Fröken Quick- Världens tuffaste mamma

Trots att jag är jävligt missnöjd med förlossningen så älskar jag att älta det lilla jag kommer ihåg, skulle kunna prata om att föda barn hela dagarna om folk orkade lyssna... Det fanns trots allt ett par aspekter som jag finner komiska:

* Vem fan kom på idén att hälla olja i badet till en födande kvinna?
Jag låg ju i spa-rummet på förlossningen en liten stund i ett stort badkar. Det var tända ljus och valmusik och dessutom lugnande oljor i badvattnet. Det skulle nog verka avslappnande och mellan värkarna så var det faktiskt det, men herregud när det kom en värk! Jag låg där som en inoljad, hal jävla valross och höll ju på att drunkna varje gång det kom en värk! Plaskade och sprattlade som fan och kastade mig efter handtagen på sidorna av karet och det blev väldigt ansträngade att kämpa för sitt liv varje gång det kom en fasansfull värk, hehe- så jag gick upp ganska fort.
Stannade faktiskt i badet betydligt längre än jag ville bara för att jag tyckte att det skulle vara otacksamt att kliva upp direkt när barnmorskan ansträngt sig och fyllt upp vattnet, herregud, till och med när jag ska föda är jag skrämmande väluppfostrad. Stackars Mikael försökte vara snäll och spola vatten på min stackars mage under värkarna och då blev jag ännu argare eftersom det blev ännu mer traumatiskt att undvika drunkning.

* 57, 57, 57....
Under mitt galna lustgasrus hörde jag massa konstiga ljud som ekade i huvudet, vilket var väldigt irriterande. Mikael satt och läste bredvid (ja, LÄSTE, hur fan han kunde fokusera på sin bok medan jag vrålade och hade mig är en gåta...), men jag lyckades snegla på hans bok hur som helst och han var på kapitel 57, och när jag blundade hoppade siffran 57 runt bakom mina ögonlock och galna röster sjöng "57, 57, 57, 57, 57" gång på gång på gång och det kändes precis som när jag var femton år och fick en snedtändning när jag rökte hasch och var helt borta i flera timmar.
Jag tyckte i alla fall att 57 var ytterst roligt och skrattanfallet övergick senare till att skratta åt folk som log och därefter åt folk som LOG SNETT (jag ser fortfarande bilden av en gammal bekant som hade ett gigantiskt underbett och log som en varg framför mig). Mikael fattade inte alls vad som var så kul med folk som log snett utan blev sur och trodde att jag drev med honom.

* Mobbingen av narkosläkaren:
Som jag skrivit innan hatade jag ju narkosläkaren från första stund och tyckte att han var sämst på jorden. När han lagt min ryggbedövning och gått väste jag ju "är han ny eller?" till barnmorskan som svarade att nej det är han icke. Skakade bara på huvudet och fnös och fortsatte att snacka skit om honom en lång stund med Mikael, kunde knappt prata för att jag hade så ont men var ändå tvungen att spy galla. Det roliga är att anledningen till att jag hatade honom var att han hade så fult hår.

* Smöreriet för narkosläkaren:
Trots att jag hatade honom och att ryggbedövningen inte hjälpte ett skit så svarade jag "Åh gud ja, tack så hemskt mycket!" när narkosläkaren återvände för att fråga om bedövningen funkat. Det gjorde fortfarande skitont och jag hade tappat känseln i låren men ändå låtsades jag att jag älskade ryggbedövningen bara för att alla kvinnor man ser på teve är superlyckliga efter att de fått sin bedövning. Varför?

* Min förlorade tofs:
I slutskedet av förlossningen var jag så trött och hade så ont att jag bara blundade och slutade prata. Någon timme tidigare hade jag blivit skitsur över att jag tappat bort min hårtofs och hade allt svettigt hår hängande i ansiket och Mikael, barnmorskan och undersköterskan ställde upp och letade efter den åt mig men hittade den aldrig.
Så i slutet när dem fällde upp huvudänden till min säng och jag tvingades stå och hänga över den för att Moa skulle sjunka ner den sista biten (det var för övrigt då jag somnade mellan varje värk och tappade min älskade lustgasmask hela tiden) så får jag plötsligt syn på tofsjäveln under sängen och blir jätteglad och pekar och mumlar "där, där..." i lustgasmasken och den snälla undersköterskan frågar fler gånger vad jag vill men jag orkar inte säga det igen. Så det blev ingen tofs för mig.

* Liten bebis? 
När Moa var ute blev vi förvånade över att hon var så liten, jag hade förväntat mig en rätt stor bebis (plus att jag ju trodde att det var en kille eftersom jag var säker på att jag sett en snopp på sista ultraljudet), men hon såg jätteliten ut och både barnmorskan och undersköterskan sa "oj, den här tösen var då inte stor". Innan hon skulle mätas och vägas gissade jag och Mikael att hon var 47 cm lång och vägde knappt 3 kilo. Så alla blev jätteförvånade när det visade sig att hon var maffiga 52 cm och vägde 3690 gram som ändå är ganska stort för att vara en flicka. Jag fattar fortfarande inte varför alla tyckte att hon var så liten.

* Splash! 
När jag skulle sys vet jag inte vad barnmorskan kan ha gjort men där sitter hon mellan mina ben och pillar med något och det bara splashar till och både jag och Mikael ser hur det kommer värsta blodskvätten rakt i stackarens ansikte, små, små röda prickar överallt och hon reagerade knappt. Stackars människa!

* Min packåsna:
Många är tydligen tillräckligt pigga för att själva GÅ till BB efter förlossningen, så var det inte i mitt fall utan jag blev hämtad av en barnmorska i en rullstol, jag hade Moa i famnen och sedan lindades både hon och jag in i en stor filt vilket måste ha sett komiskt ut. Därför fick Mikael bära alla våra prylar, en GIGANTISK väska, bilbarnstolen och basen till den, plus min handväska och ett stort bylte med kläder hela vägen till BB-avdelningen och det var LÅNGT att gå, tog säkert tio minuter innan vi var där, tur att jag har en sån stark och tapper karl, hehe.


Nej, nu ska jag försöka hinna spela lite WoW innan bebis vaknar igen, spelet har legat nere för underhåll hela morgonen.