Fröken Quick- Världens tuffaste mamma

Sådärja, hemma från vansinnigt tråkiga kursen på arbetsförmedlingen,  till min glädje dock var bara en av de jobbiga brudarna där vilket innebar att alla satt tysta som muren precis som jag, det är så det ska vara. Lyssnade på rödhårig dam som informerade om "nya, spännande sätt att söka jobb på" som om vi var idioter, jag blev så sömnig så sömnig och hatade mig själv för att jag satt mig längst fram och alltså inte kunde gäspa utan att se oförskämd ut. Ska dit i morgon igen och till dess har jag en massa fåniga inlämningsuppgifter att göra.

Har även hunnit med en sväng till apoteket på morgonen och köpt nya tabletter mot magkatarren och varit väldigt, väldigt nära att ramla omkull handlöst mitt på magen- dem lägger nya plattor utanför vårt hus och idag hade dem satt upp någon slags vajer längs med marken precis utanför porten när jag sprang ut samtidigt som jag pillade på min MP3 och hade tankarna på annat håll. Jag var bara någon decimeter från vajern när en av jobbkillarna vrålade "SE UPP FÖR SNÖRET!" och det var ren tur att jag inte hade höjt volymen på min musik för då hade jag aldrig hört honom utan sprungit rätt på.
Usch, vågar inte ens tänka på vad som hade kunnat hända om jag hade snubblat trots att bebis ligger såpass skyddat i min mage, detta kunde ju ha blivit den värsta dagen i mitt liv. Så nu kommer jag inte att kunna släppa ögonen från vägen framför mig de närmsta fyra månaderna, den saken är klar. Tack snälla byggarbetare, trots att jag utan tvekan hade klandrat dem om jag snubblat (hemska, jävla tanke).


Jag har fått lite nya frågor i kommentarerna på bloggen så jag tänkte svara på dem. Först och främst så som sagt nej, jag tjänar ingenting på bloggen och jag har ungefär 50-150 unika besökare varje dag, men betydligt fler sidvisningar.
Sedan var det någon som undrade hur det var att berätta för vänner och familj att jag var gravid...
Mina närmsta vänner visste redan att vi försökte skaffa en bebis så dem blev inte speciellt överraskade när jag berätta för dem, det var också dem som fick veta först- förutom Mikael som var med när jag gjorde testet förstås. Jag skickade något grymt fånigt SMS till mina flickor där jag skrev "Grattis, du ska bli moster" eller något liknande eftersom jag ser dem som en del av min familj, och det dröjde väl knappt en minut innan mobilen började ringa hysteriskt:).
  Jag var inte lika sugen på att berätta för mor min, för jag visste att hon inte skulle tycka att det var någon höjdare men det var ju tvunget att göras, så jag fiskade upp mitt positiva graviditetstest när vi satt i bilen efter jobbet (vi jobbade på samma ställe då) och hennes spontana reaktion var "Åh nej! Ja, ja jag älskar dig ändå" vilket ändå var bättre än vad jag väntat mig. Sedan surade hon i ett par veckor och vi pratade knappt med varandra, så jag var ganska arg där ett tag som ni säkert förstår. Även om hon inte tyckte att bebis var en god idé så tycker man ändå att ens egen mamma ska kunna låtsas vara lite glad för ens skull i alla fall.
Och det löste sig också efter ett tag, antingen fick hon väl dåligt samvete eller också så kanske hon faktiskt tycker att det är lite, lite mysigt med ett barnbarn ändå för nu pratar vi om bebben och hon har till och med varit med och kikat på bebisprylar och pratar om gamla barnböcker från när jag var liten som vi ska få sen.
   Sedan har vi ju pappa då, kan ju tillägga att mina föräldrar är skilda så det gick liksom inte att slå två flugor i en smäll. Jag tyckte faktiskt att det var rätt jobbigt att berätta för honom så jag fegade och skickade ett SMS istället för att ringa, hehe. Och när han ringde efter ett par timmar pep jag till Mikael att jag inte ville svara, är man på smällen är det ett så uppebart tecken på att man har sex, och att döttrar har sex brukar ju sällan vara en uppskattad tanke- åtminstone ingenting man har lust att diskutera med sin pappa.
Men jag svarade ändå och han var skitglad! "Vad fan är det du säger Soffan?" röt han han i luren och jag mumlade något nervöst om att det har du väl läst varpå han röt "Fan vad skoj!" och jag drog en lättnadens suck. Han är i alla fall väldigt förtjust i tanken på att bli morfar. Duktig pappa.
Och söta lillasyster blev glad också, henne får vi inte glömma- men jag hann aldrig berätta det själv för att mamma skvallrade först.

Sist men inte minst så blev Mikaels föräldrar skitglada. Dem hade nog anat ugglor i mossen när jag tackade nej till mina älskade cider på julafton när jag anade att det kanske var en bebis i magen. Vi firade nyår hos dem och jag tror nästan att dem var lika glada över bebbebeskedet som vi, Mikaels pappa var nog nästan gladare, hehe. Han tyckte att det var så perfekt att vi skulle få en liten bebis för vi var ett sånt fint par- tackar och bockar och kan inte låta bli att hålla med förstås.
Ser svärmor som en liten guru inom graviditetområdet också, hon har trots allt fyra barn varav två är tvillingar, och har man burit runt på tvillingar i nio månader så är man rätt allsmäktig sen, så hon känns som en väldigt pålitlig källa att ringa om det skulle vara något.

Och ja just det, fick en fråga om vad jag skulle göra på valborg och om det är farligt för bebisen att vistas på platser med en massa oljud. Svaret är nej, det är inte farligt för bebisen, den ligger så fint inbäddad i livmoder också har den ju en massa fostervatten runt omkring sig så ljudet utifrån blir väldigt dämpat, ungefär som när man simmar under vattnet. Därmed inte sagt att man ska ställa sig framför högtalarna på en rockkonsert direkt, det tror jag inte att bebis skulle uppskatta:)
Hur som helst så har jag inga som helst planer för valborg, det känns som en väldigt meningslös högtid, speciellt när man inte kan dricka så det blir med största sannolikhet hemmamys med Mikael och bebben.