Fröken Quick- Världens tuffaste mamma

Det bidde ingen grillning igår, det blir idag i stället! Det låg en dyster dimma utanför hela dagen igår så vi var inte så peppade att ställa oss på balkongen, men idag skiner solen! Mikael har marinerat champinjoner och paprika på spett förutom köttet och jag tänkte snart hasa iväg till köket och förbereda klyftpotatis i ugnen. Fan van nice när färskpotatisen dyker upp, fast det kanske den redan har gjort? Jag vet att vi åt färskpotatis, ägg och gräddfil till påskmiddag förra året.

Tänk, vid den här tiden förra året hade jag nästan kommit halvvägs i min graviditet, whäää vad jag saknar magen! Precis som med förlossningssmärtan så verkar man förtränga hur jävla smärtsamt det var att vara gravid framåt slutet- ja det var väl ingen del av graviditeten som var helt fri från plågor. Just vecka 20-30 var ju faktiskt helt underbara (nu i efterhand sådär), sparkarna var roliga och inte alls smärtsamma, magen var rund och vacker utan bristningar, man kunde röra sig hyfsat ohindrat och jag var kåt som ett djur.
Det är så många som fått barn det sista och massor som är gravida och man blir ju grymt avundsjuk! Det måste ju vara det ultimata att få barn i april-maj, varken för varmt eller för kallt och man slipper helt att vara höggravid i stekhet värme, eller nygravid och illamående i stekhet värme. Den ända nackdelen jag kan komma på är väl att man fortfarande kommer vara rätt fet och degig på stranden- om man nu ens kan vara utomhus så mycket med en nyföding under sommaren. Men ändå, tänk att komma hem med sin lilla kotte från BB och fåglarna kvittrar och alla träd blommar. Sen kan jag ju med handen på hjärtat säga att jag nog inte hade lagt märke till det ändå om Moa fötts under sommaren, jag hade ändå bara stängt in mig, gråtit som ett barn och maratonammat. Haha, jag vet när Tina och Veronika kom och hälsade på när hon var kanske 1,5 vecka gammal och någon föreslog att jag skulle dra upp persiennerna i vardagsrummet, kanske till och med hade fräckheten att sträcka sig efter en persienn och jag väste "FAN HELLER" och kände mig omringad av idioter. Nej fy fan, tufft var det- tacka gud för att man aldrig behöver vara förstagångsmamma igen.
Förresten så har jag börjat med en vansinnigt hårt träningsprogram, jag lägger mig ner bredvid Moa på golvet några gånger om dagen och gör sit-ups. Tanken är att börja lite lätt med femtio stycken om dagen och det har fan gett resultat redan, inga magrutor förstås men vidrig träningsvärk och det är ju fan alltid nåt! Både min mor och min far är träningsidioter och byggde muskler som unga båda två och jag har faktiskt ärvt detta på något underligt vis och har väldigt lättränade muskler, så jag hoppas på någon jävla utdelning i alla fall.

I dag har jag klippt Moas lugg, hon har haft den hängande i ögonen länge nu och hon kan ju inte ha tofsar dygnet runt så det var dags. Har ingen som helst talang för sånt, dessutom är jag livrädd att hon ska få för sig att kasta sig åt sidan (händer väldigt frekvent) och bli spetsad av saxen så jag samlade ihop allt hår som hänger ner i ansiktet, tvinnade ihop det till en tofs och kapade kanske 2 cm, mer än så tänker jag fan inte klippa bort! Så det blev en liten lock som nu ska sparas såklart.
Hon blir bara mer och mer blond i huvudet nu, det kanske är svårt att se på kort men man ser tydligt att håret som växer ut är mycket ljusare än topparna. Det gör mig faktiskt väldigt deprimerad, alla tjatar om hur lika hon och Mikael är så jag har stoltserat med att hon i alla fall har mammas mörka hår, men det verkar gå i stöpet det med. Mikael är ju också åt det bruna hållet i håret men mitt är väldigt mycket mörkare och den naturliga färgen är ju nästan svart- likadant som Moas när hon föddes. Dessutom hade det varit lite häftigt men en liten unge med mörkt hår också eftersom de flesta barn i Svea rike blir linblonda. Men än är hon minsann mörk som sin mor!