Bebisrädsla
Ser att ni är många som håller med mig angående gårdagens arga inlägg om rökning och graviditet, det gillar vi! Jag blir alltid väldigt belåten när folk håller med mig, det blir så mkt lättare då- hehe.
Igår kväll kollade jag på "Barnmorskorna" på SVT, big mistake säger jag bara! Dum som jag är fortsatte jag att kolla trots att dem varnade innan programmet att innehållet kunde vara känsligt. Man tror att man är så himla tuff och opåverkbar men sedan var det en liten bebis som dog i vecka 26 på sjukhuset och man fick se när dem pyntade en liten minikista med en liten snuttefilt och blommor.
Och det vill jag lova- det vill man INTE se när man är gravid, det spelar liksom ingen roll att man har inställningen att "sånt där händer bara alla andra" för man blir livrädd ändå. Satt och storbölade klappade på magen och som tur är förstod bebisen allvaret i situationen och började sparka som en tok så att jag kunde andas ut för stunden att ÄN lever i alla fall får bebis.
Såna där saker är helt enkelt för hemska att ens tänka på, så det är bara att koppla bort tankarna på att det ens kan inträffa, jag är grymt duktig på att städa utan hjärnspöken och låtsas som om det ösregnar, men det går ändå inte att komma ifrån att jag suckar lättat varje morgon när jag lägger handen på magen och bebis sparkar godmorgon...
Vi försökte göra samma sak i morse när Mikael skulle till jobbet, för det funkar alltid att få den att sparka när jag precis har vaknat men icke då, bebisen tvärvägrar alltid så fort jag säger till Mikael att komma och känna- ungefär som när man var liten och försökte stå på händer på gräsmattan och man alltid lyckades när mamma tittade bort. Jag börjar nästan tro att den vill retas med sin gamle far, han har ju hittills bara fått känna på EN spark av sissådär 200 möjliga, så nu orkar jag inte ens ropa på Mikael när ett sparkmaraton sätter igång.
Snart ska jag iväg till Frölunda och arbetsförmedlingen- för ovanlighetens skull sådär. Ska dit på ett annat möte i morgon också, som sagt för ovanlighetens skull.
Igår kväll kollade jag på "Barnmorskorna" på SVT, big mistake säger jag bara! Dum som jag är fortsatte jag att kolla trots att dem varnade innan programmet att innehållet kunde vara känsligt. Man tror att man är så himla tuff och opåverkbar men sedan var det en liten bebis som dog i vecka 26 på sjukhuset och man fick se när dem pyntade en liten minikista med en liten snuttefilt och blommor.
Och det vill jag lova- det vill man INTE se när man är gravid, det spelar liksom ingen roll att man har inställningen att "sånt där händer bara alla andra" för man blir livrädd ändå. Satt och storbölade klappade på magen och som tur är förstod bebisen allvaret i situationen och började sparka som en tok så att jag kunde andas ut för stunden att ÄN lever i alla fall får bebis.
Såna där saker är helt enkelt för hemska att ens tänka på, så det är bara att koppla bort tankarna på att det ens kan inträffa, jag är grymt duktig på att städa utan hjärnspöken och låtsas som om det ösregnar, men det går ändå inte att komma ifrån att jag suckar lättat varje morgon när jag lägger handen på magen och bebis sparkar godmorgon...
Vi försökte göra samma sak i morse när Mikael skulle till jobbet, för det funkar alltid att få den att sparka när jag precis har vaknat men icke då, bebisen tvärvägrar alltid så fort jag säger till Mikael att komma och känna- ungefär som när man var liten och försökte stå på händer på gräsmattan och man alltid lyckades när mamma tittade bort. Jag börjar nästan tro att den vill retas med sin gamle far, han har ju hittills bara fått känna på EN spark av sissådär 200 möjliga, så nu orkar jag inte ens ropa på Mikael när ett sparkmaraton sätter igång.
Snart ska jag iväg till Frölunda och arbetsförmedlingen- för ovanlighetens skull sådär. Ska dit på ett annat möte i morgon också, som sagt för ovanlighetens skull.
Kommentarer
Postat av: stina
ush va tråkigt att höra,oroa dej inte allt kommer gå bra =)
Trackback
