Kärlekskrankt inlägg från april 2007
Blev nostalgisk och kan inte låta bli att klistra in ett gammalt blogginlägg från förra året när vi precis var ett alldeles, alldeles färskt par:
Kär och galen!
Tänkte just sagt att kär är väl ingen nyhet att jag är, men insåg dessutom att galen knappast är någon nyhet heller... Men det är ju en hemskt trevlig omväxling att vara lyckligt kär istället för att vara olyckligt kär och böla sig genom dagarna.
Jag har blivit så van vid att vara deppad och tycka synd om mig själv nu så att jag förväntar mig att tillvaron just nu är en dröm som någon kommer att väcka mig ur när som helst. Det är lite som när jag fick min hiskeligt höga lön sist, känner mig lite som en bedragare som hade pengar på kontot för en gång skull. När det händer mig något bra förväntar jag mig liksom att maskerade män plötsligt ska dyka upp från alla håll och kanter med teleskopsbatonger i nävarna och ropa "TA FAST BEDRAGAREN!". Jag är liksom van vid att ha den där loser-stämpeln på mig.
Men nu har jag min karl, och vilken karl sedan! De flesta brukar ju ha en viss typ av killar som man faller för, jag har aldrig riktigt haft det där mönstret och denna gosse är inget undantag, inte fan trodde jag att jag skulle falla som en fura för honom men det gjorde jag ju.
Love works in mysterious ways... Jag älskar hans principfasthet, hans förmåga till att hålla sig lugn i situationer som får mig själv att vilja kräkas i papperskorgen, att han får mig att känna mig trygg och säker (yes, hur mycket man än försöker förneka det vill jag ha någon som kan slåss för mig och som kan rädda mig från allt ont, sagoprinsessansyndromet, det finns gott om drakar där ute) och kära gud flickor, ni ska se den kroppen! Jag som alltid tyckt att jag inte är ytlig, jag kan köra upp den moralkakan i röven direkt för den där kroppen gör mig helt jävla galen, klättrar runt på stackars Mikael som en brunstig koalaunge. Tror inte att han mår speciellt dåligt av det i för sig men ibland kan jag bli lite rädd för mig själv när jag sitter med uppspärrade ögon och ett djävulsflin och klämmer på herrns överarmar eller skulderblad som en pervers gammal gubbe och drägglet hänger långt ner på hakan.
Kär och galen!
Tänkte just sagt att kär är väl ingen nyhet att jag är, men insåg dessutom att galen knappast är någon nyhet heller... Men det är ju en hemskt trevlig omväxling att vara lyckligt kär istället för att vara olyckligt kär och böla sig genom dagarna.
Jag har blivit så van vid att vara deppad och tycka synd om mig själv nu så att jag förväntar mig att tillvaron just nu är en dröm som någon kommer att väcka mig ur när som helst. Det är lite som när jag fick min hiskeligt höga lön sist, känner mig lite som en bedragare som hade pengar på kontot för en gång skull. När det händer mig något bra förväntar jag mig liksom att maskerade män plötsligt ska dyka upp från alla håll och kanter med teleskopsbatonger i nävarna och ropa "TA FAST BEDRAGAREN!". Jag är liksom van vid att ha den där loser-stämpeln på mig.
Men nu har jag min karl, och vilken karl sedan! De flesta brukar ju ha en viss typ av killar som man faller för, jag har aldrig riktigt haft det där mönstret och denna gosse är inget undantag, inte fan trodde jag att jag skulle falla som en fura för honom men det gjorde jag ju.
Love works in mysterious ways... Jag älskar hans principfasthet, hans förmåga till att hålla sig lugn i situationer som får mig själv att vilja kräkas i papperskorgen, att han får mig att känna mig trygg och säker (yes, hur mycket man än försöker förneka det vill jag ha någon som kan slåss för mig och som kan rädda mig från allt ont, sagoprinsessansyndromet, det finns gott om drakar där ute) och kära gud flickor, ni ska se den kroppen! Jag som alltid tyckt att jag inte är ytlig, jag kan köra upp den moralkakan i röven direkt för den där kroppen gör mig helt jävla galen, klättrar runt på stackars Mikael som en brunstig koalaunge. Tror inte att han mår speciellt dåligt av det i för sig men ibland kan jag bli lite rädd för mig själv när jag sitter med uppspärrade ögon och ett djävulsflin och klämmer på herrns överarmar eller skulderblad som en pervers gammal gubbe och drägglet hänger långt ner på hakan.
Kommentarer
Trackback
