tobiq

Underbar helg! Vill bara springa runt inne på kontoret och slänga blommor åt höger och vänster i sann hippie-stil eller sitta i en ring med en massa långhåriga människor och sjunga och gunga i takt. Jag är otroligt glad!

I fredags kom jag hem i hyfsad tid från jobbet för en gång skull, möttes där av Mathias som hoppade fram bakom ett hörn och skrämde livet ur mig, fan vet om det inte kom en liten, liten kissdroppe(!). Såg till min förtjusning att herrn i fråga redan hade korkat upp första bärsen och vi hann hälla i oss många, många fler innan Josse kom hem från jobbet och vi gav oss ut för att göra stan osäker. Trevlig kväll som spenderades på Bryggeriet, slog på stort och unnade oss massor med Vodka Redbull.
Lördagen fortsatte ungefär likadant, Mathias åkte iväg en sväng och kom tillbaka med en låda Kilkenny, som jag givetvis råkade tappa i trappuppgången, handtaget gick sönder. Det blev ett jävla springande fram och tillbaks med moppen. Mikael kom över lite senare och när Josse också kommit hem från jobbet var det utgång igen, underlig men rolig kväll som slutade helt underbart! Igår var jag och Mikael parkerade i soffan hela dagen och tittade på ett "My name is Earl"-maraton och vårdade vår baksmälla på allra bästa sätt.

Jag vet inte om jag vågar vara säker än, men jag tror att det äntligen, äntligen har blivit bra nu. Har ju svurit till mig själv att jag ska sluta låta min känslostormar härja vilt, för man har ju blivit besviken ack så många gånger. Men man MÅSTE väl våga satsa lite för att vinna? En av mina filosofier genom livet är ju att våga chansa. Fan vet att jag åkt på många tabbar i mina dar genom att göra saker på grund av att jag varit för rädd för att missa något, och fan vet hur mycket smärta jag hade kunnat slippa om jag lagt band på mig ibland. MEN (uttalas med den brittiske domaren i Let´s dance stämma, som jag älskar att hata) frågan är den, hade inte livet blivit bra mycket tråkigare om jag vandrat genom livet i en riddarrustning och aldrig vågat ta en chansning eller två? Är det inte mycket mer riskabelt att försöka leva på den säkra sidan än att inte göra det?

Allt som hänt, alla smällar man tagit, misstag man gjort, förtroenden som krossats, allt man skäms över. Allt det där gör mig fruktansvärt ont att tänka på och visst önskar man att man hade besparat sig själv den smärtan. Men jag försöker att inte ångra någonting.
Vet att jag i min blogg är alldeles för utlämnande, vissa saker bör man väl hålla för sig själv, men om man inte står för det men gjort, om man inte öppet kan visa upp sina fel och brister så kan man aldrig bearbeta det och sedan låta framtiden växa till något bättre. Så med risk att ni som läser detta föraktar mig, tycker synd om mig eller rent av tycker illa om mig för det liv jag levt så väljer jag ändå att skriva det här, där ALLA får ta del av min befläckade själ.
Jag är en ärrad människa, inte bara mentalt utan också kroppsligt. Jag har alltid varit dålig på att hantera motgångar och vet aldrig vad jag ska ta mig till när smärtan inuti blir alltför tung att bära. Jag har stoppat i mig alla möjliga sorters piller, jag har sugit i mig illegal rök, jag har snortat en massa pulver. Jag har haft sex med en massa människor för att få bekräftelse, jag har skänkt bort min kropp till personer som inte förtjänar det för att få en kort stund av känslan att jag varit uppskattad, jag har stönat och skrikit av låtsad njutning för att männen i fråga ska uppskatta mig, att dem ska älska mig. Jag har skurit i mig själv, bränt mig och slagit mig själv för att smärtan jag känt ska vara i mitt våld. Min arm ser ut som ett streckat kollegieblocks-blad. Ärren är konstanta, ärren är något jag aldrig kan förneka. Dem finns alltid kvar där för att påminna mig om vem jag är och vad jag varit med om, dem hånskrattar åt mig. Men jag hatar dem inte, jag hatar allt som fått mig att göra dem, men jag hatar inte att se dem. Varje litet ärr symboliserar något som hänt och den människa jag varit, och jag kan vill aldrig förneka en sån stor del av min existens.
Jag hatar att jag varit, eller ÄR så självdestruktiv. Jag önskar att jag hade haft styrkan att hantera mina problem på ett bättre sätt. Men jag har blivit fasligt mycket bättre, jag har varit helt drogfri i tre år nu, jag har för längesedan slutat använda sex för att känna mig uppskattad. Jag dricker alldeles för mycket än och det är något jag ska försöka ändra på så fort som möjligt. Begäret att langa fram kökskniven när något händer finns där, som en mörk hand som försöker dra ner mig, känslan av att se sitt eget rinnande blod tilltalar mig fortfarande, men även det har jag slutat med nu.
Jag önskar att min uppväxt varit annorlunda och att de val jag gjort hade sett annorlunda ut. Men jag måste försöka intala mig att det är sant som dem säger, att det som inte dödar dig gör dig starkare. Om mina erfarenheter på något sätt kan hjälpa någon annan, om dem har gjort mig till en bättre person eller om dem kan inspirera någon annan eller låta någon annan veta att dem inte är ensamma om att vara som dem är så har det varit värt det, varenda minut av lidande och varenda tår som runnit har varit värt det.


Det som skrämmer mig mest med att skaffa barn i framtiden är att dem ska behöva må lika dåligt som jag har gjort, redan innan dem ens är födda vill mitt hjärta brista av tanken på att jag har satt ett liv till världen som tvingas känns en sådan smärta.
Jag vet ju hur skräckslagen jag blir av tanken på att något ska hända mina vänner och framförallt min lillasyster. Hur kommer det då inte kännas när jag får barn, mitt eget kött och blod, min SKAPELSE. Allt jag gör kommer att påverka mitt barn, varenda mening jag yttrar kommer att betyda allt. Hur ska man någonsin våga släppa taget när man vet vilka faror som väntar, när man vet vilka frestelser som finns och hur många som vill utnyttja små, rena själar.
En sak vet jag i alla fall till hundra procent och det är att jag kommer att göra allt i min makt och mer därtill för att mina nära och kära och framtida barn ska vara lyckliga. Jag ska försöka skydda dem för allt ont och om det var möjligt så skulle jag vilja kunna göra deras sorger till mina, deras smärta till min.

Tack för helgen Mr Folkis, tack för att jag äntligen fick höra dig säga dem små orden jag väntat på så. Tack för att du vill att det ska vara vi, tack för att du vill vara "min gubbe". Vågar inte lita på honom fullt ut än, men det är han som äger mitt hjärta och det är han jag öppnat mitt hjärta för, är beredd både på att få det krossat eller att få hans hjärta i gengäld. Det är helt enkelt värt risken.

Tack också till alla underbara bloggläsare. Fått äran att bli veckans bloggare och det är sjukt kul att så många läser det jag skrivit och jag blir ruskigt glad och mallig över alla snälla kommentarer och beröm jag har fått hittills. Blir givetvis jätteglad när jag får höra att jag skriver bra, men allra gladast blir jag när jag läser att folk känner igen sig, uppmuntras eller tycker om min blogg. För min blogg ÄR JAG. Ocensurerad och jävligt underlig är vad vi är, min lilla blogg och jag.

Läs gärna dagens låttext och ta till er vartenda ord!

"Stronger than ever"/Raised Fist.

We're back!

We are rising from graves
Just to see the disgrace
In your fucking face
Cos now we have realized
That we get nothing done
If we only have fun

The resistance from you
Don't you think that we see everything that you try to do
But don't go too far
Cos you're nothing but an imagined star

Listen to me
Always with the rest
Always pretending that you are the best
You've tried to drag us down
Until we said never
But now we're back
Stronger than ever

We're back! - Stronger than ever

In a different way
With a lot of pressure - Stronger than ever
This time with more to say
You cannot deny it - Stronger than ever
Don't get in our way
Cos it feels like we are - stronger than fucking ever

Look at yourself
You are the pinball in the fucking society's game
The only difference
Is that if you mess up you get struck down not the surface of an arcade

You have to learn
That talking shit isn't going to make the wheels turn
You just got to see
That you get burn
So fucking burn

You listen to me
Always with the rest
Always pretending that you are the best
You've tried to drag us down
Until we said never
But now we're back
Stronger than ever

We're back! - Stronger than ever

This time in a different way
With a lot of pressure - Stronger than ever
We've got so more to say
You cannot deny it - Stronger than ever
Don't get in our way
Cos it feels like we are - stronger than fucking ever

Look at yourself
You are the pinball
In the fucking society game
The only difference is that if you mess up
You get struck down not the fucking surface of an arcade

Watch your step, kid!
Watch your step, kid!

Listen to me and give my words just a chance
Show me that you are for real and not a fake - kid
I will be singing the same year in, year out
And come into your head like a motherfucking earthquake

Watch your step, kid!
You can follow them - Watch your step
But I won't be a part of it - kid