Fröken Quick- Världens tuffaste mamma

Måste bara få skriva av mig lite. Idag har jag pratat med en tjej som jag känner lite lätt över internet. Tjejen i fråga har i alla fall nyligen blivit ihop med en kille som flippade ut igår och gav sig på henne, slängde in henne i väggen, tog stryptag med mera och allt detta inför hans tvååriga dotter.
Så nu har jag suttit och försökt övertala henne att inte ens tänka tanken på att förlåta svinet när han kommer krälande i stoftet och är i så himla, himla ledsen över vad som "råkade hända".

Det här gör mig så jävla, jävla upprörd.
Jag är en väldigt snäll människa som har svårt att säga ifrån men jag vet vad jag vill, och jag tar inte en massa skit av någon som står mig nära även om jag är den sista som skulle snäsa åt en otrevlig främling. Jag står för vad jag tycker och har absolut ingen vacklade självkänsla.
MEN, jag har suttit i samma jävla situation som den här bruden och jag hade tyvärr inte vett nog att veta när det var nog.

Jag slängde bort ett par av de bästa åren i mitt liv i ett förhållande som var ett jävla skämt redan från start.
Med det menar jag inte att det var dålig jämt eller att killen i fråga alltid var ett svin, utan att man vet att det är dödsdömt från den sekund som ens EGNA JÄVLA POJKVÄN ger sig på en utan anledning, från den stunden VET man att ingenting någonsin kommer att vara som förut och man kan aldrig mer koppla av i närheten av honom- och det är en jävligt konstig kombination i ett förhållande, att älska någon men samtidigt vara rädd för honom.
Men ändå fattar man det inte, jag fattade det inte trots att jag själv inte anser mig vara mindre intelligent eller svagare än någon annan. Man vet helt enkelt inte hur man reagerar när det väl händer i en relation med någon man älskar, det är väldigt lätt att säga "det där skulle jag aldrig acceptera, sådär svag kommer jag aldrig att bli", men man ska vara jävligt försiktig innan man dömer någon. Jag har sagt samma sak själv om tusen saker, men det gör jag inte längre.

Det värsta med att hålla ihop med en sån här kille är att även om man lyckas ta sig därifrån så blir man ändå aldrig fri.
I början var jag helt inställd på att Mikael skulle slå mig på käften han med om vi tjafsade eller om han var full eller bara grinig. Jag ryckte till så fort han rörde sig hastigt och någon gång på fyllan så försökte jag liksom övertala honom att han skulle slå mig någon gång, så att vi fick det överstökat.
Men det gjorde han aldrig. För de flesta människor är det liksom naturligt att det sista man vill är att skada den man älskar, jag håller fortfarande på att smälta att jag haft turen att träffa en av "de snälla".
Nu börjar jag vänja mig vid tanken på att min pojkvän istället för att slå mig är löjligt och alldeles underbart överbeskyddande, han FÖRSVARAR mig istället för att ge sig på mig, precis som det ska vara.
Men bara för att jag haft turen att nu ha en riktig karl (för det finns fan ingen stake i killar som slår tjejer) så har jag inte glömt hur den andra sorten är, sorten som skallar en eller sätter sig på ens bröstkorg så att man inte kan andas för att man sagt något fel.

Jag föraktar er alla, det är ni killar som är de svaga och pinsamma, ingen annan. Ni är inte ens värda en spottloska!