Fröken Quick- Världens tuffaste mamma

Jag kom just på att vore det inte skottår i år så är det faktiskt idag som vi firar ettårsdag, men rätt ska vara rätt och än är det inte den tjugoåttonde.
Jag har faktiskt fullt upp i morgon tro det eller ej, i vanliga fall brukar jag ha "fullt upp" om jag ska en halvtimme till tandläkaren eller så, men i morgon är det fullt upp på allvar. Först ska jag till arbetsförmedlingen i Frölunda och gå igenom min handlingsplan IGEN (den har för övrigt inte ändrats ett skit sen sist förutom att jag nu är ännu mer gravid och mindre attraktiv på arbetsmarknaden). Sedan måste jag hem och vänta på att posten ska komma runt elvasnåret och sedan måste jag tillbaka till Frölunda och till Swedbank för att lösa in min a-kassa som tydligen kommer att komma som en check och sedan lägga in pengarna på kontot.
Sen blir det hem och göra sig i ordning för att sedan åka till stan för bio och restaurangbesök. Vi har varken bestämt film, vilken tid eller vart vi ska äta än, det beror lite på när Mikael kommer hem från jobbet, han har ju helt oregelbundna arbetstider.
Egentligen hade det varit lättare att ta det på lördag när vi är lediga hela dan men rätt ska vara rätt, 28 mars är datumet som gäller.

Egentligen är det lite spooky att vi bara varit tillsammans i ett år med tanke på att jag redan är i femte månaden och att vi alltså snart är föräldrar. Det finns nog väldigt många som skulle tycka att vi är galna som "vågar" skaffa barn redan.
Önskar att jag kunde säga att jag inte håller med men det gör jag faktiskt till viss del. Det ÄR egentligen ganska galet att skaffa barn så tidigt med tanke på att det liksom inte finns någon återvändo när man väl är gravid eller förälder, mamma och pappa är man ju för alltid.
Men som med allt annat så är det lättare att dumstämpla andra än sig själv, självklart tycker jag att vårt förhållande är förhållandet som skiljer sig från mängden. Jag är inte för en sekund orolig över att det inte kommer att hålla mellan oss bara för att vi inte varit ett par så länge, jag vet inte om det beror på att vi var "nästan ett par" så himla länge innan det till slut blev fastställt eller för att vi varit så sjukt tighta under det här året.

Jag har varit kär i hela mitt liv, att vara galet kär i någon är liksom en del av min personlighet, men det här är liksom något mer. Tanken på att vår bebis liksom kommer att binda ihop oss nu för all framtid borde ju vara åtminstone LITE skrämmande med tanke på att vi är tjugo år gamla, men så är det inte.
Jag hade kunnat gifta mig idag, just nu om jag blev tillfrågad och jag hade inte haft det minsta kalla fötter. Och hur tragiskt det än må låta i mina jämngamlas öron så hade jag kunnat sitta i min mysiga soffa med min karl helg in och helg ut och jag hade inte inte sörjt över det.
Jag har varit singel och festat runt och träffat nya människor och "levt livet" och även om det har sin charm så har det här alltid varit det jag har letat efter. Jag kommer aldrig att vara lycklig på egen hand tyvärr (eftersom att det innebär katastrof när man blir övergiven), jag vill vara två- eller i detta fall som är tusen gånger bättre- tre.
Jag älskar att ha någon, att inte somna ensam, att ta hänsyn till någon annan i allt man gör. Vad fan, jag blir liksom gråtfärdig av att stå och vika ihop kalsonger! Och det har ingenting med graviditetshormoner att göra, sån har jag varit långt innan jag fick plus på stickan.

Nu blev det massa sån där blödig sörja som jag själv aldrig orkar läsa igenom efteråt och som jag tycker är ytterst pinsamt om Mikaels läser de gångerna han klickar upp min blogg men det kan inte hjälpas. Vad jag vill komma fram till är i alla fall att det bara inte går att göra ett misstag när man skaffar barn med personen som gör en lyckligast i världen.
He´s a keeper allright.