Elva månader med herrn i mitt liv
Ja, nu var det bara en månad kvar till den stora årsdagen, det är ju löjligt att det bara gått elva månader än när det känns som så sjukt mycket längre. Det beror väl lite vad man räknar som förhållande eller inte, vi har ju varit väldigt svaga för varandra BETYDLIGT längre än elva fjuttiga månader.
Hur som helst så förväntar jag mig ett jävla uppvaktande när vi firar ett år. Jag har blivit en sån där fjantig tjejig tjej nu på sista tiden och speciellt efter att alla hormoner gjort intåg i min kropp. Nu vill jag förlova mig och bli friad till och en massa sånt där som jag egentligen föraktat innan. Har aldrig trott på äktenskapet och tyckt att det varit så jävla töntigt och tacky att förlova sig med någon tonårsflirt eller någon man precis mött. En liten del i mig tycker fortfarande att förlova sig det gör man när man är säker på att man ska gifta sig inom ett år, annars känns det bara som något slags rop på uppmärksamhet "åh vi är så kära, vi är mycket mer kära än alla andra som inte är förlovade".
Men nu har jag som sagt ändrat mig, det kanske är för att vi ska ha barn och att jag på något undermedvetet plan inbillar mig att det är mindre risk att han sticker i från oss om jag har en ring på fingret. Löjlig teori. Eller också är det så enkelt att Mikael är den första jag verkligen velat stadga mig med, och då dyker mina blingbling-ideer upp.
Kanske kommer även jag att sluta som en hysterisk Bridezilla några år framöver, käre jesus...
I dag ser vädret löjligt mysigt ut, även om det förmodligen bara är en synvilla. Igår sken solen för fullt, jag tog en dusch på max en kvart och när jag återvände ut igen så duggregnade det och stormade. Men idag måste jag säga att det ser förjävla skönt ut, nu finns det inga undanflykter för att inte ta en promenad.
Lägger in en liten bild på fina ringar. JA, jag har kikat runt på en del. Har till och med mätt min ringstorlek, hehe. Jag har minsta storleken och det är nog första gången i världshistorien, jag är ju inte liten och nätt direkt...
