Fröken Quick- Världens tuffaste mamma

Fy fan, jag har precis kastat i mig ett par mackor och är ganska säker på att brödet måste ha haft en liten mögelfläck för en tugga smakade väldigt mögelaktigt- men då var det ju försent. Så äckligt! Ja, ja nu är jag i alla fall mätt och belåten en stund, mögelbröd eller ej... (var dock tvungen att googla mögel och gravid en snabbis för att se att jag inte skickat ner något slags bebisgift i magen).
Bebisen har nog vänt på sig i magen tror jag, för idag är sparkarna så dämpade på något sätt, eller också sparkar den bara lugnt och fint för att vara snäll mot mamma. Blev nervös i morse när jag inte fick dem vanliga godmorgon-sparkarna men så fort jag satt mig vid datorn kom den igång igen (tack gud för det, mina nerver klarar inte av sånt där...).

Ny vecka idag som ni ser nedan, bara 18 veckor kvar till förlossningen nu, det har faktiskt gått rätt fort trots att jag sitter och räknar ner timmarna i stort sett tills det är dags för bäsen att komma ut till oss.
Glömde svara på ifall vi är förlovade igår, har fått MASSOR av frågor om det. Och nej det är vi inte, men jag terroriserar honom med små hintar om att jag tycker att det är VÄLDIGT tomt på mitt ringfinger titt som tätt. Fick också frågan om hur jag visste att det var rätt med Mikael, och just det här med att jag går och väntar på att få min ring är kanske svar nog på frågan.
Jag har haft en förbannad otur med killar tidigare i livet och då menar jag VERKLIGEN OTUR, det har inte bara varit idioter jag stött på utan de flesta har tillhört det absolut bottenskrapet, sorgliga ursäkter till att kallas män. Detta är liksom ingen nyhet för mig eller någon annan eftersom att jag har jagat svin till killar i princip sedan jag lärde mig att gå, så i början trodde jag att det skulle bli samma sak med Mikael (han var rätt jobbig i början också, det ska inte stickas under stol med, hehe).
Men så blev det inte, när vi väl blev tillsammans så var det LJUSÅR från vad jag var van vid i tidigare förhållanden.  Han var ingen bortskämd barnrumpa som trodde att jag var hans mamma, han tyckte inte att det var pinsamt att pussas med mig på stan, han gapade inte på mig, han fick mig inte att må dåligt och han skulle aldrig drömma om att slå mig. Han var vuxen helt enkelt, han är en riktig man- vilket jag aldrig haft nöjet att stöta på förut.

Och jag som alltid fnyst åt giftemål och förlovningar och allmänt puttinutt i övrigt vill helt plötsligt ha alltihop, jag vill gifta mig och leva lyckliga i alla våra dagar och det finns INGEN som ens kommer i närheten av att kunna ta hans plats, jag är så sliskigt förälskad att jag inte ens kastar en blick åt snyggingar på stan, min killradar är totalt urkopplad. Och varför skulle den inte vara det? Jag har ju allt jag kan önska mig nu, jag har världens bästa kille och hans barn i magen och jag är SÅ LYCKLIG!

Nu måste jag sluta för jag fick precis en smärre hjärtattack av att brevbäraren slängde in posten som lät som om den vägde femton kilo genom inkastet.