Fröken Quick- Världens tuffaste mamma

Fått frågan igen om hur det känns att bli en sån ung mamma- väntade bara på att det skulle dyka upp, hehe.
Som jag sagt innan så tycker jag inte att jag är någon ung mamma, de enda gångerna jag tänker på att vi är unga är exempelvis när vi sitter i väntrummet hos barnmorskan och alla andra par som sitter där är 30+ och somliga faktiskt redan gråhåriga. Då brukar jag känna mig som en riktig outsider och anstränga mig för att inte tandställningen ska synas (trots att även vuxna har tandställning skriker det liksom ändå tolvåring om den...).

Det finns ju både för och nackdelar med att skaffa barn tidigt, helt klart. Vi har varken varit gifta i tio år, tvåplansvilla eller fina universitetsdiplom. Ett par i trettioårsåldern kommer i sin tur antagligen få mindre tid med sina barn och barnbarn, dem kanske fokuserar mer på sina fina karriärer och om man ska vara ärlig så har dem betydligt svårare att bli gravida och det är större risk att barnen inte blir friska.
Men att det ena eller andra skulle vara bättre på något vis är ju omöjligt att säga, det beror på helt på vem det är som ska få den lilla bebisen. Jag har umgåtts med folk som varit femton år äldre än mig och som inte skulle klara av att vara ansvariga för en hamster, ålder är inte samma sak som mognad, eller livserfarenhet för den delen! 
Själv har jag bott själv sedan jag var sexton och jag har klarat mig ypperligt på egen hand medan jag vet skrämmande många jämnåriga som inte ens vet hur man kör igång en tvättmaskin (mest gossar visserligen, men ändå).
Sen tycker jag att det är tröttsamt med det här snacket om att man ska ta tillvara på sin ungdom och leva livet. Jag har supit, festat och flängt runt med en massa killar sedan jag var tretton, skulle det vara att leva livet då eller? Det enda jag tycker är synd att jag inte hann med innan jag blev gravid är möjligtvis att resa lite mer, man kan ju liksom glömma spontana tågluffarresor och annat med en snorig tvååring i famnen men det är ett litet pris att betala med tanke på vad jag får i stället.

Nej fy fan, jag har levt barnlös i tjugo år och under de åren har jag hunnit med väldigt, väldigt mycket och jag har för längesen kommit fram till slutsatsen att ett liv som ung, bekymmerslös singel som "lever livet" och är ute på nya hyss varje helg, det är ingenting för mig. Jag vill inte vara fri och ensam, jag vill ha det mysigt med min Mikael och vår bebis som jag älskar över allt annat. 

Nu ska jag börja tillaga en härlig skinkstek tills min arbetande karl kommer hem från jobbet, hehe.