Oj, oj min älskade bebis...

Nästan besök hos min meningslösa barnmorska ska vi sammanfatta graviditeten på papper, hur allt har gått och hur jag uppfattat hela cirkusen och så vidare... "Men du har ju haft en sån himla lätt graviditet!" sa barnmorskan sist, först ville jag boxa henne på näsan och väsa "Fuck you, kallar du det här LÄTT?". Men det stämmer ju faktiskt, det har inte varit några konstigheter med varken mig eller bebis, alla värden har varit bra och bebben har växt precis som den ska.
Det jobbigaste har ju helt klart varit mina hjärnspöken som skrämt skiten ur mig i nio månader, jag har ju oroat mig för exakt ALLT som går att oroa sig för, och det gör jag än.

Men hur mycket jag än gnällt och oroat mig för och trots alla små minikrämpor som konstant kissenödighet, illamående och värk i kroppen så har det ju redan varit den bästa tiden i mitt liv- och då har jag inte ens fått ut ungen än!
Hur less man än är på att vara stor som en flodhäst och höggravid och att man inte vill annat än att trycka ut bebis nu så får jag ändå vrålpanik när jag kläcker saker som "GUD vad jag önskar att jag inte var gravid längre!"- menar ju givetvis att jag önskar att den ska komma ut men sedan får jag för mig att gud eller ödet eller vad fan det är tror att jag menar att jag vill att bebisen ska försvinna eller till och med dö.
Tänk om jag skulle vakna på morgonen och må som en prinsessa men sedan titta ner och upptäcka att magen är borta, min kropp är tom och det finns inte längre några sparkar som får en att tappa andan eller ett spädbarnshuvud som ligger och guppar på urinblåsan. Gud, det känns som om ifall min bebis skulle dö så skulle JAG DÖ, den är en så stor bit av mig att jag inte för mitt liv kan förstå hur jag skulle klara mig utan den. Det är nästan så att man är rädd för att släppa ut den ur min trygga mage.

Lilla, lilla bebis- jag har ingen aning om vem du är men jag älskar dig så galet mycket redan. Jag är så lycklig som får uppleva detta. Vi längtar efter dig så vansinnigt samtidigt som vi är rätt livrädda för hur livet som småbarnsföräldrar ska bli. En sak är i alla fall säker och det är att jag ska göra ALLT för att du ska vara världens lyckligaste bebis, och jag gör vad som helst för att beskydda dig mot allt ont.
Herregud vad jag älskar dig...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0