunderna som det tog att kontrollera att det inte var "det hålet" som blödit tror jag att mitt hjärta stod still, och inte blev det bättre av att samma sak hände på kvällen igen när jag kissade.
Blödningen kom från vi gravidas bästa vän "HHH" (Herr Härlig Hemorrojd), tydligen kan dem börja blöda när som helst utan att det känns något. Men trots att jag visste att blödningen omöjligt kom från livmodern så har jag ändå varit ett jävla vrak nu sedan dess eftersom att jag haft sådan magknip samtidigt. Vilket visserligen är helt logiskt efter att ha lurat i min känsliga mage kolsyra, svinstark chili con carne, fyra ölkorvar och en påse lösgodis på en och samma helg, då blir man (eller i alla fall jag) hård i magen vilket resulterar i ont i magen villket resulterar i att man får springa på toa och klämma stup i kvarten.
Hade jag haft någon slags självrespekt hade jag väl besparat er den här historien men kontentan är i alla fall att käre gode gud, vad jag älskar vår lill* bebis och vad jag är rädd att den ska försvinna.
 
Jag tror inte att någon som inte har haft ett efterlängtat barn på väg kan förstå hur jävla ont det skulle göra om något skulle hända som resulterar i att det aldrig blir någon bebis.
Det spelar ingen roll att jag aldrig har träffat eller sett bebben i verkligenheten, jag har älskat den högre än allt annat redan när den var ett embryo på ett par millimeter och jag älskar den bara mer och mer för varje dag som går.
Allt jag gör nu och allt jag tänker på har med bebisen att göra, jag är så säker på att vi kommer att vara en liten familj till sensommaren att jag förmodligen aldrig skulle bli mig själv igen om någon oväntat hände- ingenting spelar någon större roll längre utom att sprattelfisken i min mage mår bra.
Det är helt klart farligt att älska så här mycket.

Vädret är ju tamejfan helt sanslöst. Okej, snön vi fattar- det är inte vår än- vi har förstått det nu, dumma svenskar som vi är. Jag som var så glad över att vi inte sett skymten av en enda snöflinga denna vintern, jag VISSTE att man inte skulle få ha sån tur. Redan i mitten av mars förra året satt jag och Mikael och drack öl på balkongen och jag solade i BIKINI, i år skulle man förmodligen dö av lunginflammation om man vistades ute i något svalaren än en dunjacka.
Helt sjukt skamligt.

Lite bilder kan jag glädja er med:
Först en bild på årets påskmat (det är inte min portion kan jag lugna alla smala läsare med), sedan en bild på våra nya snygga gardiner och sist en vidrig bild på snön (man ser inte ens vägen längre!)