MINA
So lonely
Det helt klart tråkigaste med att få barn "ung" är att man inte kan dela det med sina vänner på samma sätt. I alla fall för mig är det så att ingen av mina bästa vänner har barn än och det dröjer nog ett tag till för de flesta. Och det blir en stor, stor krock. Har man barn kretsar ju i stort sett allt runt just barnen och har man inte barn så kretsar det runt annat. Det resulterar i väldigt olika intressen och TROTS att jag är så upptagen med barnen att jag knappt har tid att reflektera över något annat (jag är värdelös på att höra av mig, och i ärlighetens namn rätt självupptagen med mitt) men ändå så gör det så ont i hjärtat att inte folk ÄNDÅ är vrålintresserade av mitt liv.
Det gör mig så ledsen att bara två av mina vänner hälsat på min lilla nyföding, och det gör mig ledsen att bara samma två vänner skickade en liten grattishälsning till Mosan när hon fyllde år... Och det suger att Moas gudmor inte ens har sett henne på ett helt år.
Som sagt, jag erkänner att jag är kass på att höra av mig och på att hälsa på hos folk, det är ingen ursäkt att det är ett mindre världsprojekt att släpa med bråkiga barn och bebisar på diverse utflykter- dom kan lämnas hemma. Jag "hann" inte ens hälsa på min Emelie i hennes lägenhet som hon bodde i i säkert två år, nu har hon redan hunnit flytta därifrån. Den enda festen jag gick på mellan graviditeterna smet jag hem ifrån tidigt för att jag saknade min lillskit därhemma. Jag kan inte riktigt släppa tanken på mina barn någon gång, det erkänner jag. Jag är inte alls någon bra vän längre. I en perfekt värld skulle alla komma till mig jämt och allt skulle kretsa kring mig och min familjebubbla, men det gör den inte och det gör mig ledsen.
Så jag känner mig jävligt ensam, speciellt nu när vi bor ute på landet och jag inte har mina polare på ÖF längre. Jag var på föräldragrupp på BVC härromdagen och träffade en massa trevliga mammor, förbluffande nog nästan jämnåriga dessutom och det känns som ett lyft! Förr skrattade jag åt det där att man skulle ha "så himla mycket gemensamt bara för att man har barn" men det stämmer ju, man har ju hela sin livsstil gemensamt. Men så finns det ju en bit av mig också som (tro det eller ej) inte bara är mamma, och den biten saknar verkligen, verkligen mina gamla kompisar. Igår var en riktig kaosdag här hemma, Svea hade jätteont i magen av pencillinet och skrek och skrek (hon var vaken från 07 till 15 på eftermiddagen, en hel oändlighet för en spädis med hennes sömnbehov), Moa klättrade på väggarna och vi grät ikapp alla tre vid ett tillfälle. Då ville jag så väldigt, väldigt gärna trolla bort mina nedkräkta kläder, tända en cigarett och bara snacka skit med mina flickor över en flaska vin. Eller bara en telefonsamtal hade varit så härligt. Herregud, tänk på den tiden när man hade någon man pratade med varje dag och fick söta sms ifrån. Det saknar jag.
Liten sjukling
Moa var duktigt om än lite förvirrad på sjukhuset och Svea var så tapper så, hon smilade upp sig och gurglade glatt trots att det inte stod riktigt rätt till. Läkaren såg direkt att vänster öra var rött och Svea blev jätteledsen när hon lös i det, stackars bebisgumman. Vi fick kåvepenin utskrivet som verkade i stort sett direkt, när vi kom hem sent på kvällen fick hon första dosen och somnade och sov natt igenom utan att ha ont. Men man märker att hon inte mår riktigt bra, hon vill inte alls flaskan utan bara amma, det känns bra ändå att bröstmjölken trots allt räcker till, hon brukar ju äta en hel del ersättning i vanliga fall. Sen är hon trött och sover massor, men hon behöver väl ta igen sig efter att ha varit vaken hela dagen i lördags när hon hade ont, och hon har ju en infektion i kroppen och det är väl påfrestande för en sån liten plutta.
Moa har ju ALDRIG varit sjuk "på riktigt", det enda hon har haft är ju förkylningar och tredagarsfeber. Jag kan ingenting om pencillin och sånt, har besparats det hittills. Fan, jag oroar mig nu för att vi har fått ett litet öronbarn, det var jag som barn. Jag hade problem med förstorade mandlar och polyper också och var sjuk JÄMT, så jag har varit så glad att Moa sluppit sånt. Fördelen är ju att jag blev rätt härdad som liten och i stort sett aldrig varit sjuk nu på äldre dar, men jag ser ju hellre att dom slipper vara sjuka när dom är så små, herregud Svea är ju helt pinfärsk. Det är väl lite dagisbacieller som ligger bakom också, Moa hade vi ju nästan isolerad första månaderna, haha.
Första veckan utan gotta avklarad. Eller, igår drack vi varsitt glas cola och åt ostbågar, men det är allt. Alla andra dagar har vi varit nyttiga och superduktiga. Än så länge har det inte hänt ett skit på vågen, men jag känner mig aningen slankare så jag ger det några veckor i alla fall. Men dröjer resultaten alltför länge så blir jag vansinnig, jag tänker inte dricka bubbelvatten och kvällsmysa med en jävla banan om det inte bränner lite fläsk. Oh no, no, no.
Åh bebis!
Kanske börjar bli tjatigt, men åh vad kär jag är i min lilla Svea. I Moa också SÅKLART, men det är ju ingen nyhet, Svea håller jag ju precis på att lära känna.
Den här gången vet man verkligen hur dyrbara alla bebisstunder är, så på något sätt är det inte alls lika jobbigt det här gången. Missförstå mig rätt, jag vill också kräkas ibland när det ska ätas gång på gång på gång vissa nätter när jag är helt slut och när lillskiten sätter igång att vråla i kön på Willys vill jag gärna teleportera mig långt, långt borta. Men nu har jag inte sådär jättemycket emot våra nattmatningar och sena kvällar, dels för att jag vet att det snart är över men mest för att jag njuter av vår ensamtid, för på dagtid måste man dela sin uppmärksamhet på båda barnen hela tiden, inte ens när Moa är på dagis är jag ju BARA Sveas, sådär som jag BARA var Moas när hon var liten och hela världen kretsade runt henne.
Ni förstår, jag har ju ofta suckat över hur klängig och kärlekskrank Mosan var som bebis, och det var rätt tufft att hon ville bli buren hela tiden och vägrade sova någon annanstans än på mitt bröst dygnet runt (när jag säger att hon alltid ville bli buren så menar jag verkligen ALLTID...) men egentligen skulle jag inte vilja ha det på något annat sätt. Jag är galet tacksam över alla oändliga timmar som jag haft min lilla Moa i knäet. Och det gör lite ont i mig att Svea inte kan vara lika klängig oavsett om hon vill eller inte. När hon somnat läggs hon ner snarast möjligt och hon blir omkringskickad bland många famnar när jag jagar storasyrran, hon får vänta på sin tur och ligga och skrika emellanåt, det är oundvikligt. Jag är övertygad om att det inte är det minsta skadligt att inte vara påpassad jämt men i en perfekt värld hade jag önskat att även Svea fått vara en förlängd kroppsdel av mig så att säga.
Jag tycker att bebisar ska få vara nära. MEN, nu har Svea fått en ÄNNU bättre fördel än mammamys dygnet runt, hon har världens bästa syster! Jag törs påstå att dom tokälskar varandra! Moa flyger på Svea varje morgon och ska pussa och krama, hon ska hjälpa till hela tiden på sitt eget småbrutala sätt och hon skrattar åt bebistjuten och klappar på huvudet när hon gråter och härromdagen så nöp hon bebisrumpan när Svea låg och luftade sig. I början såg Svea livrädd ut när hon blev attackerad av Moakramar men nu skiner hon som en sol även om Moa petar henne i ögat och hon vrider nästan nacker ur led när hon ska titta efter Moa när hon springer omkring. Ja, det är så sött att man nästan gråter. Det är såna ögonblick jag sparar i hjärtat och ska plocka fram när dom är tonåringar och sliter håret av varandra.
Men kvällarna är våra, och nätterna är våra. Mina och Sveas och ingen annans, och dom underbara amningsleenderna är bara våra. Jag har försökt och visa dom för Mikael, och även suttit redo med mobilkameran, men icke. Det är sånt som får varenda jobbig minut av moderskap att inte betyda ett jävla skit, för man vet att det är värt ALLT, tusen gånger om. 
Dilemma
Även kallat gigantiskt i-landproblem. Snart är det dags att döpa lilla Svesan och VAD SKA VI HA PÅ OSS? Som om det inte vore illa nog att veta vad man ska ta på sin egna sladdriga kropp, nu måste man hitta något fint till småsessorna också, dom klär ju i allt men älskar man barnkläder så gör man, och då vill man att det ska vara rätt! Mikael köpte en klänning till Mosan idag, hade aldrig valt den själv då den egentligen är lite för "latinouppklädd" för min smak, men den var helt underbar på! Och Moa älskade den, hon är nästan läskigt medveten om vad hon har på sig och står redan framför spegeln och åmar sig. Det kan ingen anklaga mig för att ha fått henne att göra i alla fall, jag åmar mig aldrig. Bara när jag är väldigt full, och det är jag ju aldrig numera.
Men vad ska Svea ha på sig? Någon som kan tipsa om fin klänning i storlek 68? Det finns ju bara julklänningar i affärerna just nu. Har tänkt köpa varsin vit, stickad bolero till dom i alla fall. Till bebisflickor tycker jag att det är finast med såna här modeller: http://www.lindex.com/se/Product/Product.aspx?id=10725462&styleid=10725460&path=3403475;3215210;3232580;3454164;111361;9210594
Måndag
Idag börjar vårt nyttiga liv (som så många andra måndagar, haha). Eftersom jag ammar är planen att inte dra ner på maten, jag behöver min mat- men lite mindre portioner kanske. Ingen läsk och inget snask på kvällarna. Det blir en utmaning. Har köpt en dosa Onico för att hålla min lilla mun upptagen, det är lite läskigt hur man kan bli så lurad av en liten portionspåse under läppen, som INTE ENS ÄR SNUS! Det är typ lite kryddor i en påse och sen tror kroppen att jag belönar den med ljuvligt nikotin och dessutom blir jag mindre hungrig.
Nej, 10 kilo ska bort i alla fall. 15 kilo om jag vill ner till min-före-graviditeterna-kropp.
Moa var lite småkinkig idag för första gången när jag lämnade henne på dagis, det har aldrig hänt innan. Det gillar jag inte, även om hon garanterat glömde bort mig så fort jag gått. Hon fick premiäranvända vinteroverallen idag, satan vad kallt det var. Även Svea fick på sig en tjock vinteroverall. Vi letade ju land och rike runt efter en Didriksson Tignes för ett par veckor sedan och det var slut ÖVERALLT! Dessutom skulle det inte tas in fler, slut hos leverantören eller hur det nu var. På Rebel Kids i Frölunda fanns det en enda overall kvar i storlek 100 som vi skulle ha, en grön... Det tog emot lite men det fick bli den trots att jag helt ville ha den brunvita eller helfärgade lila. Har börjat bli fäst vid den gröna nu ändå, men härromdagen gick jag förbi Team Sportia och då TROR jag att där hängde ett helt gäng nyinkomna overaller, men jag vågade inte kolla. Jävla sätt.
Nu har jag däckat Svea med ett bad, hon somnar alltid som en sten varje gång hon mött badbaljan. Antar att det är något väldigt spännande för lilla bebissinnet det där. Hon gillar det skarpt, om hon inte råkar sprätta till med kroppen det vill säga. Ni vet hur man kollar reflexerna på ett nyfödd? Doktorn lyfter upp överkroppen lite på bebisen och släpper sedan plötsligt varpå bebisen ska uppleva det som om den faller, flänga ut med armarna åt sidorna för att sedan föra tillbaka dom mot kroppen. Mororeflexen kallas det och Svea är ett riktigt skolboksexempel än, trots att hon snart är 2,5 månad gammal. Hon avskyr att ligga avklädd och vill helt vara insvept i något hela tiden, och ni ska höra vilka avgrundsvrål hon släpper ut när hon inser att ingen omfamnar henne och hon flaxar helt hysteriskt som en liten fladdermus. Och då är det inte lika kul att bada, men så länge hon inte tror att hon faller så gillar hon det.
Barnen är pigga och krya nu och bara lite lätt snoriga. Nu har istället dagisbacillen hoppat över till mig och jag är vrålförkyld och ser ut som sju svåra år. Borde passa på att slagga med Svea, för snart kommer Mosan hem igen och då blir det slut på lugnet, den saken är klar.
Tjock mamma
Tack för era fina kommentarer! Jag ÄR superlycklig! Lite sliten, lite stressad, lite småfet men LYCKLIG! Jag njuter för fulla muggar, nästan hela tiden, hehe.
Tjock var ordet. Vad fan hände med den asgrymma fetförbränningen vid amning? Med Moa ammade jag inte i närheten så mycket, och jag hade slutat helt när hon var 7 veckor och ändå var jag jättesmal då. Och inte fasen rörde jag mer på mig då, när jag bara hade bebis att mysa med hela dagarna, mitt arsle var ju parkerat i soffan. Nu utför jag väl inga träningspass heller direkt men jag rullar i alla fall syskonvagn upp för dödens backe till dagis tre dar i veckan (den är BRUTAL!) och Moa får man ju jaga runt efter som en galen kvinna hela dagarna. Så varför är mina valkar på väg tillbaka?
Visst, det slinker ner en hel del onyttigt, men jag är ju så JÄVLA hungrig hela tiden! Jag är lika hungrig nu som när jag var gravid, om inte hungrigare. Har jag fått magsäcken att expandera nu under två täta graviditeter? Eller blir jag helt enkelt straffad efter ett liv av frosseri? Det kanske inte är mer än rätt. Men det är svårt att hinna bränna fläsk med två illbattingar i närheten. Ska det inte matas eller bytas blöjor (och nej, jag räknar inte tiden efter klockan 21, för då FÖRTJÄNAR jag fan att ligga i soffan när barnen äntligen sover) så är det väldigt lite tid över. Jag höll på med lite yogaövningar för ett tag sen, det var ett reportage i MAMA-tidningen. Tyvärr fick Moa någon fixidé att peta mig i magen med sin träclown i varenda ställning jag än stod i (JÄTTEKUL verkligen när man är skulderstående), förutom i min favorit "kungspingvinen" då hon trodde att vi lekte häst och glatt skuttade upp på ryggen.
Promenader med Svea kan man ju ta, men det regnar ju jämt. Och det blir liksom redan två asjobbiga promenader till ovan nämnda dagis och mer än så kan jag bara inte förmå mig att gå... Och jag har bara högklackade skor (bra anledning att shoppa skor visserligen). Jag hatar att träna, jag hatar att bli anfådd och svettig. Jag får ingen kick, den där kicken är bullshit. Det enda jag får är sjukt ont i halsen, håll i sidan och efteråt blir jag ännu hungrigare.
Den här veckan har jag i alla fall haft två ostbåge-och-cola-fria dagar. Och jag har slutat äta mina älskade Digestive chocklad-bars, mest för Sveas mages skull. Jag har ätit banan med kanel på istället, skitgott!
Igår åkte vi kommunalt till Frölunda för återbesök hos barnmorskan. Kan berätta att det är först en bussresa på 40 minuter, pendeltåg en halvtimme och sen spårvagn i 20 minuter. Det var ganska läskigt ska jag be att få tala om, men det gick relativt smidigt. Det blev lite svettigt på tåget när Svea vaknade som en ond ande i vagnen och satte igång och yla, samtidigt som Moa blir rädd för en tant och panikslagen över att sitta fastspänd och ve och fasa- bortvänd från lilla mamma. Det fanns bara en sittplats så jag fick hålla båda töserna i famnen och samtidigt hjälpa Moa att bläddra i en tidning och låta Svea suga på min tumme. Det var lite svettigt.
Vi kom fram i alla fall och då är inte ens min barnmorska där, jag som ÄLSKAR henne! Som jag sa till mamma, man skulle nästan skaffa flera barn till enbart för att få umgås med henne igen, haha. Hon var dock i Columbia för att hämta hem två adoptivbarn, så hon är förlåten. Fick ialla fall pratat igenom förlossningen och information om p-medel av hennes vikarie. Jag kände mig inte så upplagd för att göra en gynundersökning när Moa löpte amok och sprutade handsprit över hela rummet och rev broshyrer i små, små bitar.
Frågan är nu, vad ska man välja? Eftersom jag ammar får jag bara välja på minipiller, kopparspiral och hormonspiral. Hormonspiralen kostar 1000 jävla spänn, men då slipper man med största sannolikhet blödningar helt, vilket man istället kan få mer av med kopparspiral. Mer mens och mensvärk är inget jag är intresserad av, och med minipiller kan den komma och gå som den vill mensen. Så det lutar åt hormonspiral, även om jag inte gillar tanken på att få något främmande föremål insatt i kroppen. Usch. Någon som har erfarenhet som kan hjälpa en undrande själ? Jag vill gärna ha ett gäng (eller mer relatistiskt, i alla fall EN) knoddar till, men INTE NU. Jag tänkte få sova lite i ett par år innan det är dags igen, haha.
Dom allra sötaste damerna i världen:
