Vad fan händer?
Moa sover ÄN! Trots att jag varit inne och lyft på snutten 150 gånger så sover hon fortfarande. Hon började stånka lite för några minuter sedan när jag precis hade värmt en portion lövbiff och ris i micron såklart, eftersom att hon verkar hata när hennes mor äter. Men sen somnade hon om igen just som jag skulle fiska upp henne ur sängen.
Är detta en engångsgrej eller är det verkligen så lyckosamt att min bebis lärt sig att sova ensam? Såhär länge har hon inte legat själv på sissådär två månader, alltså när hon var alldeles nyfödd och supertrött. På natten får hon mer än gärna sova hos mig (misstänker att jag inte kan somna utan henne längre eftersom att jag är så van nu) men på dagarna får hon VÄLDIGT GÄRNA sova själv, det börjar ta på mina axlar och mitt tålamod att ha bebis klistrad på mig HELA TIDEN. Och då menar jag ju verkligen helt tiden, bortsett från när hon ligger i vagnen eller någon kort stund i babysittern när jag diskar eller lagar mat, men för att hon ska vara nöjd måste jag ju vara i rörelse, antingen måste jag knalla med vagnen eller skutta omkring så att hon ser mig, så fort jag sätter mig ner eller stannar upp tröttnar hon på att titta och vill bli upplyft. Men nu! Tänk om detta håller i sig så att jag 1) Kan få äta i fred utan att hålla sprattlade bebis eller stirra nervös på arg bebis som ligger bredvid och börjar vråla vilken sekund som helt och framförallt 2) Ha ett sexliv i fred igen!
Innan jag fick barn trodde jag att jag ALDRIG skulle kunna ha sex om bebis befann sig i samma rum, även om den låg och sov i spjälsängen... Jag hade fel. Eftersom vår bebis aldrig sover (eller kanske sovit nu då) annat än i famnen och inte gillar att underhålla sig själv så tar man liksom vad man får. En snabbis (en riktigt jävla snabb snabbis) så fort man kommer innanför dörren om man har sån tur att hon inte vaknar direkt när man kommer in med vagnen eller så får bebis helt enkelt ligga i närheten bakom ett berg med kuddar så att stackarn inte ser något och får men för livet, men tillräckligt nära för att man ska kunna sträcka ut en arm emellanåt och stoppa in nappen om den hoppar ut...
Tragiskt jag vet, men vuxna människor har faktiskt vissa behov, oavsett om de är föräldrar eller ej.
Fast nu får hon fan vakna snart, jag vet inte vad jag ska göra av min ensamtid. Verklighetsuppfattningen blir helt rubbad när man inte har någon som nyper en med små bebisfingrar eller lägger små men välplacerande spyor hela tiden.
Är detta en engångsgrej eller är det verkligen så lyckosamt att min bebis lärt sig att sova ensam? Såhär länge har hon inte legat själv på sissådär två månader, alltså när hon var alldeles nyfödd och supertrött. På natten får hon mer än gärna sova hos mig (misstänker att jag inte kan somna utan henne längre eftersom att jag är så van nu) men på dagarna får hon VÄLDIGT GÄRNA sova själv, det börjar ta på mina axlar och mitt tålamod att ha bebis klistrad på mig HELA TIDEN. Och då menar jag ju verkligen helt tiden, bortsett från när hon ligger i vagnen eller någon kort stund i babysittern när jag diskar eller lagar mat, men för att hon ska vara nöjd måste jag ju vara i rörelse, antingen måste jag knalla med vagnen eller skutta omkring så att hon ser mig, så fort jag sätter mig ner eller stannar upp tröttnar hon på att titta och vill bli upplyft. Men nu! Tänk om detta håller i sig så att jag 1) Kan få äta i fred utan att hålla sprattlade bebis eller stirra nervös på arg bebis som ligger bredvid och börjar vråla vilken sekund som helt och framförallt 2) Ha ett sexliv i fred igen!
Innan jag fick barn trodde jag att jag ALDRIG skulle kunna ha sex om bebis befann sig i samma rum, även om den låg och sov i spjälsängen... Jag hade fel. Eftersom vår bebis aldrig sover (eller kanske sovit nu då) annat än i famnen och inte gillar att underhålla sig själv så tar man liksom vad man får. En snabbis (en riktigt jävla snabb snabbis) så fort man kommer innanför dörren om man har sån tur att hon inte vaknar direkt när man kommer in med vagnen eller så får bebis helt enkelt ligga i närheten bakom ett berg med kuddar så att stackarn inte ser något och får men för livet, men tillräckligt nära för att man ska kunna sträcka ut en arm emellanåt och stoppa in nappen om den hoppar ut...
Tragiskt jag vet, men vuxna människor har faktiskt vissa behov, oavsett om de är föräldrar eller ej.
Fast nu får hon fan vakna snart, jag vet inte vad jag ska göra av min ensamtid. Verklighetsuppfattningen blir helt rubbad när man inte har någon som nyper en med små bebisfingrar eller lägger små men välplacerande spyor hela tiden.
Kommentarer
Trackback
